Publicerad 2012-03-31 20:33:23 i Allmänt
Dagen är slut och jag sitter och tittar ut genom fönstret. Långt där borta ser jag solen sakta sänka sig mot havet. Att vinden biter i kinderna när man går ut märker man inte här. Här ser det varmt och fridfullt ut. Det är som livet. om man bara betraktar det så är det fint och vackert, men då man är där biter det i själen. Därför är det lätt att döma andra och deras val.
Det är vackert där ute. Himlen är helt klar och man ser träd och kullar som svarta siluetter mot det varmt röda där solen försvunnit ner i vattnet med ett pysande. Våren har verkligen kommit nu. Överallt ser man bönderna med sina jättemaskiner i hets och stress köra mot klockan.
"Måtte det inte regna, måtte solen och värmen hålla i sig. Bara det inte blir barfrost. "
Nu då solen gått ner ser man de mest ihärdiga fortsätta plöja och att så med lamporna tända. De för samma kamp som varat i urminnes tider, bara större fält, större redskap. Hetsen är samma. Tävlingen grannar emellan. Lättnaden då det sista fältet är kört, sista fröt i marken och allt är vältat. Då kan man sätta sig. Då kan man betrakta sitt slit och vila. Tills det ska gödslas, sprutas, slås, pressas, skördas, vändas, tröskas, plöjas och harvas igen. Mitt i allt detta ska maskinerna och redskapen ses över, husen ska underhållas och familjen tillfredsställas. Inte att undra på att det finns så många ungkarlar bland lantbrukarna. Vem vill leva med någon som ständigt har något annat än familjen i tankarna? Som alltid måste låta jobbet gå i första hand? Vem vill leva med det?
Det är en livsstil, ett sätt att leva som man bara klarar av då man levt på det viset hela sitt liv. Man kan inte komma från stan och tro att man kan leva med en bonde. Det är bara fjollorna i "bonde söker fru" som tror att lantbrukarlivet är något gulligt och att bönder skulle jobba mellan sju och fyra. Det kan vara romantiskt, men man får göra romantiken själv. Det är slitigt. Det tar all din tid. Det äter upp äktenskapet.
Bara om man älskar honom och sitt liv som bonde kan man leva med det. Bara om man bär samma passion för att bruka jorden som han, kan man leva med en bonde. Jag vet...
Publicerad 2012-03-29 21:46:11 i Allmänt
Jag fick frågan idag; hur klarar du att fortsätta efter det som hänt? och jag svarade inte. Jag vet hur jag gjorde. Jag stängde av. Jag tog mitt huvud och skruvade bort det. Jag böjde mig ner och plockade upp det söndertrampade hjärtat, tittade på det och stoppade tillbaka det där det ska vara. Sedan gick jag. och stängde dörren. Jag stannade i över ett år. Ordnade upp allt innan jag gav mig av. Jag kunde lämnat allt där det stod, men jag är inte som han. Jag överger inte, och jag sårar inte.
Kanske var det därför jag överlevde. Kanske var det därför jag inte blev helt knäckt. För att jag stängde av och gjorde färdigt.
Man säger att jag är stark men jag håller inte med. Jag är inte starkare än någon annan. Man bir så stark som krävs. Svgheten kommer nu, flera år denare, när man inser hur otroligt dum man varit. Då kommer ilskan mot sig själv och mot det som hänt. Ilskan och sorgen.
Att jag orkar... Trots allt har jag ju all min glädje kvar och varje dag tänker jag på hur fantastikt bra liv jag ändå har.
hur klarar jag att gå vidare? Jag biter ihop, glömmer och tänker framåt.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)
Publicerad 2012-03-27 21:26:57 i Allmänt
När jag tänker på det, och försöker minnas så är allt bara svart. Jag försöker verkligen minnas, men det är helt tomt i huvudet. Hur kan minnen bara försvinna?
