royalle

Det har kommit tillbaka. Drömmarna. Ångesten jag kände. Och sveket. Det kommer tillbaka på natten. Varför gör det det nu? De sista nätterna har jag återupplevt det liv jag hade innan. Innan jag skar av bandet och flydde. Kan det vara för att man nu har börjat att fråga mig om det? Kan det vara för att jag har kunnat berätta vissa delar för vänner? Jag vågar inte berätta allt, och jag kan inte berätta allt för jag minns inte alltid allt. Ibland kommer det tillbaks till mig och jag minns något som jag stoppat undan och jag känner smärtan, sveket och det där svidande runt hjärtat som fanns varje dag, varje minut i mitt liv. 

 

I drömmarna frågar jag varje gång "har du druckit" och varje gång känner jag mig iskall för jag vet svaret. Jag kan ursäkterna och anklagelserna utantill. 

 

I utredningen som kommunen gör så kommer det fram. Det är fantastiskt hur de kan lura mig till att berätta saker jag aldrig berättat och det som är mest fantastiskt är hur jag fortfarande, trots den här tiden, trots att jag vet att det är helt fel, försvarar honom. Säger att han säkert inte menade illa. Säger att jag förstår att han var som han var, att han är som han är. Jag hittar logiska förklaringar till varför det var OK att göra som han gjorde när jag egentligen borde skrika att det gjorde ont. Att jag blev sårad. Att jag inte fattar hur någon kan göra så mot en person man säger att man älskar. 

 

Jag kan inte förstå att jag är samma person som då. Kanske är jag annan nu. Jag är gladare. Mer positiv. Jag älskar världen älskar mitt jobb. Jag bryr mig inte om vad folk gör eller säger. Jag är nog samma nu som jag var innan jag blev den jag var med honom. 

 

I utrdeningen står det att det han gjorde går under benämningen psykiskt våld mot nära anhörig. Att läsa det och att läsa mina egna ord i en formell text fick mig att gråta en hel kväll.

Så var det dags igen. Att det kan göra så ont. Detta att gräva i gamla halvläkta sår. Sår som varit djupt infekterade och som nu, när de fått vara ifred ett tag, börjat att läka. Då är det dags igen. Det ska pillas, skrapas och slutligen karvas i dessa sår så att de tillslut irriteras och börjar att värka och vara igen. Kan man inte bara få glömma, begrava, förtränga och gömma undan. Det gör ju så ont!

Det tas fram i ljuset nu, det som hände, det som tärde. Det som jag aldrig glömmer, men som jag lärt mig att gömma undan och trycka bort i ett hörn. 

Jag undrar när jag läser rapporterna; är det mig det handlar om? Vem är hon? Hon som bara stod där, som tog emot. Det kan inte vara jag, och samtidigt känner jag den där krypande känslan av osäkerhet och skräck i ryggraden, den där kliande känslan som gjorde att jag gick på tå, var på helspänn hela tiden för att inte råka ut för förraktet. Det förrakt jag ändå fick. 

Det finns en term på det, och det har man sagt mig förr, men jag har tänkt att det är överdrivet. Att jag måste tagit i när jag beskrev hur det var. Men nu läser jag svart på vitt min egen berättelse och blir livrädd. Skräcken borrar sig in i mitt hjärta som kämpar för att dra in skammen och minnena för att stänga känslorna ute. Men det går inte. Det står där på pappret och jag inser att det är sant. 

Men nu måste jag stå här stark, jag måste orka. Jag måste tränga undan känslorna och vara saklig annars kommer jag att gå under. 

Nu är det dags.

Tre år senare...

 Det är dags att börja tänka lite.

 

Hit kom du. Inte längre, fastän du ville. Fastän jag ville. Hit till min dörr.

 

Kroppen vill slingra sig och protestera mot det onda och varma som bränner därinne. Förtroendet som aldrig kommer tillbaka.Jag försöker att ge av mig själv och blotta, men hur jag än gör så smyger rollen fram. Den som låtsas, som inte riktigt berättar allt fast den vill. Det är inte jag. För jag är liten och har krupit in och gömt mig.

