royalle

Du, jag drömde om dig inatt igen. Du har verkligen ställt till det för mig. När jag tror jag fångat dig, vänder du igen och jag står där, chockad. Och när jag tror jag tappat dig dyker du upp igen för att ruska om min själ.

Jag trodde jag förlorat dig, att du inte vågade mer. Men du sprang aldrig. Du stod kvar och nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur kan du stanna när jag borde fått dig att fly för länge sen? Jag har aldrig upplevt attt någon stannat och velat ha mig, som jag är. Jag har alltid fått förställa mig. Nu är jag mig själv och du borde blivit rädd. borde gått för längesen, men ändå ger du inte upp. Varför? Vad skiljer dig från alla andra?

Jag träffar andra nu, men jag tänker bara på dig. Kan inte släppa dig. Vill bara ha dig här och känna dindoft. Den som du lämnar kvar varje gång du varit här. Den som gör mig varm. Kommer du ihåg när jag skrev att du inte fick komma nära för då tror jag inte att jag kan släppa igen? Jag kan inte släppa. Jag vill nog inte släppa. Men vi har ingen framtid...

Jag stoppar in dig i hjärtat för kvällen. På natten kryper du fram. Jag kan inte stänga in dig, inte slänga bort dig. Jag har verkligen försökt. Vad var det jag skrev för ett tag sen? "Är du så feg att du inte kan stanna för att jag är uppriktig så lägger jag heller ingen tid på dig." Nu skrämmer du mig ännu mer. Jag förstår om man är feg. Jag kan ta att du flyr. Jag kan acceptera att du försvinner för att du tycker det är jobbigt. Men att du stannar när du öppet säger att du börja veta för mycket om mig... Det skrämmer mig. Gör mig fullständigt skräckslagen och ger mig ångest.