royalle

 Ibland kan jag bli vansinnigt arg på mig själv att jag inte bara går vidare utan står här som en staty och väntar på att livet ska slå mig i skallen med sin grymhet. Jag använder dig som en drog, för att få glömska och ibland får jag dåligt samvete för det. Så känner jag ändå att du ger mig så mycket och jag vill vara egoistik och bara njuta.

Vi har inga krav och det är skönt, men jag vill träffa dig oftare än du vill träffa mig och det gör mig frustrerad.

Jag vill träffa någon som sveper iväg mig som du, men någon som verkligen vill ha mig. Någon som sätter mig främst. Någon som är du men utan flickvän...

Samtidigt undrar jag. Varför möttes vi? Varför dras jag så till dig? Jag har aldrig känt mig så attraherad av någon förut, och aldrig känt mig så speciell...

Förvirrad. yr, illamående, livrädd.

Jag hatar mitt liv idag.