Jag försöker tänka på mig själv. Idag har jag varit med honom, han som ger mig så dåligt samvete alltid. Han som utan att mena det, förstörde så mycket. Och jag vet att han inte menade det. Jag vet att han inte var elak med mening. Eller, jag hoppas det. Han förstår inte vad han gjort. Han förstår inte vad han tagist sönder hos mig, i min själ. Att han inte förstår gör mig annu mer överbeskyddande. Jag har beskyddat honom i alla år. Hjälpt, stöttat och slutligen stjälpt allt med min fåniga önskan om att allt ska vara bra. Min naiva tro att livet kan vara positivt.
Han äter upp mig och min energi. Fortfarande. Han är en slukare. När jag sätter mig i hans hus, eller vårt hus, så känner jag hur min goda energi slukas och ersätts av stress, ilska, besvikelse och ångest. När jag sitter mitt emot honom och ser hur han drar upp axlarna, sänker blicken och sätter sig med armarna i kors, redo att skicka ut taggarna för varje mening jag säger, så blir jag trött. Så in i själen trött... Och jag undrar vad som blev så fel.
Han sitter där orakad och trött, lite blek och jag tycker så mycket om honom samtidigt som jag bara vill rusa ut och aldrig se honom igen. Jag ömmar för honom, vill att han ska ha det bra, men han förstår det inte. Allt jag gör och säger tar han som ett hån, för det är så de kommunicerar i den familjen.
Det är så de lärt sig möta människor som står dem nära. Att håna, smäda, och vara spydig. Så talar man till de som står en närmast. Respekt har de aldrig lärt sig att visa sina älskade. Respekt visar man bara främmat folk, och folk med pengar. Men de hånar man sedan bakom stängda dörrar. Gud nåde den som säger något positivt om någon eller något. Livet är pest, och arbete är pest. kul är det bara oansvariga och dumma människor som har som inte förstått att allt är pest, pina och plåga.
Jag försöker att tänka på mig själv. Jag har flyttat och känner mig äntligen glad igen. Det var många år sedan jag gick upp på morgonen och kände mig glad. Jag önskar bara att han kunde känna detsamma någon gång. Är det fel?
Publicerad 2012-03-24 17:18:55 i Allmänt
Är jag nöjd nu? Är jag lycklig? Är det inte frustration jag känner? Den där känslan av att vilja så mycket, och våga så litet. Känslan av att inte kunna göra som man vill. Är det frustration?
Jag går här och funderar. Jag hinner det för han JD är inte hemma. Han jobbar och det stör mig att det stör mig. Varför stör det mig? Varför bryr jag mig? Jag har jobbat också och nu vill jag sitta och umgås med min "familj". Eller gå ut på promenad. Göra något. Inte gå här som en osalig ande och vänta på att något ska hända.
Jag är rädd dessutom. Förrutom att känna frustration över en situation som upträtt som jag vetat innerst inne hela tiden ska hända, så är jag rädd. För jag har vetat att det skulle bli såhär när jag träffade JD. Trots hans bedyrande om motsatsen, så vet jag att med det jobbet han har så kommer han att få prioritera bort mig, och jag undrar, ska det vara så att jag alltid ska leva med någon som prioriterar annat före mig? Så har det varit hela mitt liv innan, och så blir det nu? Varför gör jag det?
Och jag är rädd att han har mig sålänge. Tills han hittar den rätta. Rädd att även den aningen ska vara korrekt, så som aningen om tidsfördelningen blev. Jag är rädd att han bara har mig för att han inte hittat någon annan. Rädd att han kommer att tröttna och be mig gå, och ge mig ont igen.
Jag blir misstänksam, och det tycker jag inte om att vara. Ibland tänker jag att det vore lättare att bara sluta träffa honom. Att sluta höra av mig, och låta honom undra. För att se om han bryr sig. Ibland tänker jag att jag inte orkar bry mig.
Samtidigt förbryllar han mig. Han frågar saker som får mig att undra om han vill planera för att leva med mig, men han visar inte med en min vad han tänker, och jag vågar inte längre fråga...
