royalle

vi har nått ett slut
vi sträcker oss
efter en spillra av något
vi kanske hade
kanske kände

Känner vi rädsla eller sorg? Känner vi saknad? Är det slutet på något vi aldrig startade eller är det början på det vi skulle avslutat för längesedan?
Du vet det inte ens. Du anar kanske men du frågar inte. jag vill inte att du ringer. Jag vill inte höra din röst igen. Jag kan inte se dig i ögonen, dessa fantastiska ögon, och säga de orden som bränner på mina läppar dygnet runt. Dessa ord som gör mig sömnlös.

Det är så konstigt alltihop. Jag har ingen framtid med dig, men i alla mina framtidsplaner dyker du upp hela tiden. Vem jag än tänker på så nog ser jag ditt retsamma leende. det leende som ändrar sig på en millisekund från att vara retsamt till att vilja sluka mig. Ett leende jag vet inte är mitt. Inte är avsett för mig men som ändå följer mig.

Jag håller på att förbereda mig för att säga det... Förbereder mig för att öppna min själ och säga den mening som kommer att lägga det sista hindret för oss. jag måste helt enkelt säga det. Jag måste... 
                                                                                                                      


                                                                              ...jag kan inte träffa dig mer.