royalle

Att sakna. Att tänka på någon och våga sakna. Det känns underligt. Ska jag våga? Jag blundar och tillåter mig att sakna lite, att längta och jag känner ett sug i magen. Han är så fin, men är han rätt? Ska jag låta mig själv ta emot honom? Vågar jag släppa in en ny person i mitt liv?

Jag är så rädd. Det var just detta jag skulle undvika genom att vara med dig, men ändå händer det. Du fick mig att öppna mitt hjärta , min själ och slita av det skyddande lager jag byggt upp.

Men han får mig att vilja kramas. han får mig att vilja vara nära igen. Jag är så fruktansvärt rädd för att släppa någon nära igen. Du var säker. Du har inte sårat mig. Du kan inte det, och det är så skönt. men nu kan jag bli sårad... Jag känner det hela tiden. Osäkerheten. Att jag inte vet vad han vill, om han vill eller hur han vill. Vill han för mycket, vill han för lite?

Jag vet bara en sak och det är att han förtjänar min totala uppriktighet. Jag tänker inte dölja något. Jag tänker vara mig själv och han får ta mig som den jag är. Det är din förtjänst att jag nu kan vara mig själv. Jag har spelat ett spel hela mitt liv. Anpassat mig efter andra. nu är jag helt och hållet mig själv. Kanske är det därför det skrämmer mig att han så envist står kvar utan att försöka fly. Detta att han faktiskt verkar tycka om den jag är...