När man blir varm och mjuk. När man känner att här vill jag vara för alltid, fast det skrämmer litegrann... När man känner att det är lugnt, att det är tryggt.
När man mår så himla bra...
Då vill jag bara spring min väg, borra ner huvudet och aldrig mer titta upp. Då vill jag skrika och riva mitt hår. Jag vill bara fly, för bra mår jag inte särskillt länge. Någonsin. När jag mått som bäst har den stora tunga spannen med iskallt vatten alltid vält över mig. Då får jag alltid på något sätt bekräftat att "Ha! nu mådde du för jävla bra igen, men det ska vi allt ta ur dig!"
Kan man få pausa och tänka? Jag behöver det, men jag vet att jag ändå inte behöver. Jag ska sluta tänka nu.
Ska jag flytta nu? När frågan kom upp blev jag livrädd. Varför? Jag har i princip bott här ett bra tag redan, varför inte flytta hit? Jo, för att jag är ett fegt kräk. För att jag haft så ont att jag inte ens orkar skrika. För att jag är livrädd att det ska göra så ont igen.
Han är ett säkert kort, men ändå osäkert. Vad är det som säger att jag kommer att bli lycklig här? Eller olycklig? Varför kan jag inte bara bli glad över att någon vill ha mig?
Han har länge varit otillgänglig och jag har många gånger velat lägga bort honom. Han måste ha förstått min tvekan eftersom han nu, efter att jag just bestämt mig för att ge honom ett par veckor till, bestämmer sig för att han vill ha mig.
Det är svårt. Det gör redan ont i mitt hjärta rent förebyggande. Samtidigt vet jag, eller tror att han verkligen kan vara så härlig som jag tror.
Så varför tvivlar jag? Jag tror att det är för att jag inte känner något fel. Om jag känner att jag gör fel kan jag alltid säga att jag visste att det inte skulle gå, men han känns inte fel. Han känns rätt, eller så rätt som det kan kännas. Han känns iallafall inte fel och det skrämmer mig. Jag har alltid valt dem jag vet att jag inte kan få, eller de som jag vet kommer att göra mig illa för då blir jag inte sårad. Jag blir inte överraskad. Men denna mannen överraskar ständigt.
Han är så rätt. Så jag känner riktigt hur jag backar, men denna gången ska jag stå där. Gör han mig illa får jag ta det då. Man måste satsa. Jag måste våga älska igen.
Det är dags att välja. Det är dags att bestämma om det är allvar nu. Hösten närmar sig med stormsteg och mitt liv spretar åt flera olika håll. Vilket håll ska jag gå åt?
Jag måste veta hur jag ska förhålla mig till oss. Ska vi återgå till att bara träffas ibland på helger, eller ska vi flytta ihop? Ska jag leta jobb nära dig eller nära den staden där jag har min lägenhet?
Jag är inte den du drömmer om, men jag är här. Kanske trodde jag att du skulle börja drömma om mig istället. Kanske kommer du att göra det, men när?
Jag har bestämt mig. Jag har bestämt att ge sommaren till dig.
Mitt tidigare liv. Ibland får jag minnena tillbaka. De dagar jag undrar om jag gjort rätt som lämnat det. Så hör jag en sång som får mig att släppa fördämningarna och de känslor jag så länge stoppat kommer upp igen. De känslor jag petat in i hörnet av hjärtat och som därför hjälpt mig förtränga. Så kommer Linnea...
Jag har sökt den värmen Den värmen som man får när nån är hemma (hu) och inte bara plötsligt går sin väg (ha) och varken säger vart han ska och vad han gör Det är väntan som fördärvar och förstör
Jag har vakat många nätter Förhandlat med mig själv Jag har sagt "du borde lämna denna mannen nu ikväll" Det tog allt för många år för mig att bli äntligen bli fri Det har slitit mig itu Det fanns ingen bara du Men jag är lyckligare nu Jag är lyckligare nu
Och så all den där spriten som du säger att du lätt kan kontrollera Jag såg hellre att du sett nån annan kvinna som du velat röra någonstans Då hade jag ändå haft en ärlig chans
Jag har vakat många nätter Förhandlat med mig själv Jag har sagt "du borde lämna denna mannen nu ikväll" Det tog allt för många år för mig att bli äntligen bli fri Det har slitit mig itu Det fanns ingen bara du men jag är lyckligare nu Jag är lyckligare nu
Jag har vakat många nätter Förhandlat med mig själv Jag har sagt "du borde lämna denna mannen nu ikväll" Det tog allt för många år för mig att bli äntligen bli fri Det har slitit mig itu Det fanns ingen bara du men jag är lyckligare nu Jag är lyckligare nu
Det har slitit mig itu Det fanns ingen bara du men jag är lyckligare nu Jag är lyckligare nu Och jag är lyckligare nu! (lyckligare, lyckligare nu)
Får jag hålla din hand? Får jag följa dig? Kan du lova mig något jag aldrig fått förut? Vågar jag ge dig mitt hjärta? Vågar jag hålla din hand? Vågar jag lova dig att alltid finnas där? Kan du krypa intill? Kan du värma mitt hjärta? Kan du ge mig ett löfte att åtminståne inte medvetet såra?
