Och mitt bröst, det spränger
Sitter igen och tänker. Jag ska inte tänka. Jag ska inte försöka förstå hur jag fungerar. Varför ska jag vara en sån som tänker så mycket? Ibland kommer jag på mig sjäv att fantisera om hur det vore att leva ett liv där jag är lycklig. Då funderar jag på vad som gör mig lycklig. Jag vet vad som gör mig olycklig, men lycklig? Idag har jag funderat på vad jag vill göra med mitt liv. Vad vill jag uppnå? Vad ska till för att jag ska känna att jag kan stå igen?
För en evighet sedan var jag lycklig, tror jag. Just då trodde jag att jag var olycklig, men nu när jag tänker på hur jag kände det då så var jag inte olycklig, bara rastlös. När man är ung är det kanske samma sak, men när man levt ett liv och upplev döden så inser man att det om en gång var sorg hade varit glädje och ett bevis för att man lever, idag. För då kände jag. Jag kände glädjen, jag kände sorgen. Den rev i bröstet och gjorde mig ledsen. Då kunde jag gråta. Det gör jag inte nu. Jag kan inte gråta, kan inte ge utlopp för den sorg jag bundit inom mig. Jag kan inte säga att jag är ledsen för den sorg jag har inom mig är så bottenlös att det inte finns något ledset över den, bara hopplöshet.
Du fick mig att känna lågan igen. Den flammade upp och brände till inom mig och fick mig att rycka till och vakna. Jag förstod först inte vad som hände, men insåg tillslut att du väckt något till liv som jag länge tagit för givet att det är dött, för alltid. Hur kan någon eller något väcka upp det döda? Det som varit begravet och bortträngt så länge. hur kan någon väcka mig igen? Jag var ju död.
Nu känner jag igen. Inte hela tiden, men när jag tänker på dig känner jag. Då känner jag glädjen och jag känner sorgen. Därför får jag ångesten och därför får jag panik. När jag känner smärtan som är så stark att den blir mig övermäktig ibland. Det är du som lockat fram den. Det är du som gjort att jag känner att den vill ut. Du som tvingar mig släppa fram den. Därför blir jag så ledsen ibland, och lycklig för när jag haft ångest och insett hur ont jag har, då har jag kunnat gå till dig för tröst och du har funnits där. Aldrig nekat mig. då har du tagit emot min ångest och lindat dina trygga armar om mig och jagat bort den. Och jag har känt en stund och insett att det kanske ändå, någonstans, finns liv för mig.
Jag kanske inte måste vara död.
För en evighet sedan var jag lycklig, tror jag. Just då trodde jag att jag var olycklig, men nu när jag tänker på hur jag kände det då så var jag inte olycklig, bara rastlös. När man är ung är det kanske samma sak, men när man levt ett liv och upplev döden så inser man att det om en gång var sorg hade varit glädje och ett bevis för att man lever, idag. För då kände jag. Jag kände glädjen, jag kände sorgen. Den rev i bröstet och gjorde mig ledsen. Då kunde jag gråta. Det gör jag inte nu. Jag kan inte gråta, kan inte ge utlopp för den sorg jag bundit inom mig. Jag kan inte säga att jag är ledsen för den sorg jag har inom mig är så bottenlös att det inte finns något ledset över den, bara hopplöshet.
Du fick mig att känna lågan igen. Den flammade upp och brände till inom mig och fick mig att rycka till och vakna. Jag förstod först inte vad som hände, men insåg tillslut att du väckt något till liv som jag länge tagit för givet att det är dött, för alltid. Hur kan någon eller något väcka upp det döda? Det som varit begravet och bortträngt så länge. hur kan någon väcka mig igen? Jag var ju död.
Nu känner jag igen. Inte hela tiden, men när jag tänker på dig känner jag. Då känner jag glädjen och jag känner sorgen. Därför får jag ångesten och därför får jag panik. När jag känner smärtan som är så stark att den blir mig övermäktig ibland. Det är du som lockat fram den. Det är du som gjort att jag känner att den vill ut. Du som tvingar mig släppa fram den. Därför blir jag så ledsen ibland, och lycklig för när jag haft ångest och insett hur ont jag har, då har jag kunnat gå till dig för tröst och du har funnits där. Aldrig nekat mig. då har du tagit emot min ångest och lindat dina trygga armar om mig och jagat bort den. Och jag har känt en stund och insett att det kanske ändå, någonstans, finns liv för mig.
Jag kanske inte måste vara död.
