Ett riktigt gott nytt år till dig. Hoppas verkligen att detta året blir bättre än det förra. Fast när jag funderar så nog var det förra året bra. Jag fick massor av nya vänner, ett nytt jobb, jag tog mig ur mitt destruktiva äktenskap och jag träffade dig. Ett jättebra år, men med mycket, mycket smärta.
För första gången på väldigt länge är det kommande året ett helt oskrivet blad. Jag vet verkligen inte alls vad det har i beredskap för mig och jag är både full av förväntan och bävar för vad som komma skall. Jag ska avge ett enda nyårslöfte iår. Jag ska kunna se tillbaka på 2012 och minnas året som det år då jag var lycklig och fri. Jag ska leva för nuet och inte bry mig om andra än mig själv och mitt barn.
Men jag saknar dig. Jag hade så gärna velat fira in det nya året med dig. Med dina händer på min höft. Med dina ögon i mina. Men man kan inte få allt och jag är glad för det lilla jag får av dig.
Jag tror jag skrämmer dig. Du är återigen onårbar och kall. Jag förstår att jag skrämmer dig, och kanske skrämmer jag iväg dig, men det får bli väl. Är du så feg att du inte kan stanna för att jag är uppriktig så lägger jag heller ingen tid på dig. Men det vore synd. Du är värd tiden att lägga på dig. Du är värd det bästa, och jag säger inte att det bästa för dig är mig, men du förtjänar min uppriktighet. Min ärlighet. jag klär av mig inför dig. Visar min själ. Det har jag aldrig gjort tidigare. Inte för min man, inte för någon. men du får se mer och mer för dig behöver jag inte frukta. Du kommer inte att stanna för min skull. Du kommer inte att älska mig på det skrämmande vis som blir som ett fängelse. Du kommer inte att stänga in mig om jag är uppriktig. Du vill själv vara fri.
Framförallt behöver jag inte vara rädd för att du ska lämna mig, för jag vet att du kommer att göra det en dag. En dag när du vill bli vuxen. När du vill ha familj. När du bestämmer dig för att köpa hus med din flickvän och kanske gifter dig med henne. Den dagen kommerdu att ha vuxit i din uniform och jag kommer att önska dig all lycka.
Men till dess vill jag drömma. Till dess kommer jag att skrämma dig. Och till dess kommer jag att ha lärt mig att livet inte går under för att jag berättar om mitt liv. Jag kommer att ha rivit upp mitt stora sår och kanske kommer det att ha läkt utan ärr denna gången. För vad du än gör och hur mycket jag än skrämmer dig med min uppriktighet och min nakenhet så är du den enda människa som kommit mig så nära att jag börjat plocka ner muren.
Och jag lovar dig att det skrämmer mig mer än dig.
Kanske en stund innan du går igen Kanske en känsla i ditt innersta Aldeles så lite i en värld full av sår som läker till en skorpa men som hela tiden går upp
Kanske i en tår som rinner på din kind finns kärleken
Jag vill veta så mycket, vill vara säker på allt. Jag vill veta om du är här för att stanna eller om du kommer att gå snart. Vad gäller? Är regelerna desamma fortfarande? Eller har de ändrats?
Varje dag smyger sig tankarna på.. Om jag vore lycklig, eller fri? Kunde jag flyga någon annanstans utan att bry mig då? Vad vore jag utan dig? Jag hade varit olycklig, fången, förmodligen död. Det är stort. Det är större än något annat.
Ibland vill jag att du ska vara fri, och att du ska älska mig. Ibland vill jag bara att det ska fortsätta som det är. Jag vet att det aldrig kan hålla på såhär som det gör. Mina drömmar är inte de som du vill ha. De drömmar jag drömmer är inte samma som du drömmer, och du drömmer om en framtid med en annan. Det gör mig sorgsen, men jag har hela tiden vetat vad det är för spel jag spelar och därför är jag bara ledsen, inte förtvivlad. Ändå finns tankarna där. Tankarna att ni kanske delar på er, att du kanske ändå vill ha mig mer. Jag vet, det är befängt, men det är tankar som får mig att må bättre och mina tankar är bara mina, ingen annans.
Tänk om du ändå ville ha mig. Du är ju så perfekt.
Ingen tid för drömmar, verkligheten knackar på dörren. Vill jag verkligen ha dig? Vill jag ha ett förhållande? Nej, jag är nöjd. Jag äter av kakan när jag kan, och har ändå kakan kvar. Jag slipper den prostitution som ett förhållande ändå alltid slutar i. Vill jag inte mer kan jag avsluta. jag får det jag vill ha, när jag vill ha det. Jag är nöjd.
Men du är perfekt. Jag finns här den dagen du blir ledig, om du vill ha mig.
Jag höll om dig idag. Jag låg och samlade på känslor. Samlade på mig ett lager av minnen att bära med mig tills nästa gång. Känslan av din hud. Känslan av din kropp. Känslan av din blick, ditt leende. Känslan av dig under min hand.
din värme, din doft. Jag vill minnas hur du känns för att kunna drömma om dig. Du finns ändå härinne, nu släpper jag helt och låter dig komma in. Jag orkar inte längre kämpa. Du kommer att stanna och det är lika bra att jag låter dig vara här.
Men din hud. Den bränner min hand. Ditt leende och dina ögon gör mig svag. Får mig att vilja backa. Jag kämpade för att våga hålla om dig idag. Jag tog tag i dig, och ville inte släppa, och jag blev rädd. Jag lät dig se allt jag försökt att gömma, att glömma. Du backade. Du skrämdes och jag klandrar dig inte. jag blir rädd när jag tänker på vad du gjort mig. Jag blir rädd när jag tänker på vad jag skulle vilja göra med dig. Jag blir rädd när jag känner de känslor som jag har, för jag vet inte vad de vill med mig, med oss.
Året är snart slut. Det kommer ett nytt år med nya utmaningar och nya vänner. Vart ska detta år föra mig? Vad gör jag om ett år? Har jag glömt dig då? Har du glömt mig då?
Sitter igen och tänker. Jag ska inte tänka. Jag ska inte försöka förstå hur jag fungerar. Varför ska jag vara en sån som tänker så mycket? Ibland kommer jag på mig sjäv att fantisera om hur det vore att leva ett liv där jag är lycklig. Då funderar jag på vad som gör mig lycklig. Jag vet vad som gör mig olycklig, men lycklig? Idag har jag funderat på vad jag vill göra med mitt liv. Vad vill jag uppnå? Vad ska till för att jag ska känna att jag kan stå igen?
För en evighet sedan var jag lycklig, tror jag. Just då trodde jag att jag var olycklig, men nu när jag tänker på hur jag kände det då så var jag inte olycklig, bara rastlös. När man är ung är det kanske samma sak, men när man levt ett liv och upplev döden så inser man att det om en gång var sorg hade varit glädje och ett bevis för att man lever, idag. För då kände jag. Jag kände glädjen, jag kände sorgen. Den rev i bröstet och gjorde mig ledsen. Då kunde jag gråta. Det gör jag inte nu. Jag kan inte gråta, kan inte ge utlopp för den sorg jag bundit inom mig. Jag kan inte säga att jag är ledsen för den sorg jag har inom mig är så bottenlös att det inte finns något ledset över den, bara hopplöshet.
Du fick mig att känna lågan igen. Den flammade upp och brände till inom mig och fick mig att rycka till och vakna. Jag förstod först inte vad som hände, men insåg tillslut att du väckt något till liv som jag länge tagit för givet att det är dött, för alltid. Hur kan någon eller något väcka upp det döda? Det som varit begravet och bortträngt så länge. hur kan någon väcka mig igen? Jag var ju död.
Nu känner jag igen. Inte hela tiden, men när jag tänker på dig känner jag. Då känner jag glädjen och jag känner sorgen. Därför får jag ångesten och därför får jag panik. När jag känner smärtan som är så stark att den blir mig övermäktig ibland. Det är du som lockat fram den. Det är du som gjort att jag känner att den vill ut. Du som tvingar mig släppa fram den. Därför blir jag så ledsen ibland, och lycklig för när jag haft ångest och insett hur ont jag har, då har jag kunnat gå till dig för tröst och du har funnits där. Aldrig nekat mig. då har du tagit emot min ångest och lindat dina trygga armar om mig och jagat bort den. Och jag har känt en stund och insett att det kanske ändå, någonstans, finns liv för mig.
Nu räknar jag ner.Nu är det inte långt kvar. Snart... Snart är det nya året här och vem vet vad som väntar? Vad finns bakom kröken? Jag bävar, och längtar. Kanske en resa med dig? Kanske ett möte? Kanske ett liv? Men med vem vill jag leva? Och hur vill jag leva? Väntar på att träffen jag ska ha ska så jag kan bestämma mig.
Du ska hit igen, och ibland får jag för mig att du tycker att jag betyder något för dig. Gör jag det? Om jag gör det så säg det. Jag vill veta, men inte för att jag trånar. Inte för att jag skulle vara kär, utan för att jag behöver höra att jag är betydelsefull. jag behöver höra att jag har en mening annars kan jag ju lika gärna dö.
När jag träffar folk blir jag liten men när jag är med dig blir jag stor. Jag blir vacker, och trevlig. Jag kan slappna av och bara vara mig, utan att bli hånad. I så många år har jag blivit förlöjligad. Nu kan jag se mig i spegeln och tänka att det finns en person som tycker att jag är sexig. En person tycker att jag är snygg. En person vill vara med mig. Innan har jag sett mig i spegeln och vänt, för den jag sett är det ingen som tycker om. Den jag såg var dum, ful och fel.
