Det är så skönt att ha en vän som bara geom att se på mig förstår vem jag är och vad jag tänker. Det är skönt att kunna säga saker men vara tyst. Det är en trygghet att veta att även om man inte uttrycker känslorna i ord så blir de inte missuppfattade. Det är skönt att ha en vän som den jag hade här idag. hon förstår mig. Hon lyssnar, hon finns där även i tystnaden. Jag hoppas att jag finns där för henne när hon behöver det.
När känslorna inte går att styra, och när man inte vet hur man ska vända sig, då är det skönt att ha någon att tala med. Jag har vänner som är så värdefulla att jag får ångest av tanken att något ska hända dem eller vår vänskap, vänner jag skulle kunna offra högra armen för. det är inte alla som har det, och det finns många som inte förstår att de har det.
När jag tänker på mitt förra liv ser jag att jag var omgiven av människor som inte insåg livets verkliga värde. Man märker inte hur farliga människor är innan man lyckas slita sig ur deras grepp, ta ett steg eller två bort och blicka tillbaka. Då ser man faran. Man ser mörkret. Jag ser det varje dag, på håll, och kan inte göra något. Jag försökte i så många år att få en mening i livet men det enda som hände var att jag kom allt närmare kanten till det djupa mörkret, där jag nu inser att dessa människor befunnit sig hela tiden. Där fanns de och ville dra mig ner i detta djupa svarta hål. Jag är glad att jag slog mig fri. Det gjorde ont, men jag slog och drog mig bort, och ut i den lite ljusare dimman i kanten av livet igen. Jag är inte fri, men jag är friare. Och bojan är släppt.
Dessa stackars människor som sakta kommer att ta livet av sig själva och alla omkring dem. Nu tycker jag synd om dem, och förraktar dem.
Misstänksamheten gnager i mig. Rädslan. Tankarna, de som aldrig vill släppa. De som sitter där längst bak och kanske är grunden till varför jag är misstänkssam. Tankarna att jag inte förtjänar det. Tankarna att jag bara är en lek. Någon som man kan bolla med. Jag är så rädd att upptäcka att jag faktiskt bara är ett besvär.
Men det är så mycket som jag inte kan greppa och det gör mig förtvivlad! Saker som han sagt och gjort som ligger där som en våt tvål i händerna. just när jag tror att jag förstått så glider den iväg och jag får vränga hela mig själv ut och in för att inte tappa greppet.
Kanske kramar jag för hårt. Kan det vara så? Är det kanske så att hela han är som en tvål? Att jag måste våga slappna av och släppa efter och kanske öppna mina händer för att han ska stanna kvar. jag kanske ska sluta att försöka hålla fast. Och kanske är det dags att börja lita på att han ligger kvar om jag inte försöker.
Och här känner jag paniken. Den kommer krypande uppför nacken och in i huvudet för att sakta sprida sig i kroppen och få hjärtat att dunka, blicken att bli dimmig. Om jag släpper efter och öppnar mina händer. Om jag litar på honom och han sedan lämnar mig. Hur ska jag våga lita på någon igen?
och jag gråter. För jag känner att jag måste våga. jag måste orka. Jag måste våga lämna fram mitt hjärta till honom, till någon som säger att han inte vet om han känner något för mig. till någon som jag vet kan göra mig väldigt illa.
Varför känner jag? Jag vill bara skaka av mig känslan, men den sitter där, klibbig på min hud. Känslan av honom. Vi pratade idag, och allt var bra. Det kändes skönt efteråt att få veta att han tänkte på mig, att han bryr sig fastän han inte vet vad han vill. Men jag vill inte bli så glad. Jag trycker ner glädjen och tänker att jag inte får visa det för då kommer han att backa igen. Jag kan inte släppa tankarna på honom och det stör mig. Varför vill jag ha honom? Varför vill jag känna honom? Han är inte perfekt. Han har många fel. Men så är vi sådär läskigt synkade på vissa saker.
Men han är inte bra för mig för han väcker saker hos mig som jag inte vill veta. Jag blir ledsen över honom. Jag kan tillochmed känna svartsjuka och det skrämmer mig. Jag visste inte att jag var benägen att känna sådana känslor. Jag är osäker och rädd, och det gör mig skräckslagen. Under hela mitt liv har jag aldrig varit så osäker som jag är nu och det är ingen trevlig känsla.