 

Nu är det så nära igen och så läskigt. Vägskälet väntar där framme i diset med sina två dolda vägar. En väg bort och en väg hit. I diset gömmer sig det skrämmande, svarta djupet och där finns ingen väg tillbaka. kan jag gå? Eller ska jag stanna? Eller ska jag vända mig om och springa igen? 

 

Jag vet helt ärligt inte om det är värt det och det skrämmermig mest. Jag vet inte om han kommer att finnas här för mig eller om han vaknar en dag och undrar vad det är han tagit hem. Jag vill bara ha ett lyckligt liv med någon som älskar mig. Och någon jag kan älska förbehållslöst utan att jag ska behöva vara rädd att få sådär ont igen.

 

Jag vill aldrig ha så ont igen...

 

Fortfarande kan det svida och värka. Fortfarande har jag dagar när jag inte kan se någon i ögonen. När jag undrar om jag är en spillra i ett hav som snart slukar mig, och jag får nästan svindel av skräck. Jag behöver mi klippa. En klippa som står kvar och som inte försvinner eller nöts ner. 

 

jag vet inte om det är värt det. Jag vet inte om han är värt det. Jag vet inte om jag någonsin igen kommer att våga släppa in någon. Mitt hjärta tillhör ingen, det tillhör bara sig själv och jag vet inte om jag någonsin vågar sträcka fram det till någon igen. Om han tar det, och slänger det åt sidan, vad gör jag då? Ibland kan jag låta honom se på det och han har någon gång smekt det, men han har inte fått hålla ännu. Inte vet jag heller om han vill, och kanske är det det som skrämmer mig mest. Att jag ka ge honom chansen att ta mitt hjärta i sin hand, men att han nekar.

 

Tänk så säger han att han inte vill ha mig.

 

Jag är så rädd för att fråga, för jag vet att jag inte är hans stora kärlek. Många gånger har han sagt det. Sagt att han inte vet om han älskar mig, att han inte vet om jag är den han söker. Inte vågar jag visa min själ för honom då. Han vill leva med mig och han vill att jag stannar. Jag vill vara hos honom, men jag vågar inte älska. 

 

Så vi fortsätter låtsas. jag fortsätter spela min roll utan att berätta varför jag är så skadad, och han fortsätter låtsas att jag är kvinnan i hans liv.

 

Och jag känner efter för en stund hur min själ mår. Jag känner hjärtat slå, känner hur det svider. Tänker tillbaka ett ögonblick på mitt liv, på ögonblick bortlagda och glömda, bara för att känna om det blivit bättre. Men det känns fortfarande. 

 

Hur får man det att försvinna?

 

 

I skoldebatten finns det inget mellanting. Återigen har det kommit fram en förståsgigpåare, och psykolog, som talar om vad våra barn ska lära sig och hur. Det är alltid någon annans fel. Nu är det föräldrarnas fel och lärarna får agera poliser och är naturligtvis helt oskyldiga. 

Enligt David Eberhard ska man som förälder och skolpolitiker gå tillbaka till 60-talets pekpinne och katederundervisning.

 

Vad jag vill framföra i debatten är frågan; vad är kunskap?

 

Är det att kunna säga exakt vilket år Gustav Vasa tog makten, eller är det att kunna redogöra för vad konsekvensen blev?

 

Är det att kunna räkna ut på pappret på rätt sätt hur stor volymen är på en uppritad cylinder, eller är det att kunna stå på en byggarbetsplats och diskutera med de andra byggarna om hur man på lättast och snabbast sätt kan räkna ut hur mycket vatten som får plats i vattenreservoaren framför dem?

Är det kanske bägge delar?

 

Är det viktigt att våra barn lär sig diplomati och demokrati? Är det viktigt att kunna gångertabellen utantill? Vad i livet NU förtiden är viktigt? vi vet vad som var viktigt på 60-talet och på 1800-talet när samhället såg ut som det gjore, men vad är viktigt i framtiden? Hur kommer det att se ut, och hur vill vi att det ska se ut? Vill vi kunna tänka själva, säga vad vi vill, ha kreativitet och fantasi nog att bryta oss loss från patriarkaliska samhällen och de styren som är diktatoriska och förtryckande, eller vill vi bli ledda och styrda mot ett mål någon annan sätter upp för oss?

