royalle

Det har kommit tillbaka. Drömmarna. Ångesten jag kände. Och sveket. Det kommer tillbaka på natten. Varför gör det det nu? De sista nätterna har jag återupplevt det liv jag hade innan. Innan jag skar av bandet och flydde. Kan det vara för att man nu har börjat att fråga mig om det? Kan det vara för att jag har kunnat berätta vissa delar för vänner? Jag vågar inte berätta allt, och jag kan inte berätta allt för jag minns inte alltid allt. Ibland kommer det tillbaks till mig och jag minns något som jag stoppat undan och jag känner smärtan, sveket och det där svidande runt hjärtat som fanns varje dag, varje minut i mitt liv. 

 

I drömmarna frågar jag varje gång "har du druckit" och varje gång känner jag mig iskall för jag vet svaret. Jag kan ursäkterna och anklagelserna utantill. 

 

I utredningen som kommunen gör så kommer det fram. Det är fantastiskt hur de kan lura mig till att berätta saker jag aldrig berättat och det som är mest fantastiskt är hur jag fortfarande, trots den här tiden, trots att jag vet att det är helt fel, försvarar honom. Säger att han säkert inte menade illa. Säger att jag förstår att han var som han var, att han är som han är. Jag hittar logiska förklaringar till varför det var OK att göra som han gjorde när jag egentligen borde skrika att det gjorde ont. Att jag blev sårad. Att jag inte fattar hur någon kan göra så mot en person man säger att man älskar. 

 

Jag kan inte förstå att jag är samma person som då. Kanske är jag annan nu. Jag är gladare. Mer positiv. Jag älskar världen älskar mitt jobb. Jag bryr mig inte om vad folk gör eller säger. Jag är nog samma nu som jag var innan jag blev den jag var med honom. 

 

I utrdeningen står det att det han gjorde går under benämningen psykiskt våld mot nära anhörig. Att läsa det och att läsa mina egna ord i en formell text fick mig att gråta en hel kväll.