Jag försöker plocka bort honom. Stirrar på den klibbiga fläck där han häftat sig fast och undrar hur jag ska få bort det. Det kommer att svida och det skrämmer mig. Men det skrämmer mig att veta att det kanske kommer att brännas ännu mer om jag en dag måste slita bort honom från min själ för att inte gå under. Jag känner på fläcken. Den sitter fastklistrad och jag pillar lite i hörnet. Kanske ska jag ta en bit i taget? Kanske ska jag börja med att inte tänka på honom när jag går och lägger mig? Försöka att ha en annan sak in tankarna det första då jag vaknar?
och jag undrar om jag smetat mig fast lika illa i honom. Och jag undrar om han tänker på mig på morgonen...
Kanske en stund innan du går igen Kanske en känsla i ditt innersta Aldeles så lite i en värld full av sår som läker till en skorpa men som hela tiden går upp
Kanske i en tår som rinner på din kind finns kärleken
Du står där. Du ser på mig med dina blå ögon och jag känner hur lugnet sprider sig i kroppen. Värmen i mitt bröst som sprider sig ut i fingertopparna. Somliga kallar det kärlek, men jag vet att det inte är det. Kärlek är inte för oss. Vi har något annat. Något eget, som inte går att sätta ord på.
Jag behövde dig och du fanns där, utan att jag behövde säga något. Det är det unika med dig. Att du verkar veta när jag behöver någon att hålla i, någon som inte går undan eller backar. Någon som inte blir rädd. Hur kan du känna när mitt hjärta brister, eller när tyngden i bröstet hotar att lägga mig ner? Hur kunde du veta, att jag just då behövde höra att jag är perfekt?
Jag hoppas att jag finns där när du behöver det och att jag också vet när du behöver höra att du är perfekt.
Men vad gör man då, när allt känns fel och tungt? Hela veckan har min professionella rock hängt och fladdrat på trekvart för att igår slutligen åka av och blotta min privata hud, mitt under lunchen. Helt naken och hudflängd satt jag där med professionalismen nedtrampad vid fötterna och kände mig som världens sämsta kollega. Gråtande mitt framför de andra. Jag, som är så stark, som aldrig tappar fattningen. Jag som aldrig gråter eller tar illa upp har nu, bara under loppet av en månad gråtit flera gånger bara på grund utav en man som inte vet hur han vill ha det.
Så känslig blir man när man redan innan har fått sin självkänsla nerkörd i halsen. jag skyller inte på någon, eller något, men nog hade det känts bra om jag kunnat skaka om denne man och skrikit i hans öra. Eller om jag kunnat åka till min ex-man och slängt upp min söndertrasade själ framför honom och frågat om det var så han ville ha det. Jag vet att det inte går, och jag vet att det inte är deras fel att jag inte kan hålla kvar min professionella rock de dagar då den är knäppt lite slarvigt eller då den hänger lite snett.
Jag drömmer ofta om att jag ska möta någon som du. Någon som förstår mig, som du. Någon som orkar med mig och mina gnagande tankar, så som du gör. Någon jag kan leva med resten av mitt liv, så som jag inte kan med dig. Men jag vet att det bara är drömmar.
Om jag inte hade dig så skulle jag nog gå under. Du har hjäpt mig genom så mycket tråkigt och nu finns du där för mig igen utan att jag ens ber om det. Hur gör du? Och varför?
Jag trodde aldrig att han skulle komma så nära, men du skalade av min hud och visade mig att jag har känslor och han kom åt mitt innersta utan att jag ville det... Han får mig att gråta, och jag gråter inte. Jag har aldrig gråtit över någon som gjort mig illa, så varför gråter jag nu? Är det för att jag är så känslig? Är det för att jag verkligen trodde att han skulle göra mig väl? är det kanske så att jag är sårad? Jag trodde inte jag kunde bli riktigt sårad igen men det svider och gör ont i mitt bröst. Är jag sårad?
Jag ska inte skriva till honom mer nu. Han får höra av sig till mig om han vill något. Jag orkar inte mer nu.