Allt detta vill jag säga, men orden kommer inte ut. Orden hittar inte vägen förbi mitt hjärta utan att blanda in min hjärna och då blir de förstörda. jag vet inte hur jag ska göra för han ska förstå. För att få honom att inse hur mycket han kommit att betyda förmig. Jag vill att han ska veta samtidigt som jag inte vill det eftersom jag då riskerar att förlora honom...
Varför går jag och förbereder mig på an smärta som jag innerst inne vet, aldrig kommer att komma? Självuppfyllande profetia har jag själv upplevt, så varför går jag och väntar på en katastrof? Kan det vara så att jag inte kan tro att jag ska få ha det lugnt och tryggt? Jag som under en lång tid levt under en press och ett prestationskrav som kvävt mig. Kan det vara bristen på krav som gör att jag bara antar att det snart ska komma?
Jag väntar på när han ska byta personlighet. När han ska gå från snäll och go till hemsk. Det händer ju alltid, eller? Finns det verkligen människor som är snälla? Som inte sårar?
Det skrämmer mig så mycket att jag förmodligen väntar på katastrofen och förbereder mig för den bara för att jag helt tappat tron till män. Jag kan inte tro att han är snäll, och det är tragiskt.
Varma solstrålar mot kopparröd päls. Lukten av sommar, hav och häst i näsborrarna.
Känslan då man för första gången sitter på den unga oinridna hästen. Känner hur musklerna darrar under min tyngd. Förväntan, lite nervositet. Ett halvt ton muskelmassa under mig som när som helst kan explodera.
Det är inte sommar om man inte känner den varma, lite fuktiga, andedräkten från en häst i nacken då man efter ett ridpass, eller promenad sakta strosar tillbaka till den svala, lite kuperade skogshagen. Där man slår sig ner mitt i blomsterprakten och njuter av synen av hästar betandes och rullandes i det milda kvällsljuset. Om man blundar så hör man flugor som surrar, tugg från hästarna och man känner den mjuka, varma doften av svettig häst.
Det är inte sommar utan hästar. Det är inget liv utan hästar.
En gång fick jag ett ultimatum: Sälj hästarna eller flytta. Jag har fortfarande kvar hästarna...
Doften och känslan av hud. Av känslor som ligger därunder fingrarna och pyr. Man känner värmen när man drar handen över huden på bröstet. Lägger handen mot halsen och känner hur pulsen kittlar under fingrarna, svagt men stadigt. Känner hur livet rör sig därunder.
Vad är det som gör att man dras till varandra? Jag funderar varje dag på vad det är som gör att jag vill till JD. Han är inte någon modell. Fin, men inte modellsnygg. Han är väl egentligen inte perfekt, men faktiskt verkar han perfekt för mig. Han är... Han är....han.
Jag tittar på honom ibland och han frågar vad jag tittar på. Känner sig besvärad. Jag vet inte vad jag tittar efter, bara att jag måste titta, att jag måste leta. Något finns där som gör att jag vill vara nära. Något gör att jag får en varm känsla i magen när jag tänker och tittar på honom. Som om jag drack varm choklad. Varmt och mjukt. Inte pirrigt och jobbigt. Inte nervöst. Bara varmt. Bara skönt.
Men varför?
Jag har slutat undra om han känner samma som jag. Jag bryr mig inte. Jag känner något och jag tänker känna nu. Vill inte längre vara en fegis. Det känns bra. Visst blir jag rädd men jag har bestämt mig för att släppa efter och bara njuta av att ha någon som faktiskt verkar bry sig om mig. Som faktiskt respekterar mig och som verkar nöjd med mig. Jag ska njuta av att jag kanske kan älska, även om jag inte vågar göra det. Jag vill säga att jag älskar honom, men jag vågar inte. Det är för tidigt.