 

Om man tittar på de länder som kommer högt upp i undersökningarna man refererar till, just nu PISA 2013, finner man att det är högpresterande skolsystem, samt skolsystem där en något mindre andel elever jämfört med Sverige har möjlighet att gå i skola, är de länder som lyckas bäst. Alltså, den som har pengar och motivation, samt tid att gå i skolan har möjlighet. I sverige måste alla gå i skolan.

 

Jag har inga siffror i huvudet, men man kan själv gå in och läsa på PISA om resultaten. Det jag kan tycka är märkligt är att vi som unika i världen till att bedöma elever efter kunskapsmål och att använda oss av en formativ bedömning i skolan ska jämföras med länder vars skolsystem till största delen är summativ. Med andra ord: Du ska komma ihåg vilket år kungen dog, inte varför. Du ska kunna tala om vad som står i texten, inte vad man menar eller vill med den. Du ska kunna räkna ut volymen på en kub, inte kunna se kuben som en byggnad, och absolut inte fråga vad du ska med den informationen till. 

 

Våra barn och unga är kritiska, frågvisa, nyfikna och intelligenta. De är demokratiska , diplomatiska och har lärt sig att alltid, alltid ifrågasätta. Detta gör att vårat land INTE styrs av en diktator. Det är INTE staten som kontrollerar allt vi gör och alla vet att om man ska bygga ett hus eller gå och handla så är det matte, samhällskunskap, geografi, bild, svenska och naturvetenskap, bland alla skolämnen man refererar till när man står och beslutar om vad man ska ha. Det vet inte en elev från Singapore!

 

 så gjorde hon det igen. Satte orden där de hör hemma. I min tanke. De tankar jag tänker ännu, fastän det gått så länge...

 

 

"Minns du natten på hotellet
Jag är som före och efter
Nånstans innanför murarna
För fyra år sen

När jag läser tidningen om vad som händer runt om i världen och i vårt Sverige så reagerar jag på ett sätt som tydligen anses väldigt märkligt. Jag blir bekymrad och ledsen över hur vi behandlar varandra. Jag blir inte arg, och jag letar inte syndabock. Jag blir ledsen och funderar på hur vi kan göra det bättre för alla. Inte bättre för mig, eller för svenskar eller européer. Utan bättre för alla.

Hur kan en nation som samlar in miljarder till hjälp åt Filippinerna i samma andetag skrika att alla utlänningar är kriminella?

Jag har kontaktat våra riksdagspartier eftersom jag inte kan hitta information på våra officiella minoritetsspråk inför valet. Endast centerpartiet har besvarat min fråga. Av våra åtta riksdagspartier var det bara Miljöpartiet och Folkpartiet som hade information på alla fem språken. Övriga hade på ett eller två av dem. Inget av de övriga hade på samiska, meänkieli eller romani.

Vänsterpartiet har talande webb, men inga minoritetsspråk och inte ens lättläst. Hur får jag information? Ska jag ringa?

Socialdemokraterna har information till viss del på engelska. Inget lättläst och inget officiellt minoritetsspråk.

Dessa två partier ska vara för mångfald och socialism. Att vänsterpartiet håller kvar i kommunismens assimileringstänk är väl en sak, men socialdemokraterna. SKÄRP ER!!

 

Sverigedemokraterna hade jag inte förväntat mig skulle ha på något språk annat än svenska och de gjorde mig inte förvånad, men naturligtvis besviken. 

Centerpartiet har lättläst och en mängd olika språk, dock endast jiddisch och finska av de officiella minoritetsspråken.

Kristdemokraterna har använt sig av Google och där finns inte tanken om officiella minoritetsspråk så tyvärr, bara jiddisch och finska även här. Dock finns det lättläst.

Moderaterna har även de använt sig av Google så endast finska och jiddisch. De har också lättläst som tur är.