Det är bara så att jag inte ska få lov att vara trygg. Varför ska allt vara så jävla komplicerat!? Mitt hjärta... Jag ska stänga det igen. Jag ska sluta bry mig, sluta höra av mig. Jag klarar inte mer. Förstår han inte det?
Så säger han att vi borde ta en paus. Jag skulle åkt direkt. Sen vill han ändå träffas och gå på bio. Vad vill han egentligen? Vill han bara ställa till det? Jag klarar det inte. Jag ska ärligt säga att jag inte orkar med det mer. Jag vill inte bli sårad, och det kan jag bli av honom.
Jag ska gå. Jag ska stänga om mig nu och inte öppna för någon. Jag kommer inte att våga träffa någon igen. jag ska låta bli.
Hur kan jag gråta över honom? Jag ska inte gråta, jag ska inte känna något. Jag har förklarat för honom hur jag blir när det gr för ont och han kommer inte att förstå. Kanske är det bättre såhär. Kanske är det bättre att inte träffa honom. Jag gråter och är ledsen, men jag kommer över det. På lördag är det bio, men jag vet inte vad som väntar. Jag vet inte ens om jag vill gå...
Förra veckan var ett helvete. Hur kan helgen då vara så bra? I onsdags visste han inte om han egentligen hade känslor för mig, och jag grät. Så kom jag till honom på torsdagen och då ville han ändå försöka. Hur ska jag kunna klara dessa känslovågor? Att tro att allt är bra och sedan få en spann kallt vatten över sig, för att till sist ändå bli inbjuden i värmen igen. Jag vill inte ha det så, men hur säger man det? Jag har försökt att förklara, jag har talat om för honom varför jag vill veta, varför jag är så orolig. Om jag inte kan satsa så måste jag sluta, förstår han inte det?
Han vet inte vad han känner, eller om han känner... Jag vet inte heller vad jag känner eller ens om jag känner något för honom. Men det är varmt inom mig när vi håller om varandra och jag blir mjuk av hans kyssar. Vad ska det vara mer? jag vill inte känna så som jag kände med dig. jag vill inte ha den paniken, den känslostormen. Den är inte sann och det vet jag. den varar inte. Den tar slut.
Men helgen var bra, tror jag. Jag litar ännu inte på honom. Jag vet ännu inte var jag har honom... jag vet inte om jag vågar känna ännu. Jag vet att om jag släpper på banden kommer jag att känna och jag vet att jag riskerar att brännas. Det fick jag tydligt klart för mig i veckan så han fick mig att gråta. Jag som inte ens grät när jag skilde mig. jag gråter inte, jag känner inte... Så hur kunde han få fram tårar hos mig om det inte är så att jag egentligen känner något?
Jag känner. Och jag skräms av känslorna. De blir starkare för varje gång.
Jag vill verkligen inte! Jag har försökt att låta bli. Jag har agt att jag inte vill, men det hjälper inte. Det är det som gör ondast när han är tveksam. Att jag verkligen försökt att stå emot, men gett upp och då tvekar han!
Helgen var fin. Det var perfekt. Men jobbig. Kanske kom vi varandra ännu lite närmare. Kanske slappnade vi av lite. Jag hoppas det. Jag tror trots allt att detta kan bli fint, bara vi vågar att känna.
Vad vill han? Vad är han ute efter? Han ger sig inte. Jag backar och han följer efter samtidigt som han säger att jag inte passar i hans liv. Hur kan han göra så mot mig? Jag har stängt av, eller vridit ner igen. Känner att det är jobbigt att tänka på framtiden och jag vill inte ha det så. jag kan inte känna och vill egentligen inte det heller. Det gör för ont...
Det är nog mig felet ligger hos. Jag är för feg. Men han är också feg fr när jag tog ett steg mot honom backade han undan. Nu kommer han mot mig igen när jag går undan. Hur ska vi två fega människor hitta varann? Vill vi hitta varandra? Jag vet inte. Tiden får utvisa...
Om jag bara visste hur jag skulle vända mig. Hur jag ska stå för att vara säker. hur ska jag göra för att slippa råka ut för detta igen? Jag ska aldrig tillåta mig att känna igen. Nu är det slut med det. Jag skrev idag för att se om jag får respons, men det enda jag känner är att jag är besvärlig. Jag vill inte vara i vägen.
