Jag vandrar mot mörkret
Jag går framåt, vänder om, går fram igen. Stannar. Ser på dig. vänder mig om och börjar gå igen, bort från dig.
Du gör mig så jävla rädd. Du får mig att vilja leva. Får mig att vilja le och känna solen. Du får mig att se framåt i livet. Det gör mig så rädd, så skräckslagen. samtidigt ser jag bara mörker där framme, precis som alltid. Men nu vågar jag gå dit. Nu vågar jag gå mot det mörka, okända och prova mig fram med fötterna, famla med händerna. du har gett mig mod. Mod att kanske för en gång skull avsluta det spel vi spelar. För det är ett spel mot oss själv vi spelar. Hur vi än gör kommer någon att förlora. Är det jag? Eller du?
Vi måste avsluta det här. oddsen är emot mig. Jag är rädd att göra dig illa. Jag är rädd att sluta känna igen. Vad gör jag då? Om inte du finns där och kan få mig att känna igen? Men jag måste gå vidare. Hitta någon som kan tycka om mig. Som kan tänka sig att leva med mig och kanske, på sitt sätt, älska mig. Jag vill ha någon att börja om med. Någon att sitta med på kvällen, och någon att dela dagens händelser med. Men jag vet inte hur jag ska hitta honom. Hur ska jag våga?
Det hade varit så enkelt om du varit min. Om vi varit i en annan tid eller annan plats. DU är så enkel att vara med. Så lätt att känna så lätt att, på mitt sätt, älska. Vad enkelt det hade varit. Men det är inte enkelt, och du är inte fri att bli min, och vill säkert inte bli det heller. Jag kräver det inte. Skulle aldrig drömma om att tro att du vill ha mig. Och absolut inte att du vill ha mig framför den du levt med och känner för.
Nästa gång vi ses måste bli den sista.
Jag vänder mig om och ser på dig en sista gång, insuper din doft, ditt utseende. Sparar det i mitt hjärta innan jag vandrar bort.
Du gör mig så jävla rädd. Du får mig att vilja leva. Får mig att vilja le och känna solen. Du får mig att se framåt i livet. Det gör mig så rädd, så skräckslagen. samtidigt ser jag bara mörker där framme, precis som alltid. Men nu vågar jag gå dit. Nu vågar jag gå mot det mörka, okända och prova mig fram med fötterna, famla med händerna. du har gett mig mod. Mod att kanske för en gång skull avsluta det spel vi spelar. För det är ett spel mot oss själv vi spelar. Hur vi än gör kommer någon att förlora. Är det jag? Eller du?
Vi måste avsluta det här. oddsen är emot mig. Jag är rädd att göra dig illa. Jag är rädd att sluta känna igen. Vad gör jag då? Om inte du finns där och kan få mig att känna igen? Men jag måste gå vidare. Hitta någon som kan tycka om mig. Som kan tänka sig att leva med mig och kanske, på sitt sätt, älska mig. Jag vill ha någon att börja om med. Någon att sitta med på kvällen, och någon att dela dagens händelser med. Men jag vet inte hur jag ska hitta honom. Hur ska jag våga?
Det hade varit så enkelt om du varit min. Om vi varit i en annan tid eller annan plats. DU är så enkel att vara med. Så lätt att känna så lätt att, på mitt sätt, älska. Vad enkelt det hade varit. Men det är inte enkelt, och du är inte fri att bli min, och vill säkert inte bli det heller. Jag kräver det inte. Skulle aldrig drömma om att tro att du vill ha mig. Och absolut inte att du vill ha mig framför den du levt med och känner för.
Nästa gång vi ses måste bli den sista.
Jag vänder mig om och ser på dig en sista gång, insuper din doft, ditt utseende. Sparar det i mitt hjärta innan jag vandrar bort.
