royalle

Jag får frågan varför jag bryr mig. Varför jag blir så arg på orättvisor. Ja får frågan ett ögonblick då jag är försvagad, då jag precis fått höra en nyhet som slagit mig till marken. Varför bryr jag mig?

 

Någon måste bry sig. Någon måste möta och reagera mot dessa människor som beter sig som vilda djur. Som gemensamt attackerar svaga och hjälplösa.

 

Jag har fått frågan om jag hatar män.

 

Om man reagerar så hatar man män. Då är man feminist. Jag hatar inte män, jag är inte heller feminist, tror jag. Jag orkar inte ens bry mig om att försöka försvara mig eller dela in mig i ett fack. Jag behöver inget fack, behöver ingen titel. Jag är människa, och jag är mänsklig. Jag hatar inte män, jag hatar orättvisa. Om det är samma sak så behöver vi verkligen fundera på våra könsroller.

 

Jag läste en artikel om en flicka som varit instängd i ett rum med sex killar som tagit hennes mobil och förgripit sig på henne. De friades från misstankar om våldtäkt eftersom hon inte säkert kunde sägas vara i ett hjälplöst tillstånd. Hur hjälplös ska man vara innan man anses hjälplös? Hur många ska angripa en? Eller behöver man spela in händelsen så att man har bevis? Är man inte hjälplös om man 15 år gammal blir instängd och ofredad av sex killar, då är man aldrig det. 

 

Återigen känner jag tårarna över att ännu ett liv är förstört. Jag känner i hjärtat hur ont det gör i henne. Hur ska hon någonsin kunna njuta av livet igen? Hur ska hon kunna känna tillit till en man? 

 

Jag hatar inte män, och jag hatar inte de sex pojkarna, men jag skulle vilja skaka om deras föräldrar och de som ansåg att flickan inte var hjälplös. Jag kulle vilja ge dem samma känslor och empati som jag är fylld av. Då skulle de känna smärtan över att vara 15 år och inte betrodd. 

 

Jag kan inte hjälpa att jag känner så mycket för alla dessa människor som är svagast i vårt allt kärvare samhälle. Den sjuka, den svaga, den fattiga, den arbetslösa och alla våra barn. Jag vill ge den glädje, hopp och kramar. Jag vill att de sk känna trygghet. 

 

Varför bryr jag mig?

 

Jag kanske helt enkelt ser mig själv i alla människor, starka som svaga. Kanske känner jag hur livet på något vis lottar ut vinster till vissa och lämnar andra utan någonting, och kanske känner jag att vi som fått alla dessa vinster på något sätt är skyldiga att dela med oss till de andra istället för att roffa åt oss och sparka på de som redan ligger, vilket många nu för tiden verkar vilja göra. 

 

Jag bryr mig och jag tänker alltid bry mig. Och mina barn kommer att lära sig att bry sig. För om vi slutar tänka med hjärtat är vårt liv slut.