Så många som sträcker ut sina händer för att vara med mig, men om jag sträcker tillbaka vänder de sig om och går. hur ska jag våga se någon i ögonen igen? Hur ska jag våga chansa och träffa någon?
Om jag fick dig tillbaka skulle det kännas bättre... Jag ska nog inte ha något annat.
Jag känner mig så dum. Hur kan jag tro att någon skulle vilja ha mig? Han är osäker säger han, jag klandrar honom inte. Självklart tvekar han. Jag ska låta honom vara. Låta honom ta kontakt nästa gång. Han ska få fundera och tänka på mig istället för att tycka att jag är jobbig. För jag är jobbig, och det vet jag. Jag måste låta honom längta.
Men varför bryr jag mig egentigen? kanske är det lättast om jag bara suddar ut honom. Lägger undan honom. Han blir lättare att lägga undan än dig, för du är som en vagel. Han är än så länge bara lite besvärlig. Jag vet inte om jag kommer låta honom bli mer. Just nu är det lättast att bara klippa bort honom.
klipp,klipp,klipp...
Vad fan skulle jag börja bry mig för? Det fattar ju vem som helst att det skulle bli fel. Det var bara dumt att uppmuntra honom. Jag skulle klippt direkt, inte gått med på att träffas. Då hade jag inte behövt att bry mig, och han hade inte betytt något för mig.
Du har gjort det med mig. Du har rivit ner allt jag byggt upp. Du fick mig att känna igen och nu har du fått mig att öppna mig inför en annan människa som kanske, eller nästan garanterat kommer att göra mig illa! det är ditt fel!
Hur kan jag vara så dum? Hur kan jag tro att det skulle vara ofarligt att träffa någon? Hur kan jag tro att jag skulle kunna hitta någon som vill vara med mig? Det är ju sant det jag fått höra hela tiden, att jag inte är något att ha. Att ingen vill ha mig för, jag är inte normal.
nu ska jag glömma detta. Jag ska placera honom i ett hörn där jag inte kommer att träffa honom. Där jag kanske slipper tänka på honom. Det kommer att göra ont, det gör det redan, men jag överlever. Sen är det färdigt med känslor. Det är färdigt med att vela. Jag kommer inte att bry mig mer. Jag vill inte mer nu.
Nu är jag där igen. Vill han? Vågar han? vad tänker han om mig? tänker han alls på mig? Jag vill inte vara här. Jag vill vända mig om och springa snabbt, snabbt och aldrig vända mig om. Men något drar i mig, håller mig kvar. Något får mig att stå still och tänka. Fundera, överväga och reflektera. vad ska jag göra? Vad vill jag göra?
Vad vågar jag göra?
Det känns seriöst nu... Jag känner och det känns i hela kroppen. Men mest i bröstet och huvudet. Det värker, bultar, slår.
Jag är så fruktansvärt rädd. rädd att han ska ge mig så mycket och sedan bara gå. Rädd för att känna och sen bli ledsen igen. Jag är rädd för att sakna honom så som jag gör nu. men mest av allt är jag rädd att inte räcka till, att jag ska göra honom ledsen eller såra honom.
Jag har kämpat emot så länge. Inte velat ge honom min tanke. Inte velat bry mig om honom, och sen fångar han mig ändå. Vad är det han gör?
Att sakna. Att tänka på någon och våga sakna. Det känns underligt. Ska jag våga? Jag blundar och tillåter mig att sakna lite, att längta och jag känner ett sug i magen. Han är så fin, men är han rätt? Ska jag låta mig själv ta emot honom? Vågar jag släppa in en ny person i mitt liv?
Jag är så rädd. Det var just detta jag skulle undvika genom att vara med dig, men ändå händer det. Du fick mig att öppna mitt hjärta , min själ och slita av det skyddande lager jag byggt upp.
Men han får mig att vilja kramas. han får mig att vilja vara nära igen. Jag är så fruktansvärt rädd för att släppa någon nära igen. Du var säker. Du har inte sårat mig. Du kan inte det, och det är så skönt. men nu kan jag bli sårad... Jag känner det hela tiden. Osäkerheten. Att jag inte vet vad han vill, om han vill eller hur han vill. Vill han för mycket, vill han för lite?
