Varför känner jag? Jag vill bara skaka av mig känslan, men den sitter där, klibbig på min hud. Känslan av honom. Vi pratade idag, och allt var bra. Det kändes skönt efteråt att få veta att han tänkte på mig, att han bryr sig fastän han inte vet vad han vill. Men jag vill inte bli så glad. Jag trycker ner glädjen och tänker att jag inte får visa det för då kommer han att backa igen. Jag kan inte släppa tankarna på honom och det stör mig. Varför vill jag ha honom? Varför vill jag känna honom? Han är inte perfekt. Han har många fel. Men så är vi sådär läskigt synkade på vissa saker.
Men han är inte bra för mig för han väcker saker hos mig som jag inte vill veta. Jag blir ledsen över honom. Jag kan tillochmed känna svartsjuka och det skrämmer mig. Jag visste inte att jag var benägen att känna sådana känslor. Jag är osäker och rädd, och det gör mig skräckslagen. Under hela mitt liv har jag aldrig varit så osäker som jag är nu och det är ingen trevlig känsla.
Jag försöker plocka bort honom. Stirrar på den klibbiga fläck där han häftat sig fast och undrar hur jag ska få bort det. Det kommer att svida och det skrämmer mig. Men det skrämmer mig att veta att det kanske kommer att brännas ännu mer om jag en dag måste slita bort honom från min själ för att inte gå under. Jag känner på fläcken. Den sitter fastklistrad och jag pillar lite i hörnet. Kanske ska jag ta en bit i taget? Kanske ska jag börja med att inte tänka på honom när jag går och lägger mig? Försöka att ha en annan sak in tankarna det första då jag vaknar?
och jag undrar om jag smetat mig fast lika illa i honom. Och jag undrar om han tänker på mig på morgonen...
Kanske en stund innan du går igen Kanske en känsla i ditt innersta Aldeles så lite i en värld full av sår som läker till en skorpa men som hela tiden går upp
Kanske i en tår som rinner på din kind finns kärleken
Du står där. Du ser på mig med dina blå ögon och jag känner hur lugnet sprider sig i kroppen. Värmen i mitt bröst som sprider sig ut i fingertopparna. Somliga kallar det kärlek, men jag vet att det inte är det. Kärlek är inte för oss. Vi har något annat. Något eget, som inte går att sätta ord på.
Jag behövde dig och du fanns där, utan att jag behövde säga något. Det är det unika med dig. Att du verkar veta när jag behöver någon att hålla i, någon som inte går undan eller backar. Någon som inte blir rädd. Hur kan du känna när mitt hjärta brister, eller när tyngden i bröstet hotar att lägga mig ner? Hur kunde du veta, att jag just då behövde höra att jag är perfekt?
Jag hoppas att jag finns där när du behöver det och att jag också vet när du behöver höra att du är perfekt.
Men vad gör man då, när allt känns fel och tungt? Hela veckan har min professionella rock hängt och fladdrat på trekvart för att igår slutligen åka av och blotta min privata hud, mitt under lunchen. Helt naken och hudflängd satt jag där med professionalismen nedtrampad vid fötterna och kände mig som världens sämsta kollega. Gråtande mitt framför de andra. Jag, som är så stark, som aldrig tappar fattningen. Jag som aldrig gråter eller tar illa upp har nu, bara under loppet av en månad gråtit flera gånger bara på grund utav en man som inte vet hur han vill ha det.
Så känslig blir man när man redan innan har fått sin självkänsla nerkörd i halsen. jag skyller inte på någon, eller något, men nog hade det känts bra om jag kunnat skaka om denne man och skrikit i hans öra. Eller om jag kunnat åka till min ex-man och slängt upp min söndertrasade själ framför honom och frågat om det var så han ville ha det. Jag vet att det inte går, och jag vet att det inte är deras fel att jag inte kan hålla kvar min professionella rock de dagar då den är knäppt lite slarvigt eller då den hänger lite snett.
Jag drömmer ofta om att jag ska möta någon som du. Någon som förstår mig, som du. Någon som orkar med mig och mina gnagande tankar, så som du gör. Någon jag kan leva med resten av mitt liv, så som jag inte kan med dig. Men jag vet att det bara är drömmar.
Om jag inte hade dig så skulle jag nog gå under. Du har hjäpt mig genom så mycket tråkigt och nu finns du där för mig igen utan att jag ens ber om det. Hur gör du? Och varför?