Jag får fortfarande höra det av de människor som borde tycka att jag är bra, men nu försöker jag tänka att det kvittar, för du tycker jag är fin och rätt. Jag försöker verkligen lyssna på dig, fastän det är svårt. Jag har fortfarande svår att tro det. Helst vill jag fråga dig om du verkligen menar det. Om du verkligen tycker att jag är fin, men vill inte visa hur mycket jag föraktat mig själv och hur dåligt jag mått. Vill inte visa hur dålig självkänsla livet gett mig.
Jag har inte träffat dig på länge och jag behöver dig. Jag förstod inte hur mycket förrän idag. Jag behöver ha din kropp, dina armar. Jag behöver känna din hud, smaka dina läppar. Jag behöver känna hur du håller om mig och skyddar mig mot allt. Jag behöver dig. Jag behöver dig...
Du ska komma och jag ser fram emot att träffa dig igen. Det känns lite konstigt för jag har även en date i veckan med en annan som länge velat träffa mig, och jag vet inte riktigt var jag står. Jag måste sluta tänka på dig. Jag måste träffa andra, men hur ärligt är det att träffa någon och sedan gå hem och ha vilt skönt sex med dig? Jag får kolla läget först och visar det sig att det kan vara något att satsa på får jag väl sluta träffa dig. Då har jag ju ett giltigt skäl.
Det är ju detta jag letat efter. En anledning att inte träffa dig. Men samtidigt gör det mig skräckslagen. Jag vill inte lära känna en ny människa. jag vill ha kvar dig, det trygga, den som jag inte behöver spela för. Tänk att jag inte behöver ta en roll inför dig. Det är underbart. Tilochmed i mitt äktenkap hade jag en roll, och jag spelade någon jag inte var. Någon jag inte ville vara.Jag vill ha dig som jag kan vara mig själv med som ändå vill ha mig. Jag vill inte tvingas blotta mig igen för en främling. Tänk om han frågar om mig och mitt liv? Jag kan inte svara att vi inte ska blanda in vårt privatliv, att vi inte ska bli personliga och visa känslor. Det är ju precis de bitarna han vill ha. Jag får panik när jag tänker på att han vill veta mer om mig. Att han kanske frågar en massa som jag inte vill berätta. jag får verkligen panik!
det är ju därför jag vill ha dig. För du är inte farlig. Dig vågar jag vara ärlig mot. Dig kan jag berätta för eftersom jag vet att om jag säger stopp så accepterar du det. Du kräver inte att jag ska visa känslor. Du vill inte att jag ska vara privat. Du vill bara att jag ska vara jag, och jag älskar dig för det.
Det är dagen före julafton. Jag vill bara gå och lägga mig och vakna igen efter nyår. Granen är färdig sen flera dagar. Julklapparna inköpta, inslagna och ligger och väntar på att dottern ska slå upp sina blå i morgon.
Så nu önskar jag dig en riktigt god jul, vännen. Trots allt så tycker jag riktigt mycket om dig ch jag hoppas du tycker om mig också.
Jag kan inte säga det bättre själv. Bara lyssna. Tyst, prata inte. Fråga inte, bara acceptera, det gör jag.
Jag saknar dig och det är fel. Jag vet var du är just nu, och att du är där du hör hemma. Jag ska inte tränga mig på, och det är inte heller min mening. jag vill bara...
Håll om mig lite. Håll mig nära. Känn mitt hjärta. Jag saknar dig och vill vara den som är dig närmast. I mina svaga ögonblick, som detta, kan jag nästan tro att jag älskar dig. Men jag vet att det inte är sant, för älska kan man bara göra om det är ömsesidigt.
Jag läste ett intressant repotage från P3 idag. Det handlade om skillnaden mellan kärlek och passion. Där stod det att passionerad förälskelse är ett psykotiskt tillstånd. Det kan jag skriva under på! Att det först efter att passionen lugnat sig och dopaminhalten sjunkit är möjligt att bygga en kärleksrelation efterom man då ser alla de dåliga sidorna hos partnern. (Källan: SR P3, Ligga med p3, 28 jan)
Tänk så har man hittat dem redan? Jag är ganska övertygad om att jag gått ner i passionsnivå med dig. Jag tror inte att jag ska spy när jag träffar dig, och jag blir inte helt knäpp. Det blev jag i början. Då var du kött för mig. Du gjorde mig svag genom att finnas till. Nu är du Du för mig. Du gör mig svag, men jag klarar av att äta efteråt. Jag har hittat massor av sidor jag inte tycker om hos dig. Jag har sett saker som borde få mig att vända. Men de är sidor hos dig, och därför tillhör de din personlighet och därför tycker jag om dem.