Anmärkningsvärt att våra regeringspartier inte orkar att arbeta för att följa lagen och främja våra officiella minoritetsspråk utan istället väljer de att alliera sig med Google translate vilken med glädje översätter till latin men inte har en aning om vad samiska är.
SKÄMS!

Men detta är inget som egentligen gör mig ledsen. Besviken, ja, men det är ju ganska lätt att åtgärda. Jag har kontaktat alla partier och upplyst om bristerna och troligen kommer de att åtgärdas.

Nä det som gör mig ledsen är när en nära vän till mig anser att de som inte förstår svenska ska lära sig såpass att de kan ta till sig informationen utan att man ska behöva översätta till deras språk. Säg gärna det till en same som utstått tillräckligt med förtryck från de etniska svenskarna i mitt tycke, eller till sverigefinnarna och romerna. Tycker man kanske att de som bor i Tornedalen inte ska kunna rösta efter samma förutsättningar som vi andra?

Hur jag än vänder och vrider mig så finns okunskapen där. Eller är människan så grym? Hur ska vi kunna få demokrati i världen när det fortfarande finns så antidemokratiska människor i vårt land som ändå i mitt tycke är väldigt demokratiskt?

Det enda jag kan göra är att fortsätta sprida information och hoppas att människorna därute någon gång stannar upp och tänker utanför sina egna ramar. Att man öppnar ögonen och ser människorna istället för att bara tänka på sig själv.

Att känna den. Den där kalla, stelnande rädslan. Har du känt den någon gång? Man blir matt och lite yr. Händerna skakar och hjärtat börjar slå hårdare och lite snabbare. Man känner att kroppen förbereder sig för att fly eller slåss. Man blir helt kall. Håret reser sig i nacken.

Har du känt den? Rädslan...

Jag känner den ibland. Idag kände jag den när jag gick in på facebook och såg en länk från en bekant som gjorde reklam för ett extremhögerparti, Svp. Partiet i fråga hade hängt blågula band i dörrarna på olika kommunala och statliga verk vilka de tycker sprider sverigefientliga budskap. (se länk: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.675197759177949.1073741829.277195872311475&type=1 )

Ett parti som vill se mig död eller i fängelse.

Jag tänkte, om hen håller med, och gillar detta parti, eller denna grupp, hur ska jag någonsin kunna prata med hen igen utan att känna rädsla? Indirekt vill hen ge mig samma band om min dörr och samma skylt bara för att jag sprider svenskfientlig propagande, dvs, att jag anser att alla i världen är samma inför varandra. Ingen står över någon annan. Och jag kommer att kämpa för detta med näbbar och klor, under resten av mitt liv.

Jag gick in på partiets hemsida och känner hur det nästan svartnar för mig. Det är helt sjukt hur en sida med text kan skrämma en person så mycket.

Jimmy åkesson fick en tårta i ansiktet och blev rädd, vi blir rädda varje dag av personer som Jimmy Åkesson.

 

Vi hedrar att människor flydde över öresund under kriget. Jag skulle gärna sätta ljus där, ett ljus till alla de judar som upplevde förintelsen och ett ljus till de romer som upplevde samma förintelse vilket sällan uppmärksammas.

 

Fram till 1987 hade inte romerna någon representation i US Holocoust memorial council och efter Bush-styret 2002 förvägrades de återigen tillträde. Alltså under 15 hade de tillträde och representation , och ett erkännande av den stora förlust de led under förintelsen. 15 år... För Baro porrajmos

 

Jag vill tända ett ljus till alla de som upplevde förintelsen, inte bara till en grupp. Och jag vill tända ett ljus eller göra vad som helst för de människor som fortfarande lever i samma rädsla för myndigheterna som då. De som fortfarande registreras och som aldrig skulle erkänna sin egen identitet.

 

Jag vill att vi uppmärksammar det som händer nu, i vår egen tid, likaväl som vad som hänt tidigare. Vi måste lära oss av historien, inle leva kvar i den.

