Det känns ännu sämre nu
Oavsett hur mycket jag försöker, oavsett hur stark min önskan att släppa dig är så sitter du här. Fastsatt innanför pannbenet och du sitter som klistrad. Nästan som ett virus. Är det därför jag blir sjuk? För att du är som ett virus man inte blir av med.
Du plågar mig dag och natt. Du får mig att ligga sömnlös med dina ögon. De stora blå som borrar sig in genom min näthinna och fastnar på nerverna. Det kliar i hela mig av längtan att både bli av med dig och vara dig riktigt nära.
Mest skrämmer du mig. Du skrämmer mig med din intensitet som plötsligt förbytts i ointresse. I din värme som plötsligt känns frostig. Du är avståndstagande men tigger om mer. Det skrämmer mig. Det triggar mig. Det tänder mig mer än någon någonsin tänt mig. Du är aldrig självklar. Du är aldrig enkel. Du är...du. Kan aldrig bli något annat fastän jag vet att du försöker.
Det är det som lockar mig. Som något farligt men ändå tryggt. Lockar mig med din styrka, din skönhet och din totala brist på charm, vilket förvånat mig så ofta. Samtidigt är du så fruktansvärt charmig när du lägger av dig masken och träder fram som dig själv. En glad och humoristisk person, men som gömmer allt det bakom ett skal av ointaglighet och hårdhet. Ibland ser jag dig och kan lyfta bort en bit av skalet för att känna ditt riktiga jag. Ditt varma underbara kärleksfulla jag. Är det då du blir så kall? När du känt att jag kommit dig för nära? Kan vi verkligen vara så lika?
När jag går längs gatan utanför ditt hus och känner blötan och kylan tränga in tänker jag på dig. Jag önskar så att du var med mig, och höll om mig.
Och när jag sitter här vid sängen och ska sova så tänker jag på dig och vill ha dig här. Jag känner dina händer och din doft. Dina mjuka läppar. Du kommer aldrig att vara här på natten och gästa min dröm. Du finns bara i min fantasi. Du finns i mitt huvud och jag kan inte skaka bort dig. Jag har försökt så länge nu.
Kanske ska jag bara ge upp...Kanske ska jag bara acceptera att du finns där. Att du kommer att blekna med tiden och bränna fram tills dess..
Du plågar mig dag och natt. Du får mig att ligga sömnlös med dina ögon. De stora blå som borrar sig in genom min näthinna och fastnar på nerverna. Det kliar i hela mig av längtan att både bli av med dig och vara dig riktigt nära.
Mest skrämmer du mig. Du skrämmer mig med din intensitet som plötsligt förbytts i ointresse. I din värme som plötsligt känns frostig. Du är avståndstagande men tigger om mer. Det skrämmer mig. Det triggar mig. Det tänder mig mer än någon någonsin tänt mig. Du är aldrig självklar. Du är aldrig enkel. Du är...du. Kan aldrig bli något annat fastän jag vet att du försöker.
Det är det som lockar mig. Som något farligt men ändå tryggt. Lockar mig med din styrka, din skönhet och din totala brist på charm, vilket förvånat mig så ofta. Samtidigt är du så fruktansvärt charmig när du lägger av dig masken och träder fram som dig själv. En glad och humoristisk person, men som gömmer allt det bakom ett skal av ointaglighet och hårdhet. Ibland ser jag dig och kan lyfta bort en bit av skalet för att känna ditt riktiga jag. Ditt varma underbara kärleksfulla jag. Är det då du blir så kall? När du känt att jag kommit dig för nära? Kan vi verkligen vara så lika?
När jag går längs gatan utanför ditt hus och känner blötan och kylan tränga in tänker jag på dig. Jag önskar så att du var med mig, och höll om mig.
Och när jag sitter här vid sängen och ska sova så tänker jag på dig och vill ha dig här. Jag känner dina händer och din doft. Dina mjuka läppar. Du kommer aldrig att vara här på natten och gästa min dröm. Du finns bara i min fantasi. Du finns i mitt huvud och jag kan inte skaka bort dig. Jag har försökt så länge nu.
Kanske ska jag bara ge upp...Kanske ska jag bara acceptera att du finns där. Att du kommer att blekna med tiden och bränna fram tills dess..
