royalle

Nu är det två år sedan skilsmässan. Fantasierna om det perfekta livet avlöser varandra och jag vaknar liksom upp varje dag och inser att jag är fri, att jag lämnat allt det dåliga bakom mig och jag känner stor sorg.

 

Jag älskade honom ju.

 

Och han gjorde mig så illa, eller, vi gjorde oss så illa. Hur kunde det blivit? Det händer att jag tänker på hur det kunde varit om jag bott kvar. Hade det blivit bättre? Varför gav jag upp?

 

Min dotter frågar ofta varför vi flyttade, varför jag inte bor med pappa. Hon undrar om jag inte längre älskar honom. Hur svarar jag på det? Jag älskar ju det han var, men hatar det han blev. Hur förklarar man det för ett barn? Jag brukar säga att jag älskar pappa men inte på det sätt som man gör när man bor ihop, utan därför att han är hennes pappa. 

 

Jag är rädd. Rädd för att hon ska växa upp och hata. Att inte kunna älska. Rädd att hon ska bli bitter, sårad och ledsen bara för att jag beslöt mig för att jag inte ville leva återstoden av mitt liv med en man som sakta men säkert bröt ner oss och vårt barn.

 

Hur säger man att det var för hennes skull jag flyttade när jag inte vill lägga skuld på henne?

 

Det är svårt. Jag vaknar till ibland och saknar honom. Sen tänker jag på hur det var och vill aldrig mer se honom. Ibland tänker jag att det var fel att skaffa barn med honom, men jag blir så rädd att tänka så för det kan inte vara fel att ha fått min älskade dotter. Henne kan jag aldrig ångra. Och hon hade aldrig varit HON om hon haft en annan pappa...

 

Det är två år sedan jag flyttade och nu lever jag igen. Det var rätt att flytta. jag hade inte överlevt. Nu ser jag mitt liv ur ett annat perspektiv och jag inser hur destruktivt det var. Jag är glad att jag såg det, glad att jag fick mina ögon öppnade av vänner. Glad att jag bröt mig loss och kunde ge min dotter en trygg plats. 

 

Men han kommer alltid att vara min stora kärlek.