Du är en gåta för mig. Just när jag tror att jag listat ut hur du fungerar så gör du något som chockar mig. Du vänder på klacken och gör det med ett leende. Jag hinner precis ifatt innan du gör en ny vändning. Hur kan du vara sådan? Hur kan man inte känna någon som man känner så väl? För varje dag hittar jag nya skrymslen i din själ jag vill utforka. Du släpper in mig och det glädjer mig. Du stänger mig inte längre ute, bara svarar på det du finner lämplig och jag accepterar det. kan det vara det som gör att du kan släppa in mig? Att jag accepterar att du inte berättar allt? Att jag förstår om du inte vill dela med dig av hela ditt liv? För att jag är likadan...
Jag fick en gång höra att det var otroligt att någon kan berätta så mycket om sitt liv utan att avslöja någonting alls. Jag har gjort det till en konst. Jag berättar gärna, och svarar på frågor, men själen delar jag inte med mig. Själen och hjärtat är mitt.
Därför är du speciell för mig. Du får mig att le, inte bara med munnen utan även inuti. Och jag kan le efteråt bara för att du varit här. Du gör mig glad. Gör att jag kan tänka att livet ändå kan vara värt att leva. Du drog mig långsamt upp ur det svarta djupa hål som börjat stänga mig ute, och utan att du visste om det spred du ljus i min själ. Därför hade jag så ont. Därför var jag så vilden. Du gjorde något jag aldrig upplevt tidigare, och jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Så om du läser detta, förlåt mig. förlåt för att jag låtit dig dra ett lass som ingen ska behöva dra som inte står riktigt nära. Förlåt att jag lagt så mycket på dig. Förlåt att jag varit så jobbig. Förlåt att jag stört dig när jag inte skulle.Förlåt för att jag tjatat. Förlåt för att jag inte kan vara hos dig nu. Förlåt för att jag inte drar dig ur ditt eget hål. Förlåt för att du är ensam. Förlåt för att jag inte har möjlighet att vara hos dig över jul.
Med tanke på hur många gånger hon var gift... men sången är fin.
Idag verkar du ha kommit förbi din period av avståndstagande. Nu har vi ett par veckor på oss till nästa gång.
Du är söt. Jag vet inte om jag sagt det rent ut innan till dig, men du är verkligen söt ibland. Som när du försöker vara en stor stark man, men visar så tydligt att du fortfarande är en vanlig pojke i för stor uniform.
Det brukade skrämma mig, jag vet jag har sagt det förr, men det känns inte otäckt längre. Jag har funnit min väg. Jag ska följa den. Ibland kanske jag kommer att stanna vid kanten, kanske ta ett par steg utanför, men jag kommer att försöka följa denna väg jag lagt upp för mig nu. Vill du hjälpa mig med det?
Vi börjar lära känna varandra mer och mer. Jag kar kämpat emot så mycket, men jag orkar inte längre.
I resign...
Det kommer att bli bättre såhär, utan att man anstränger sig. Jag får vika mig för mitt öde. Jag har verkligen funderat och förstår inte hur jag skulle leva utan dig.
Men det betyder inte att jag tycker det är rätt. Nej, det är fel och det kommer aldrig att gå men jag böjer mig för det...
I'm just crazy. Crazy for feeling like this. I know you love me as long as you want to, and one day you'll leve me for somebody new. I'll cry then. And slowly put myself together again and resign. Maybe I'll live, but later.
I've done it before and I'll survive, I always do.
Vi talar aldrig om vad vi vill med våra liv. Är det oväsentligt eller är jag bara rädd? jag vet inte om jag vill veta dina planer. jag vet ju inte ens om jag vill fortsätta vara med dig. Du frågar aldrig vad jag vill. Du bara tar för dig och det är väl ok, men du kan väl fråga vad jag vill bara för att visa att du bryr dig. Men det är nog så att du faktiskt inte gör det. Bryr dig alltså. Men jag kan vara ego. Jag ska ta för mig och tala om vad jag vill så ska vi se om du tröttnar. Då kanske jag slipper ta steget själv. Då kanske du tar det åt mig.
Grejen är att det jag vill ha kommer du aldrig att kunna ge mig, så varför vill jag att du ska fråga? Kanske för att kunna ge dig just det svaret; Du kan aldrig tillfredställa mig helt. Du kan tillfredsställa mig till en viss del, men helt och fullt får du mig aldrig.
Oavsett hur mycket jag försöker, oavsett hur stark min önskan att släppa dig är så sitter du här. Fastsatt innanför pannbenet och du sitter som klistrad. Nästan som ett virus. Är det därför jag blir sjuk? För att du är som ett virus man inte blir av med.
Du plågar mig dag och natt. Du får mig att ligga sömnlös med dina ögon. De stora blå som borrar sig in genom min näthinna och fastnar på nerverna. Det kliar i hela mig av längtan att både bli av med dig och vara dig riktigt nära.
