royalle

Livet och smärtan.

I min värld

Publicerad 2012-05-28 20:56:45 i Allmänt

Doften och känslan av hud. Av känslor som ligger därunder fingrarna och pyr. Man känner värmen när man drar handen över huden på bröstet. Lägger handen mot halsen och känner hur pulsen kittlar under fingrarna, svagt men stadigt. Känner hur livet rör sig därunder.

Vad är det som gör att man dras till varandra? Jag funderar varje dag på vad det är som gör att jag vill till JD. Han är inte någon modell. Fin, men inte modellsnygg. Han är väl egentligen inte perfekt, men faktiskt verkar han perfekt för mig. Han är... Han är....han.

Jag tittar på honom ibland och han frågar vad jag tittar på. Känner sig besvärad. Jag vet inte vad jag tittar efter, bara att jag måste titta, att jag måste leta. Något finns där som gör att jag vill vara nära. Något gör att jag får en varm känsla i magen när jag tänker och tittar på honom. Som om jag drack varm choklad. Varmt och mjukt. Inte pirrigt och jobbigt. Inte nervöst. Bara varmt. Bara skönt.

Men varför?

Jag har slutat undra om han känner samma som jag. Jag bryr mig inte. Jag känner något och jag tänker känna nu. Vill inte längre vara en fegis. Det känns bra. Visst blir jag rädd men jag har bestämt mig för att släppa efter och bara njuta av att ha någon som faktiskt verkar bry sig om mig. Som faktiskt respekterar mig och som verkar nöjd med mig. Jag ska njuta av att jag kanske kan älska, även om jag inte vågar göra det. Jag vill säga att jag älskar honom, men jag vågar inte. Det är för tidigt.

Han har gjort mig så mycket gott så även om det inte håller så har han varit bra för mig. Jag har kommit upp. Jag har rest mig, börjat känna mig värdefull. Börjat tro att jag faktiskt är värd att vara med, även om jag fortfarande har svårt att tänka att jag är värd att älska. Bara att låtsas tänka det gör att jag skäms. Jag menar, vem tror jag att jag är?? Så vet jag att det är fel av mig att tänka så. Klart jag är värd att älska, men jag kan inte tro det än. Än är det för tidigt. än litar jag inte på mig själv... Och jag vet att det är helt knäppt.

Jag måste lära mig tänka så. Jag är värd att älska (och så skäms jag) Jag ÄR värd att älska (fast jag tror det inte)
JAG är värd ATT ÄLSKA
JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKA
Det blir lättare, men jag tror det ändå inte...

Skulle han säga att han älskar mig skulle jag dö av skräck och skam.

ord

Publicerad 2012-05-15 19:05:08 i Allmänt

De sitter där bakom ögonen som svider. orden. De jag vill få ner på papper men inte vet hur. Som en gnagande, tvivlande huvudvärk sitter de där och gnäller. Det kliar i fingrarna och de längtar efter tangentbordet så de kan få släppa ut den ångest som trängs i pannloben. Huvudvärken blixtrar mellan ögon och nacke och nerverna är på helspänn. Längtar efter att få öppna fördämningen och släppas ut.

Hur många tankar får man plats med i ett huvud? Hur många tankar krävs det innan huvudet sprängs? Kan man leva utan att tänka? Då vill jag ha det livet.

När jag ser ut genom fönstret känner jag hur ångesten fyller min själ. Jag vet inte vad det är jag söker och jag vet inte vad jag vill ha. Vill jag leva här, eller vill jag ha något eget? Jag stretar mot olika håll och min kropp kämpar för att hålla ihop. Jag vill inte återigen försätta mig i samma situation som jag befunnit mig i under alla de år jag levde med min exman.

Det är annorlunda nu, och jag intalar mig att jag inte kommer att bli en slav under en man igen. Jag kommer att stå. Men jag känner att jag ännu är svag. Idag kände jag det. Jag hörde ett rytande och jag blev återigen tyst och kröp in i skalet. Vågade inte titta ut innan han gått. Jag försökte, men jag blev en liten mesig och rädd snigel i sitt skal, och jag hatar det.

Vad gör jag om det aldrig går över? Om jag aldrig kommer att kunna tåla höga röster igen? Jag är bara glad att JD inte är sån. Jag hoppas det iallafall, och än har jag inte märkt något. Men tänk om allt ändras om jag bor här på heltid. Tänk om det kommer fram ett monster igen som gör mig svag, som får mig att krypa igen. Vad gör jag då?

Han förstår inte att jag är livrädd. Själv funderar han inte. Han tar allt som det kommer och verkar inte bry sig. men han bryr sig. Annars hade han sagt det.

Sakta stänger jag om ångesten igen och lägger tankarna åt sidan. Det är dags att komma ut i verkligheten igen. Dags att gå ut och möta min JD.

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela