royalle

Kallt. Det känns i bröstet. När försvann glädjen? Jag var glad för några år sen, och så hände Det, och all glädje försvann. Och all sorg och smärta. Allt försvann och jag bev tom. Jag undrar om han någonsin kommer förstå vad det gjorde med mig. Hur trasig jag blev. Han bara stod där. Spillrorna fick jag plocka upp själv. Städa upp, rensa undan, laga. Varför hjälpte vi inte varandra istället?  

Jag undrar om du kommer förstå hur jag blev så kall. Vill jag att du ska förstå? Vill jag att du ska veta vad som hände? Jag vill kanske bara att du ska veta vidden av att ha fått mig att känna igen, även om det inte är glädje. Jag känner, och du väcker mig varje gång vi träffas.

Ibland undrar jag om du ger dig själv en roll du inte har hos mig. En roll där du tror att du kan såra mig. Därför vill du inte att jag ska känna. Men du ska veta att oavett hur mycket jag känner kan du adrig såra mig. Inte som jag redan sårats. Men du river i det, och jag vill att du ska låta bli det. Håll bara om mig och låt mitt hjärta vara så går det över.

 Men låt mig känna till dess. Låt mig vara kär ett tag. Jag lovar, det går över...