Mest skrämmer du mig. Du skrämmer mig med din intensitet som plötsligt förbytts i ointresse. I din värme som plötsligt känns frostig. Du är avståndstagande men tigger om mer. Det skrämmer mig. Det triggar mig. Det tänder mig mer än någon någonsin tänt mig. Du är aldrig självklar. Du är aldrig enkel. Du är...du. Kan aldrig bli något annat fastän jag vet att du försöker.
Det är det som lockar mig. Som något farligt men ändå tryggt. Lockar mig med din styrka, din skönhet och din totala brist på charm, vilket förvånat mig så ofta. Samtidigt är du så fruktansvärt charmig när du lägger av dig masken och träder fram som dig själv. En glad och humoristisk person, men som gömmer allt det bakom ett skal av ointaglighet och hårdhet. Ibland ser jag dig och kan lyfta bort en bit av skalet för att känna ditt riktiga jag. Ditt varma underbara kärleksfulla jag. Är det då du blir så kall? När du känt att jag kommit dig för nära? Kan vi verkligen vara så lika?
När jag går längs gatan utanför ditt hus och känner blötan och kylan tränga in tänker jag på dig. Jag önskar så att du var med mig, och höll om mig.
Och när jag sitter här vid sängen och ska sova så tänker jag på dig och vill ha dig här. Jag känner dina händer och din doft. Dina mjuka läppar. Du kommer aldrig att vara här på natten och gästa min dröm. Du finns bara i min fantasi. Du finns i mitt huvud och jag kan inte skaka bort dig. Jag har försökt så länge nu.
Kanske ska jag bara ge upp...Kanske ska jag bara acceptera att du finns där. Att du kommer att blekna med tiden och bränna fram tills dess..
Vi kan aldrig göra det ogjort. Det känner jag. Jag vill inte göra det ogort. Vill du det?
Ibland tror jag att du läser det jag skriver. Jag vet inte varför. Du borde inte hitta hit, även om andra gör det. Du borde inte förstå att det är jag. Ändå får jag rysningar ibland när du säger något eller gör något som är så träffande att bara någon som verkligen känner mig borde kunna göra det. Som när du hittar alla mina känsliga punkter och ger dem en kyss. Eller när du drar fingrarna på ett sätt som gör mig helt svag. Det är inga detaljer jag avslöjar här men du hittar dem. Hur gör du? Är jag så vanlig att du bara gör som du alltid gjort på alla dina ras? Eller känner du mig?
Jag försöker träffa andra, men det är inte så lätt. Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt.
Jag träffar andra. Jag ska träffa en annan efter jul. Jag försöker verkligen avsluta, och tänka frammåt. Jag måste tänka på framtiden. Jag kan inte vara "second best" för alltid. Jag vill ha fler barn, och att du skulle vilja ha barn med mig är en så omöjlig tanke att den bara snuddat snabbt vid mitt sinne. Skulle jag vilja ha barn med dig? Kanske....
Hon tar det hon får och tackar för sig ja hon stjäl som en tjuv men är ändå kvinnan för dig.
Hon ger inte upp, säger aldrig förlåt lovar dig mer än hon nånsin kan ge dig
Du vet allt det där men hon är ändå kvinnan för dig.
Du vill ses till jul... jag vill inte. Jag vågar inte. Vad har vi tillsammans som hör hemma på julen? Ändå kan jag inte låta bli. Vi kommer att ses. jag kommer att ge dig det du behöver för att klara av julen och du kommer att ge mig det jag behöver för att överleva min första jul som ensam. Vi behöver varandra, inte bara nu utan hela tiden, men vi vägrar se det. Vad är det för fel på oss?
Ska vi ses till nyår? Jag vet inte. Vad ska vi göra? Snart börjar ett nytt år, ett nytt liv. Mitt första nyår helt ensam med barn. Mitt första nyår utan säker framtid. Mitt första nyår som jag inte vet vad som väntar. Ska du stå där med mig? Ska det bli ett år fyllt av ångest eller ett år med kärlek?
Vad vill du ge mig som får mig att stanna?
Vågar jag sträcka ut min hand, vågar du ta den? Vågar vi? Vill vi? Ett nytt år. Nya känslor, nya regler.
När blir ett jag till vi? ett du till oss? Är det något man ska hålla utkik efter? För helt plötsligt känns det trångt här, i mitt hjärta. Varmt och trångt. Bara för några ord. Bara för en blick.
"Någon har gråtit av förtvivlan, kärleken var död". Gråter du? Är kärleken död? Jag skulle så gärna vilja fråga men vågar inte. Jag vill bara veta vad det är som gör att du bedrar någon så djupt som detta är. Det är illa nog att ljuga, men att bedra på detta viset är oförlåtligt. Vet du hur lite jag litar på dig? Att du aldrig kommer att få mitt fulla förtroende...