 

 

Jag får frågan varför jag bryr mig. Varför jag blir så arg på orättvisor. Ja får frågan ett ögonblick då jag är försvagad, då jag precis fått höra en nyhet som slagit mig till marken. Varför bryr jag mig?

 

Någon måste bry sig. Någon måste möta och reagera mot dessa människor som beter sig som vilda djur. Som gemensamt attackerar svaga och hjälplösa.

 

Jag har fått frågan om jag hatar män.

 

Om man reagerar så hatar man män. Då är man feminist. Jag hatar inte män, jag är inte heller feminist, tror jag. Jag orkar inte ens bry mig om att försöka försvara mig eller dela in mig i ett fack. Jag behöver inget fack, behöver ingen titel. Jag är människa, och jag är mänsklig. Jag hatar inte män, jag hatar orättvisa. Om det är samma sak så behöver vi verkligen fundera på våra könsroller.

 

Jag läste en artikel om en flicka som varit instängd i ett rum med sex killar som tagit hennes mobil och förgripit sig på henne. De friades från misstankar om våldtäkt eftersom hon inte säkert kunde sägas vara i ett hjälplöst tillstånd. Hur hjälplös ska man vara innan man anses hjälplös? Hur många ska angripa en? Eller behöver man spela in händelsen så att man har bevis? Är man inte hjälplös om man 15 år gammal blir instängd och ofredad av sex killar, då är man aldrig det. 

 

Återigen känner jag tårarna över att ännu ett liv är förstört. Jag känner i hjärtat hur ont det gör i henne. Hur ska hon någonsin kunna njuta av livet igen? Hur ska hon kunna känna tillit till en man? 

 

Jag hatar inte män, och jag hatar inte de sex pojkarna, men jag skulle vilja skaka om deras föräldrar och de som ansåg att flickan inte var hjälplös. Jag kulle vilja ge dem samma känslor och empati som jag är fylld av. Då skulle de känna smärtan över att vara 15 år och inte betrodd. 

 

Jag kan inte hjälpa att jag känner så mycket för alla dessa människor som är svagast i vårt allt kärvare samhälle. Den sjuka, den svaga, den fattiga, den arbetslösa och alla våra barn. Jag vill ge den glädje, hopp och kramar. Jag vill att de sk känna trygghet. 

 

Varför bryr jag mig?

 

Jag kanske helt enkelt ser mig själv i alla människor, starka som svaga. Kanske känner jag hur livet på något vis lottar ut vinster till vissa och lämnar andra utan någonting, och kanske känner jag att vi som fått alla dessa vinster på något sätt är skyldiga att dela med oss till de andra istället för att roffa åt oss och sparka på de som redan ligger, vilket många nu för tiden verkar vilja göra. 

 

Jag bryr mig och jag tänker alltid bry mig. Och mina barn kommer att lära sig att bry sig. För om vi slutar tänka med hjärtat är vårt liv slut. 

 

I går åkte jag i en tidsmaskin. Jag har alltid drömt om att kunna göra det, men då skulle jag vilja välja vilken tid jag åker tillbaka till. Jag skulle t.ex. vilja åka tillbaka till 1200-talet för att se hur det var i Sverige då, eller uppleva demonstrationerna för kvinnlig rösträtt i Sverige på 1920-talet.

 

En tidsperiod jag däremot aldrig haft någon önskan att uppleva är 1930-talet.

 

-Varför, undrar du kanske?

 

-Jo, därför att jag vet att jag hade blivit fängslad, torterad och troligtvis avhyst eller avrättad.

 

Jag tycker nämligen om människor.

 

Alla människor.

 

Igår fick jag åka tidsmaskin. Men jag fick tyvärr uppleva 1930-talet. Jag fick känna hur det känns att bli helt kall i kroppen, och drabbas av lätt panik. Jag fick hjärtklappning och ville kräkas av rädsla.

 

Varför?

 

I går hittade man ett register med över 4000 personer tillhörande romska grupper. Man har alltså registrerat alla i familjerna, barn, släktingar och verkligen ALLA. Bara för att de är romer. Och idag fann man ytterligare ett register.

 

Varför skrämmer detta mig så mycket då?

