royalle

Det finns änglar. Eller hur? Det finns de som orkar kämpa, som orkar hjälpa. De som trots att de segar fram i motvind eller riskerar att dö, ändå stannar till och sträcker ut en hand för att hjälpa en svagare människa att komma på fötter. Som Ingrid Schiöler.

 

Jag vill vara en sån person, men jag kommer aldrig att bli lika änglalik som dem.

 

Jag talar mig blå för allas rätt att tycka vad de vill, för allas rätt att säga vad de vill och göra vad de vill, även om jag inte tycker likadant. Jag vill alltid visa upp de svagaste och lysa upp deras situation. Men hur orkar man? Jag gör vad jag kan och hela tiden har jag skuldkänslor. Jag gör aldrig tillräckligt. Hur jag än vänder och vrider på mig så snubblar jag över människor satta i misär, fattigdom och utanförskap och jag slår ut mina armar i vanmakt.

Vad kan man mera göra?

 

Ofta får jag höra att jag skulle satsa på politiken, men jag vet att jag skulle förlora många vänner och kanske inte kunna hjälpa lika många. Eller skulle jag det? Men vilket parti står upp för Romer? För Invandrare och flyktingar? För alkoholister? För drogberoende? För ensamstående föräldrar? Vilket parti skulle i verkligheten vilja satsa pengar på människor i våra små eller stora orter och städer som kämpar mot våld, droger, alkohol, kulturkrockar, arbetslöshet, sjukdom, ålderdom och mobbing? Det finns de som talar om detta, eller om väl utvalda delar av detta, men ingen hjälper.

 

Man kan tala sig blå om rättigheter, men hur ska man i praktiken kunna ändra inställningen hos mannen som kliver över mannen utanför bussterminalen som somnat med en flaska i handen, eller mamman som vänder bort huvudet för att slippa se pojken med nålen i handen.

 

Hur länge ska vi blunda?

 

Jag kommer att fortsätta köpa mat till tiggare trots alla bistra och sura miner från folk. Jag kommer att fortsätta stanna och prata med Romer för att höra om de behöver kläder eller annat till sig själva och barnen. Jag kommer att fortsätta krama och trösta människor på tåget som gråter, trots att jag inte känner dem.

 

Jag är inte tokig.

 

Jag är mänsklig.