Jag vet bara en sak och det är att han förtjänar min totala uppriktighet. Jag tänker inte dölja något. Jag tänker vara mig själv och han får ta mig som den jag är. Det är din förtjänst att jag nu kan vara mig själv. Jag har spelat ett spel hela mitt liv. Anpassat mig efter andra. nu är jag helt och hållet mig själv. Kanske är det därför det skrämmer mig att han så envist står kvar utan att försöka fly. Detta att han faktiskt verkar tycka om den jag är...
Plötligt blir det lite ljusare runt mig. Jag känner ett lugn, en frid och en värme som sprids i kroppen. Jag känner att detta året kanske kan bli bra, kanske kan få mig att kliva upp ur det mörka hål jag grävt ner mig i. Du hjälpte mig att resa mig upp igen, och nu känns det om jag är redo att börja ta mina egna stapplande steg mot den skrämmande ovissa framtiden.
där vid sida står han som kanske kan ge mig en hand att hålla i, en trygg famn att landa i. Där står han och han gör sig ingen brådska, stressar inte, bara väntar på att jag ska känna att jag är redo att vända mig mot honom. Jag ser på honom, känner att detta kanske kan bli det år då jag faktiskt fann någon att luta mot.
Så känner jag ändå skräcken bara av att tänka att han skulle kunna finnas där. Bara av att tänka att det kanske blir fint. Än känns det bra, än har han inte grävt. Än har han inte pressat mig och han står där envist fast utan att pressa, men utan att backa. Jag skrämmer honom inte. han bara ser på mig med stadig blick och jag undrar om jag ska fly, eller om jag ska stå kvar. För han gör mig svag. Inte som du, inte sådär galet, men svag. Fastän jag försöker låta bli. Han gör något jag inte trodde han skulle kunna göra. Är det hans ömhet som gör det? hans mjuka händer, hans snälla ögon? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir förvånad när han lyckas, att jag gör vad jag kan för att inte känna och känner ändå.
"En kvinna som är som hon är behöver ingen man en kvinna som kan det hon kan behöver ingen man"
De förstår mig inte alls, visst behöver jag en man, jag ska söka mig en vän som säger Om hundra år ska man och kvinna behöva varann
Varför sitter jag här igen och tänker. Jag vill bara slita av mig skallen. Jag skulle isolera mig, hålla mig borta från alla. Jag skulle åka någonstans. Till en ö, och vara helt själv. Vad handlar mitt liv om egentigen? Vad är det jag vill, och vad ska jag göra?
Detta året är framtiden. Jag har en chans att få ett liv jag vill ha, och en chans att få ett liv där jag kanske, kanske inte blir trampad på. Men blir jag lycklig?
Oavsett vilken väg jag tar kommer jag att få ont, och jag känner redan hur mina ben börjar röra sig bakåt, bort från det som väntar därframme.
Får man vara så feg som jag? Är det inte något som är skruvat med att vara så hysterik? Vad är det som är fel? Varför är jag rädd för att leva? Eller är det döden som skrämmer mig. Att slutligen brännas ihjäl. Att inte överleva den där sista smärtan. Är det ett sätt att skydda sig från döden, detta att undvika livet? Är inte det att istället dö?
Om jag kunde acceptera känslorna, om jag kunde omfamna smärtan, skulle jag sluta springa då? Skulle jag sluta fly om jag visste att det gör ont?
är det verkligen bara jag som har en så stor skräck för att såras?
Och är jag rättvis mot honom? Och mot dig? Du sårr mig inte. du håller dig undan, för jag bett om det. Du kommer när jag ber om det, och du kommer aldrig kunna såra mig, för du kommer inte att stanna och det vet jag redan. Men han. Är jag rättvis som vill utan att vilja? Som känner utan att känna? Som inte känner efter utan som stänger för att jag inte vågar.
Är det rätt mot dig att så lättvindigt slänga dig åt sidan, du som hjälpt mig upp. Som fått mig att känna ljuset och våga titta. Det är du som fått mig att våga hålla kontakten med honom, han som jag är rädd för att släppa för nära. Han som kommer att vara oraken till att du inte får komma hit mer.
Han kan såra. Han kommer verkligen kunna såra. Hur ska jag försvara mig mot det?