 

-Tänk om jag är registrerad "för säkerhets skull" som utsocknes. Jag pratar ju annorlunda.

-Min pappa är adopterad, är jag med i ett speciellt register för de som har fött barn utanför äktenskapet?

-Min mamma var aktiv i ett parti som ung, finns jag med i ett register över dessas barn?

-Om man tittar på min släkt kan man inte spåra dem mer än ett par generationer bakåt eftersom de kom utifrån och slog sig ner i byn, står det registrerat någonstans?

-Om jag åker fast för rattfylla, blir mitt straff hårdare då min mormors syster dog av alkoholproblem?

 

Att registrera någon efter vilken politisk tillhörighet man har är helt orimligt i Sverige. Och det finns ingen som har ett särskilt register över vilka som är sverigefinnar, eller? Kanske är det så att man i Tornedalen har registrerat alla som talar tornedalsfinska, bara för säkerhetsskull. Alltså alla som är tornedalsfinnar och även deras barn, från att de är ett par år gamla kanske står med i ett register hos polisen där. Är det så?

 

Visst verkar det helt absurt? Varför i hela friden skulle vi registrera alla som anser sig tillhöra det samiska folket. Hade man gjort det hos polisen hade det blivit ett ramaskri som inte har någon motsvarighet. Eller säg att vi börjar registrera judar. Det hade aldrig fungerat.

 

Men med romer är det annorlunda.

 

Helt sjukt.

 

Det som skrämmer mig mest är inte registreringen i sig, eller ens att det är polisen som har gjort det. Vad som gör att jag inte kan sova om natten från och med nu är att om det här går förbi för lätt kommer det snart att vara ok att börja dela upp människor i OK-folk och Icke-OK-folk igen. Och det skrämmer mig för så fort man börjat göra den indelningen igen så kommer man att plocka fram dessa filer igen och börja använda dem. För då är det plötsligt OK.

 

För filerna kommer att finnas kvar, som bevis. Frågan är var de kommer att hamna...

Det finns änglar. Eller hur? Det finns de som orkar kämpa, som orkar hjälpa. De som trots att de segar fram i motvind eller riskerar att dö, ändå stannar till och sträcker ut en hand för att hjälpa en svagare människa att komma på fötter. Som Ingrid Schiöler.

 

Jag vill vara en sån person, men jag kommer aldrig att bli lika änglalik som dem.

 

Jag talar mig blå för allas rätt att tycka vad de vill, för allas rätt att säga vad de vill och göra vad de vill, även om jag inte tycker likadant. Jag vill alltid visa upp de svagaste och lysa upp deras situation. Men hur orkar man? Jag gör vad jag kan och hela tiden har jag skuldkänslor. Jag gör aldrig tillräckligt. Hur jag än vänder och vrider på mig så snubblar jag över människor satta i misär, fattigdom och utanförskap och jag slår ut mina armar i vanmakt.

Vad kan man mera göra?

 

Ofta får jag höra att jag skulle satsa på politiken, men jag vet att jag skulle förlora många vänner och kanske inte kunna hjälpa lika många. Eller skulle jag det? Men vilket parti står upp för Romer? För Invandrare och flyktingar? För alkoholister? För drogberoende? För ensamstående föräldrar? Vilket parti skulle i verkligheten vilja satsa pengar på människor i våra små eller stora orter och städer som kämpar mot våld, droger, alkohol, kulturkrockar, arbetslöshet, sjukdom, ålderdom och mobbing? Det finns de som talar om detta, eller om väl utvalda delar av detta, men ingen hjälper.

 

Man kan tala sig blå om rättigheter, men hur ska man i praktiken kunna ändra inställningen hos mannen som kliver över mannen utanför bussterminalen som somnat med en flaska i handen, eller mamman som vänder bort huvudet för att slippa se pojken med nålen i handen.

 

Hur länge ska vi blunda?

 

Jag kommer att fortsätta köpa mat till tiggare trots alla bistra och sura miner från folk. Jag kommer att fortsätta stanna och prata med Romer för att höra om de behöver kläder eller annat till sig själva och barnen. Jag kommer att fortsätta krama och trösta människor på tåget som gråter, trots att jag inte känner dem.

