royalle

Som mörka brunnar. Djupa. Så olyckliga. Jag känner smärtan krypa fram i ögonvrån och vill ut. Tårarna bränner. Vill skrika, men något håller mig fast och jag känner paniken komma.

Spegelbilden visar ett blekt, gammalt ansikte. Ett ansikte som sett döden. Visar en människa, ett skal som gömmer hemligheter. Som gömmer kunskap om ett liv och om död. Vill skala av mig huden, men lägger istället på ytterligare ett lager. Bara ingen ser, bara ingen kommer in är allt bra. Som en skatt skyddar jag mitt hjärta igen. Jag stänger om det. Du kommer inte heller in längre.

Julen närmar sig...

Du förstår inte hur jag blivit den männika jag är. Jag förstår inte dig heller, men jag vill heller inte fråga. Varje fråga du ställer skalar av en bit hud som jag med möda sytt dit för att slippa visa vad som är innanför. Varje fråga river loss en bit skal och öppnar upp för såret igen. Jag svarar och försöker vara öppen. Vill inte dölja något, vill inte hålla allting inne men skriker inombords. Jag behöver öppna mig. Behöver brätta om Det hemska, Katastrofen, men jag vågar inte. Det gör för ont. Jag vill inte ens tänka på det ändå gör jag det. Varje dag. Varje minut... Och jag borde gråta. Kanske vore det det bästa. Att berätta och gråta. Kanske är det då allt läker. Men jag vågar inte än för smärtan är ännu så outhärdlig att jag inte vet om jag kommer att orka, och det får mig att känna mig svag. Jag känner mig löjlig. Att jag fortfarande bryr mig. Det var ju så lägesedan.

Blundar, och tittar igen. Ser ett ansikte fyllt av smärta. Försöker släta ut pannan och kinderna. Försöker le. Om man ler är man glad. man ska le varje dag så blir man lycklig.

Hör hur det krasar inom mig av brustna drömmar...