Varför bryr jag mig? Varför låter jag återigen någon komma så nära att han kan bryta ner mig? Varför kan jag inte bara sluta tänka?
Publicerad 2012-03-22 22:39:26 i Allmänt
Jag tänker för mycket. Jag vet det. Men varför tänker jag hela tiden?
Nu tänker jag på dig, och på JD. Varför tänker jag på dig? Jag tänker att du är den jag borde vara med, men som är så absolut fel för mig. JD är den som är så absolut rätt för mig, och därför är jag med honom. Han är snäll, och jag är avslappnad med honom. Du är ju inte snäll. Du är en riktig gris, men trots det så är du den enda jag upplevt så total samhörighet med. Varför?
Jag vet att jag valt rätt som förlikat mig med att inte vara din, mer än i tanken. jag vet också att du tänker på mig, och att jag är din även i ditt huvud. Jag har förlikat mig med faktumet att vi aldrig kan ha något. Det är inte det jag tänker på. Nej, jag tänker på dig för att du är en del av mig. Och jag tänker på JD för att han håller på att bli en del av mitt liv. Inte av mig, men av det som är mig.
Djupt där inne finns det ställen han kanske kan vidröra, men aldrig riktigt komma åt. Inte så som du gjort. Han kan känna lite, men han kommer inte riktigt ända in. Du kom in. Du bara klev på, började slita och krafsa och riva upp allt jag försökt lappa ihop.
Såret har börjat läka. Sprickan du rev upp av det ärr, eller det infekterade sår som varit, har äntligen börjat sluta sig. Nu är det inte plågsamt längre. Det sticker till och drar ibland, men det är uthärdligt. Kommer han någonsin att kunna göra för mig vad du gjort? Jag vet inte om det ens kommer att vara nödvändigt då du redan gjort grovjobbet med att rena och läka. Du kysste bort det onda, han kom som ett plåster. Vad jag är lyckligt lottad som har två så stora män i mitt annars så trasiga liv. Vad lycklig jag är, eller borde vara...
Så varför gråter jag?
Jag tänker för mycket. Jag tänker hela tiden på vad som skulle kunna bli. Jag planerar för katastrofer, för om jag planerar för att det ska bli bra, så får jag ångest. Jag försöker lägga upp en plan, att kanske flytta till Honom. I framtiden. Men hur ska jag våga det? Han vill att vi planerar ihop. Jag vill det också, men ändå vågar jag inte planera mer än en vecka i taget. Vad ska vi göra till helgen? Vill han ha mig hos honom? Jag vill vara med honom men jag är så osäker på om han vill eller inte. Är han uppriktig mot mig? Jag vet ingenting och det skrämmer mig så mycket.
Jag tänker för mycket, och med handen beskyddande på mitt hjärta möter jag mitt liv, alltid beredd att fly.
Publicerad 2012-03-14 20:13:15 i Allmänt
Så kommer de... tankarna. de som håller mig vaken om nätterna. De som hela tiden smyger runt i mitt innersta, i bakhuvudet. Tankarna som sakta kryper upp ur djupet där jag så länge lagrat dem för att inte få ont. Är det nu då dags att ta fram dem igen och titta på dem? Titta på vad som hände, vad som brände, vad som dödade så långsamt.
Jag hatar honom. Mannen som tagit död på så många människor, på sina egna barn. Jag hatar honom. Han har förstört så mycket. Han förtjänar inte mitt hat, ändå känner jag hur hela jag spänns, hur min blick svartnar och hur avsmaken för mannen förbittrar hela min tankevärld. Det är som om han smittat ner hela mitt huvud bara genom att snudda vid min tanke. Jag måste släppa det, men bitterheten över hur en liten person kan förstöra livet för så många människor överväldigar mig. Att veta hur denna man fortfarande gör allt han kan för att förstöra ytterligare en generation, och njuta av det, får mig att i protest neka denna nya lilla person att träffa honom. Trots att det får mig att framstå som en häxa. Trots att det får människor jag tidigare kallat vänner att vända mig ryggen. Människor som inte känner honom. människor som lyssnar på hans manipulativa föreläsningar om det svagare könet. Föreläsningar han hållit under hela sitt alltför långa miserabla liv, och som han förpestat sin familj med under hela deras uppväxt.