 

Jag är inte tokig.

 

Jag är mänsklig.

 

 

Snart är det dags igen för denna tydligen omåttligt populära serien. Där samlas kvinnor och män som antingen tröttnat på stadslivet eller som behöver gratis stallplats för att slåss om dessa stackars bönder som under ett par veckors tid ska stå ut med dessa helt lantligt inkompetenta människor. Jag har inte följt serien regelbundet sedan det satt en kvinna (andra eller tredje säsongen) och drömde om ett "bo på lantgård" på österlen, medan den stackars intet ont anande lantbrukaren trodde att det var honom kvinnorna ville ha. 

 

Jag tycker överhuvudtaget att tvprogram som går ut på att man ska välja bort människor man inte känner för att roa resten av befolkningen är helt förkastliga. Dessutom stör det mig oerhört att de lantbrukare som får vara med är noga utvalda för att passa tvkanalens fördomar och svenska folkets rosaskimrande och gulliga bild av lantbruk. Folk tror att de stora gårdarna, nybyggda hallarna och kompletta maskinparkerna är något som är norm bland lantbruken i Sverige. det är det inte. Men människor vill inte se att lantbruket är ett arbete med slit. Man vill hellre se dessa välskötta och gulliga ställen där man inte anar att lantbrukaren själv aldrig är hemma.

 

Varför har de inte hittat en partner? Jo för de arbetar jämt. Om man inte vet detta kommer det att bli en kalldusch efter ett par år. En bonde är aldrig ledig, inte ens om hen har enbart växtodling. Glöm charterresor annat än på vintern, om det inte är så att det finns djur av något slag, då kan man glömma den helt. Man kan ha tur och träffa en bonde som har massor av pengar, men tro mig, risken är minimal. Bönder är inte rika. De är sällan lediga och de är definitivt inte intresserade av att resa omkring. 

 

Själv ser jag bara JD genom fönstret på traktorn eller då jag åker med honom i tröskan nu. Det är höst och från slutet av juli till mitten av december kommer vi knappt att ses. Om man inte klarar av det ska man inte bo med en bonde. 

Det finns många saker i llivet som jag inte förstår. Meningen med livet... universums oändlighet... världens orättvisor... gudsfilosofier... varför bilar tillverkade efter år 2000 inte har med blinkers som standard...

Men det är egentligen bara småsaker jämfört med det fenomen jag stöter på varje dag och som är en riktig gåta för mig; Trafikvett

 

Vad är det som får människor att helt förlora omdömet och förmågan att hadla rationellt så fort de hamnar bakom en ratt? I mitt jobb kör jag långa sträckor varje dag, och en stor del av dessa tillbringar jag på s.k motorvägar med två körfält i vardera riktning och med på- och avfarter. För mig är det ett av de enklaste momenten i bilkörningen att begana dessa utomordentliga farleder; Man svänger in på påfarten, tittar så ingen kommer, blinkar, och svänger ut. När man kört så långt man behöver blinkar man och kör ut på avfarten. skitenkelt. 

 

Så VARFÖR kan inte alla bara göra så?!

 

VEM är det som lurat i folk att högerregeln skulle gälla när man kör ut från påfarten till körbanan? Den gäller inte där. Jag som redan kör på motorvägen kan inte stanna vid varje påfart för att väja för en eventuell bil. det är jättelogiskt!

 

MINST en gång om dan, oftast mer får jag ett finger, en ilsken grimas, eller helt enkelt en hel bil i knät när jag kör förbi en påfart. Där kommer en bil och menar att jag ska bromsa eller flytta på mig för att den vill ut. DET FUNKAR INTE SÅ!

 

Nog om detta. 

 

Idag lyckades jag backa in traktorn med släp i vår maskilhall helt utan hjälp. Det kanske låter jättetöntigt och lätt, men det har varit en utav mitt livs största utmaningar och den har jag vunnit över! 

 

Nästa utmaning är att backa in vagnen...