Vet du hur beroende jag blivit av dig? Jag vill springa till dig när du ber mig och får kämpa för att verka ointresserad. Det är ett spel, och jag har svårt att spela det, men jag lär mig.
vi har nått ett slut vi sträcker oss efter en spillra av något vi kanske hade kanske kände
Känner vi rädsla eller sorg? Känner vi saknad? Är det slutet på något vi aldrig startade eller är det början på det vi skulle avslutat för längesedan? Du vet det inte ens. Du anar kanske men du frågar inte. jag vill inte att du ringer. Jag vill inte höra din röst igen. Jag kan inte se dig i ögonen, dessa fantastiska ögon, och säga de orden som bränner på mina läppar dygnet runt. Dessa ord som gör mig sömnlös.
Det är så konstigt alltihop. Jag har ingen framtid med dig, men i alla mina framtidsplaner dyker du upp hela tiden. Vem jag än tänker på så nog ser jag ditt retsamma leende. det leende som ändrar sig på en millisekund från att vara retsamt till att vilja sluka mig. Ett leende jag vet inte är mitt. Inte är avsett för mig men som ändå följer mig.
Jag håller på att förbereda mig för att säga det... Förbereder mig för att öppna min själ och säga den mening som kommer att lägga det sista hindret för oss. jag måste helt enkelt säga det. Jag måste...
Du kom inte. Varför väntar jag på dig? Jag vill inte ha dig. Jag passar inte med dig, och ändå tänker jag på dig hela tiden. jag vill inte tänka mer, vill egentligen inte träffs mer men är för vek för att säga det. Jag vet att det kommer att bli helt tomt om jag slutar träffa dig. Du har blivit en del av mig utan att jag kunnat styra det. Du tvekar kanske också? Eller har du ingen tanke alls? Skulle du försöka övertala mig att fortsätta träffas om jag bad dig sluta? Eller skulle du inte bry dig? Jag vet inte ens om jag vill att du ska bry dig. Det enklaste hade varit att klippa av bandet och släppa det för att aldrig ses igen. Du skaffar en ny, och jag skaffar en bättre...
Jag borde lärt mig dina perioder nu, men jag blir ändå ställd när dina perioder av totalt ointresse infaller. Du blir avig och kort. Nästan som om du är sur. jag vet inte varför, har bara tagit dig som du är. Vill inte bry mig. Orkar inte det.
Jag inser att jag måste föröka hitta andra. Måste försöka tänka bort dig. Men vad är det som gör att jag tänker på dig? Jag är inte kär? Inte sådär stormande som jag var i somras när allt bara föll ihop runt mig. Jag bara har dig med mig hela tiden. Kan plocka fram dig ibland och damma av dig för att sen stoppa undan dig igen. Men varför kan jag inte radera dig?
Kan detta verkligen fortsätta? Jag har så dåligt samvete för din tjej fastän jag inte borde. Eller borde jag det? Vad skulle du säga om jag "gjorde slut" för att jag vill visa respekt för din tjej? stackars tjej...
Så nu var jag där ändå. Jag väntar dig igen. Jag kan inte låta bli, och inte du heller. Fast det är fel. Jag vet att det är fel, och du inbillar dig att det är rätt. Det känns rätt, men är så fel...
Jag är inte sån här. Varför har du gjort såhär med mig? Varför har du tagit min heder och slängt den i soporna? Varför lät jag dig göra det?
Du ska hit igen och jag kommer att glömma smärtan inuti mig. Jag kommer att njuta av att vara speciell.
En stund.
Det värsta det är att du förstår Du har gått samma vägar som jag går Och bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår Vi som alltid varit dom samma Vill helst av alltng vara några andra En lögn som vi går på Man blir sig själv ändå Och min osäkerhet är min brist Du letar den i ögonen Så jag säger att jag inte har förändrats, men det har jag visst
Att du säger att nått känns rätt, men det här är fel! Så länge jag håller i, är du hel
En blick som ger om en chans Du tappade bort den som fanns För du kan inte leva i nuet när jag är någon annan stans Och den delen av dig som är du Ja, det sista jag behöver Det är min tur att låta det va Det är min tur att må bra Men du säger att nått känns rätt, men det här är fel! Så länge jag håller i, är du hel
Ja det värsta är att du förstår Du har gått samma vägar som jag går Och bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår!
Du vill ha mig, jag vet. Jag vill ha dig. Hur länge ska spelet spelas mellan oss? Jag är med, men med tanken att vi någonstans kommer att förlora. Jag anar oråd. Det kan inte fungera.
Du tänder en eld hos mig som jag inte kan styra, inte kan släcka. Kanske kommer den att falna. Nej, jag vet att den kommer att falna. Du vet det ockå, det är därför vi vill ha varandra under de förutsättningar vi satt upp. Så länge vi inte behöver tänka frammåt kommer det alltid att vara vi. Tänk inte, bara var. Jag försöker att blunda för framtiden. Den framtid som snart är här, när vi inte kan ses mer.