Att höra varje dag att ens mamma inte är värd något förstör självkänslan hos vilket barn som helst. för om mamma, som man älskar så högt, inte är värd något, vad är då kärleken till henne värd? Och om inte kärleken till sin mamma är något värd, vad är då vitsen med att älska?
Publicerad 2012-03-08 22:27:37 i Allmänt
Det är så skönt att ha en vän som bara geom att se på mig förstår vem jag är och vad jag tänker. Det är skönt att kunna säga saker men vara tyst. Det är en trygghet att veta att även om man inte uttrycker känslorna i ord så blir de inte missuppfattade.
Det är skönt att ha en vän som den jag hade här idag. hon förstår mig. Hon lyssnar, hon finns där även i tystnaden. Jag hoppas att jag finns där för henne när hon behöver det.
När känslorna inte går att styra, och när man inte vet hur man ska vända sig, då är det skönt att ha någon att tala med. Jag har vänner som är så värdefulla att jag får ångest av tanken att något ska hända dem eller vår vänskap, vänner jag skulle kunna offra högra armen för. det är inte alla som har det, och det finns många som inte förstår att de har det.
När jag tänker på mitt förra liv ser jag att jag var omgiven av människor som inte insåg livets verkliga värde. Man märker inte hur farliga människor är innan man lyckas slita sig ur deras grepp, ta ett steg eller två bort och blicka tillbaka. Då ser man faran. Man ser mörkret. Jag ser det varje dag, på håll, och kan inte göra något. Jag försökte i så många år att få en mening i livet men det enda som hände var att jag kom allt närmare kanten till det djupa mörkret, där jag nu inser att dessa människor befunnit sig hela tiden. Där fanns de och ville dra mig ner i detta djupa svarta hål. Jag är glad att jag slog mig fri. Det gjorde ont, men jag slog och drog mig bort, och ut i den lite ljusare dimman i kanten av livet igen. Jag är inte fri, men jag är friare. Och bojan är släppt.
Dessa stackars människor som sakta kommer att ta livet av sig själva och alla omkring dem. Nu tycker jag synd om dem, och förraktar dem.
De som tidigare var mitt liv.
Publicerad 2012-03-01 21:37:33 i Allmänt
Misstänksamheten gnager i mig. Rädslan. Tankarna, de som aldrig vill släppa. De som sitter där längst bak och kanske är grunden till varför jag är misstänkssam. Tankarna att jag inte förtjänar det. Tankarna att jag bara är en lek. Någon som man kan bolla med. Jag är så rädd att upptäcka att jag faktiskt bara är ett besvär.
Men det är så mycket som jag inte kan greppa och det gör mig förtvivlad! Saker som han sagt och gjort som ligger där som en våt tvål i händerna. just när jag tror att jag förstått så glider den iväg och jag får vränga hela mig själv ut och in för att inte tappa greppet.
Kanske kramar jag för hårt. Kan det vara så? Är det kanske så att hela han är som en tvål? Att jag måste våga slappna av och släppa efter och kanske öppna mina händer för att han ska stanna kvar. jag kanske ska sluta att försöka hålla fast. Och kanske är det dags att börja lita på att han ligger kvar om jag inte försöker.
Och här känner jag paniken. Den kommer krypande uppför nacken och in i huvudet för att sakta sprida sig i kroppen och få hjärtat att dunka, blicken att bli dimmig. Om jag släpper efter och öppnar mina händer. Om jag litar på honom och han sedan lämnar mig. Hur ska jag våga lita på någon igen?
och jag gråter. För jag känner att jag måste våga. jag måste orka. Jag måste våga lämna fram mitt hjärta till honom, till någon som säger att han inte vet om han känner något för mig. till någon som jag vet kan göra mig väldigt illa.
jag måste våga bli sårad...