Jag trodde aldrig att han skulle komma så nära, men du skalade av min hud och visade mig att jag har känslor och han kom åt mitt innersta utan att jag ville det... Han får mig att gråta, och jag gråter inte. Jag har aldrig gråtit över någon som gjort mig illa, så varför gråter jag nu? Är det för att jag är så känslig? Är det för att jag verkligen trodde att han skulle göra mig väl? är det kanske så att jag är sårad? Jag trodde inte jag kunde bli riktigt sårad igen men det svider och gör ont i mitt bröst. Är jag sårad?
Jag ska inte skriva till honom mer nu. Han får höra av sig till mig om han vill något. Jag orkar inte mer nu.
Det är bara så att jag inte ska få lov att vara trygg. Varför ska allt vara så jävla komplicerat!? Mitt hjärta... Jag ska stänga det igen. Jag ska sluta bry mig, sluta höra av mig. Jag klarar inte mer. Förstår han inte det?
Så säger han att vi borde ta en paus. Jag skulle åkt direkt. Sen vill han ändå träffas och gå på bio. Vad vill han egentligen? Vill han bara ställa till det? Jag klarar det inte. Jag ska ärligt säga att jag inte orkar med det mer. Jag vill inte bli sårad, och det kan jag bli av honom.
Jag ska gå. Jag ska stänga om mig nu och inte öppna för någon. Jag kommer inte att våga träffa någon igen. jag ska låta bli.
Hur kan jag gråta över honom? Jag ska inte gråta, jag ska inte känna något. Jag har förklarat för honom hur jag blir när det gr för ont och han kommer inte att förstå. Kanske är det bättre såhär. Kanske är det bättre att inte träffa honom. Jag gråter och är ledsen, men jag kommer över det. På lördag är det bio, men jag vet inte vad som väntar. Jag vet inte ens om jag vill gå...
Förra veckan var ett helvete. Hur kan helgen då vara så bra? I onsdags visste han inte om han egentligen hade känslor för mig, och jag grät. Så kom jag till honom på torsdagen och då ville han ändå försöka. Hur ska jag kunna klara dessa känslovågor? Att tro att allt är bra och sedan få en spann kallt vatten över sig, för att till sist ändå bli inbjuden i värmen igen. Jag vill inte ha det så, men hur säger man det? Jag har försökt att förklara, jag har talat om för honom varför jag vill veta, varför jag är så orolig. Om jag inte kan satsa så måste jag sluta, förstår han inte det?
Han vet inte vad han känner, eller om han känner... Jag vet inte heller vad jag känner eller ens om jag känner något för honom. Men det är varmt inom mig när vi håller om varandra och jag blir mjuk av hans kyssar. Vad ska det vara mer? jag vill inte känna så som jag kände med dig. jag vill inte ha den paniken, den känslostormen. Den är inte sann och det vet jag. den varar inte. Den tar slut.
Men helgen var bra, tror jag. Jag litar ännu inte på honom. Jag vet ännu inte var jag har honom... jag vet inte om jag vågar känna ännu. Jag vet att om jag släpper på banden kommer jag att känna och jag vet att jag riskerar att brännas. Det fick jag tydligt klart för mig i veckan så han fick mig att gråta. Jag som inte ens grät när jag skilde mig. jag gråter inte, jag känner inte... Så hur kunde han få fram tårar hos mig om det inte är så att jag egentligen känner något?
Jag känner. Och jag skräms av känslorna. De blir starkare för varje gång.
Jag vill verkligen inte! Jag har försökt att låta bli. Jag har agt att jag inte vill, men det hjälper inte. Det är det som gör ondast när han är tveksam. Att jag verkligen försökt att stå emot, men gett upp och då tvekar han!
Helgen var fin. Det var perfekt. Men jobbig. Kanske kom vi varandra ännu lite närmare. Kanske slappnade vi av lite. Jag hoppas det. Jag tror trots allt att detta kan bli fint, bara vi vågar att känna.
Vad vill han? Vad är han ute efter? Han ger sig inte. Jag backar och han följer efter samtidigt som han säger att jag inte passar i hans liv. Hur kan han göra så mot mig? Jag har stängt av, eller vridit ner igen. Känner att det är jobbigt att tänka på framtiden och jag vill inte ha det så. jag kan inte känna och vill egentligen inte det heller. Det gör för ont...
Det är nog mig felet ligger hos. Jag är för feg. Men han är också feg fr när jag tog ett steg mot honom backade han undan. Nu kommer han mot mig igen när jag går undan. Hur ska vi två fega människor hitta varann? Vill vi hitta varandra? Jag vet inte. Tiden får utvisa...