Du kommer att dra dig ur, det vet jag. Så jag njuter så länge det varar. Varje dag velar jag fram och tillbaka, och vet inte vilket ben jag ska stå på. Du känner mig, du vet hur jag avskyr att inte veta. Att jag avskyr att inte e en klar väg framför mig. Ändå gör jag detta. Förstår du då hur mycket du rubbat min exitens?
Börjar sakta men säkert krypa ut ur mitt hål. Lite skumögd ser jag mig omkring och fångas av vänner som tar mig ut till platser, ut till människor. De vill så väl, vill så gärna att jag träffar någon. De vet inte om dig. Bra mina allra närmsta vet att jag träffar någon och att denne någon är upptagen. De vet inte att jag redan beslutat mig för att inte ta fler steg, att inte vilja räffa någon mer.
De fixar träffar åt mig. Vill att jag möter folk. Jag visste inte att det fanns så många singlar i vår stad. Och det enda jag tänker på är dig. Vill inte vara här. Vill inte träffa främmande män. Vill bara träffa dig. Knepigt va? Och det enda jag kan ha med dig är sex. Betyder det att jag är nöjd med sex? Borde det inte funka med vem som helst då? Men jag vill ju bara ha dig.
Jag förstår inte mig själv. Kan någon hjälpa mig att förstå vad jag håller på med? När jag sitter på restauranen och låtsas lyssna på folk jag inte är intresserad v tänker jag på dig. Drömmer om dig. Spanar mot dörren för att se om du kommer att komma in på just denna restaurangen, vid just denna tiden...
Ibland kan jag bli vansinnigt arg på mig själv att jag inte bara går vidare utan står här som en staty och väntar på att livet ska slå mig i skallen med sin grymhet. Jag använder dig som en drog, för att få glömska och ibland får jag dåligt samvete för det. Så känner jag ändå att du ger mig så mycket och jag vill vara egoistik och bara njuta.
Vi har inga krav och det är skönt, men jag vill träffa dig oftare än du vill träffa mig och det gör mig frustrerad.
Jag vill träffa någon som sveper iväg mig som du, men någon som verkligen vill ha mig. Någon som sätter mig främst. Någon som är du men utan flickvän...
Samtidigt undrar jag. Varför möttes vi? Varför dras jag så till dig? Jag har aldrig känt mig så attraherad av någon förut, och aldrig känt mig så speciell...
Som mörka brunnar. Djupa. Så olyckliga. Jag känner smärtan krypa fram i ögonvrån och vill ut. Tårarna bränner. Vill skrika, men något håller mig fast och jag känner paniken komma.
Spegelbilden visar ett blekt, gammalt ansikte. Ett ansikte som sett döden. Visar en människa, ett skal som gömmer hemligheter. Som gömmer kunskap om ett liv och om död. Vill skala av mig huden, men lägger istället på ytterligare ett lager. Bara ingen ser, bara ingen kommer in är allt bra. Som en skatt skyddar jag mitt hjärta igen. Jag stänger om det. Du kommer inte heller in längre.
Julen närmar sig...
Du förstår inte hur jag blivit den männika jag är. Jag förstår inte dig heller, men jag vill heller inte fråga. Varje fråga du ställer skalar av en bit hud som jag med möda sytt dit för att slippa visa vad som är innanför. Varje fråga river loss en bit skal och öppnar upp för såret igen. Jag svarar och försöker vara öppen. Vill inte dölja något, vill inte hålla allting inne men skriker inombords. Jag behöver öppna mig. Behöver brätta om Det hemska, Katastrofen, men jag vågar inte. Det gör för ont. Jag vill inte ens tänka på det ändå gör jag det. Varje dag. Varje minut... Och jag borde gråta. Kanske vore det det bästa. Att berätta och gråta. Kanske är det då allt läker. Men jag vågar inte än för smärtan är ännu så outhärdlig att jag inte vet om jag kommer att orka, och det får mig att känna mig svag. Jag känner mig löjlig. Att jag fortfarande bryr mig. Det var ju så lägesedan.
Blundar, och tittar igen. Ser ett ansikte fyllt av smärta. Försöker släta ut pannan och kinderna. Försöker le. Om man ler är man glad. man ska le varje dag så blir man lycklig.
Kallt. Det känns i bröstet. När försvann glädjen? Jag var glad för några år sen, och så hände Det, och all glädje försvann. Och all sorg och smärta. Allt försvann och jag bev tom. Jag undrar om han någonsin kommer förstå vad det gjorde med mig. Hur trasig jag blev. Han bara stod där. Spillrorna fick jag plocka upp själv. Städa upp, rensa undan, laga. Varför hjälpte vi inte varandra istället?
Jag undrar om du kommer förstå hur jag blev så kall. Vill jag att du ska förstå? Vill jag att du ska veta vad som hände? Jag vill kanske bara att du ska veta vidden av att ha fått mig att känna igen, även om det inte är glädje. Jag känner, och du väcker mig varje gång vi träffas.
Ibland undrar jag om du ger dig själv en roll du inte har hos mig. En roll där du tror att du kan såra mig. Därför vill du inte att jag ska känna. Men du ska veta att oavett hur mycket jag känner kan du adrig såra mig. Inte som jag redan sårats. Men du river i det, och jag vill att du ska låta bli det. Håll bara om mig och låt mitt hjärta vara så går det över.
Men låt mig känna till dess. Låt mig vara kär ett tag. Jag lovar, det går över...
Jag väntar på att du ska höra av dig. Det är din tur nu. Du ska längta. Om du längtar... Jag hoppas du längar och saknar. Sådär så det suger i bröstet. Längtar efter mig så som jag längtar efter dig. Vet du att jag gör det? Saknar dina händer. Dina starka armar. Din varma blick när du ser på mig. Jag kan inte låta bli att tänka på dig. Blir arg på mig själv varje gång tanken rör vid dig. Vill inte störa...
Vill krypa upp i ett hörn och värma mig med dina händer. Vill se in i dina ögon och svepa in mig i deras värme som en varm filt. Vill hålla om dig och känna ditt hjärta slå mot mina bröst. Vill smeka din nacke och kyssa din hals. Vill begrava mig i din doft och din värme och svepa tryggheten om mig och bara vara.
Vill inte vara till besvär. Vill inte störa men gör det ändå. Vill inte jaga dig men känner mig som ett rovdjur. Kan inte låta bli. Du måste känna det. Min desperation efter dig.
Jag kan inte ta ett steg utan att känna efter åt vilket håll det bär.
Jag fick en gång en fråga om jag kunde tänka mig att vara prostituerad. Vet du vad jag svarade? Jag svarade att jag varit prostituerad i många år, och helt lagligt.
Vad är ett äktenskap om inte prostitution? Man måste alltid betala med sex. Om jag vill göra något så måste jag ge något. Det sägs helt öppet. Man använder sex som maktmedel;"jaha då kan du glömma sex på en vecka" alltid med glimten i ögat, men med allvar bakom. För vem vågar chansa? Jag chansade. Jag ville inte vara prostituerad utan ville ha sex om jag ville. Då fick jag höra att han kände sig utnyttjad. Att vi bara har sex när jag vill och inte när han vill. What!!
När jag själv ville välja när, var, och hur, då utnyttjade jag min man. Du kan ju själv föreställa dig vad han sagt om jag påstått att han utnyttjade mig när jag hade sex för att betala för att jag fått åka på semester eller för att han hjälpte mig med disken.
Kanske inbjuder jag till detta beteendet. Eller så är det bara jag som hittat män som verkligen inte vet vad jag vill ha.
Så förlåt mig för att jag greppar dig och vägrar släppa. Du är nämligen också prostituerad, och jag förstår dig. Med dig kan jag få det jag vill ha, på det sättet jag vill ha det. Känner du samma?
Jag blir mer och mer fundersam på varför man är otrogen. På något sätt måste man vilja bli sedd. vad är behoven? Bekräftelse, att bli sedd, tillfredsställelse, att släppa på hämningar, känna sig uppskattad... Men blir inte de här behoven tillfredsställda i ett förhållande? Då är ju någonting snett...
Vad har jag för behov egentligen? Jag vet ju vad jag inte har för behov... Jag vill inte vara bunden, jag vill inte känna att jag har några krav. Varför kan man inte ha ett sånt här förhållande med en annan singel? Jo för då kommer genast risken in att man får känslor för varandra och då blir jag bunden och rädd. Jag vill inte ha några krav, jag kvävs av dem.
Är det kanke samma behov hos mannen som bedrar? Att slippa ha kravet på sig att idag ska vi ha sex. Klocka halv nio varannan kväll har vi sex. Eller varje lördag.
För i ett förhållande orkar man tillslut inte bry sig. Respekten och viljan att tillfredställa den andres behov försvinner med tiden. Man är trött på kvällen. Man säger nej och den andre respekterar det, men håller på att bli tokig. Tillslut ställer man upp för att man vet att det är ens plikt. Ska sex vara en plikt?
Men mina behov? Vilka är dem? Att vara fri att välja, att få det man vill ha, när man vill ha det. Att bli uppskattad. Att inte tas för given. Han vet inte om jag ställer upp. Och jag vet inte när han gör slut, men jag vet att han kommer att göra det en dag. Kanske är ett behov att få lov att blunda och bara vara ett tag. Att slippa se konsekvenser. Att känna att jag själv väljer vad jag gör och med vem.
bekräftelse. det söker vi båda två. Att få uppskattning. Spänning. Säkerhet- vi vet att han har ett förhållande och kommer inte att lämna henne. Det är nog kärnpunkten. Vi behöver inte bli rädda för att bli sårade av varandra. Andra kan såra oss men vi kommer inte att såra varann, och det känns skönt. Tryggt.