Han har gjort mig så mycket gott så även om det inte håller så har han varit bra för mig. Jag har kommit upp. Jag har rest mig, börjat känna mig värdefull. Börjat tro att jag faktiskt är värd att vara med, även om jag fortfarande har svårt att tänka att jag är värd att älska. Bara att låtsas tänka det gör att jag skäms. Jag menar, vem tror jag att jag är?? Så vet jag att det är fel av mig att tänka så. Klart jag är värd att älska, men jag kan inte tro det än. Än är det för tidigt. än litar jag inte på mig själv... Och jag vet att det är helt knäppt.
Jag måste lära mig tänka så. Jag är värd att älska (och så skäms jag) Jag ÄR värd att älska (fast jag tror det inte) JAG är värd ATT ÄLSKA JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKA Det blir lättare, men jag tror det ändå inte...
Skulle han säga att han älskar mig skulle jag dö av skräck och skam.
De sitter där bakom ögonen som svider. orden. De jag vill få ner på papper men inte vet hur. Som en gnagande, tvivlande huvudvärk sitter de där och gnäller. Det kliar i fingrarna och de längtar efter tangentbordet så de kan få släppa ut den ångest som trängs i pannloben. Huvudvärken blixtrar mellan ögon och nacke och nerverna är på helspänn. Längtar efter att få öppna fördämningen och släppas ut.
Hur många tankar får man plats med i ett huvud? Hur många tankar krävs det innan huvudet sprängs? Kan man leva utan att tänka? Då vill jag ha det livet.
När jag ser ut genom fönstret känner jag hur ångesten fyller min själ. Jag vet inte vad det är jag söker och jag vet inte vad jag vill ha. Vill jag leva här, eller vill jag ha något eget? Jag stretar mot olika håll och min kropp kämpar för att hålla ihop. Jag vill inte återigen försätta mig i samma situation som jag befunnit mig i under alla de år jag levde med min exman.
Det är annorlunda nu, och jag intalar mig att jag inte kommer att bli en slav under en man igen. Jag kommer att stå. Men jag känner att jag ännu är svag. Idag kände jag det. Jag hörde ett rytande och jag blev återigen tyst och kröp in i skalet. Vågade inte titta ut innan han gått. Jag försökte, men jag blev en liten mesig och rädd snigel i sitt skal, och jag hatar det.
Vad gör jag om det aldrig går över? Om jag aldrig kommer att kunna tåla höga röster igen? Jag är bara glad att JD inte är sån. Jag hoppas det iallafall, och än har jag inte märkt något. Men tänk om allt ändras om jag bor här på heltid. Tänk om det kommer fram ett monster igen som gör mig svag, som får mig att krypa igen. Vad gör jag då?
Han förstår inte att jag är livrädd. Själv funderar han inte. Han tar allt som det kommer och verkar inte bry sig. men han bryr sig. Annars hade han sagt det.
Sakta stänger jag om ångesten igen och lägger tankarna åt sidan. Det är dags att komma ut i verkligheten igen. Dags att gå ut och möta min JD.
Kanske är han den jag ska vara med. Kanske är han det inte. Kanske måste jag acceptera att alltid gå och undra vad han tänker. Men jag tror inte att han tänker så mycket och egentligenär det rätt skönt. Är det så jag ska göra? Sluta att tänka? jag har försökt så många gånger men man kan lika gärna försöka torka upp Atlanten. Jag kommer aldrig att kunna sluta grubbla. Jag är en grubblare.
Jag ska se till vad han gör och inte vad han säger, eller snarare vad han inte säger. Jag ska se de små tecknen, de som han nog ser som självklara. varför säga att jag är vacker? Det sa han för ett tag sedan och jag har inte ändrat på mig sedan dess så jag är troligen fortfarande vacker. Varför vill jag att han säger det igen? Han tycker jag är snäll, det säger han ibland, räcker inte det? Varför vill jag höra att han åtrår mig? Han gör säkert det för annars hade han inte velat vara med mig. Så logiskt.
Men jag vill höra det också.
Jag är ibland helt galen på honom. Ibland tror jag att jag älskar honom, just därför att han är som han är. Men vad är att älska? Jag vill ibland att han ska säga att han älskar mig, men om han gjorde det vet jag inte hur jag skulle reagera.
Det jag vet är att om han någonsin skulle säga det så menar han det verkligen och det gör mig trygg.
Så kommer tvivlet. Jag känner hur det kryper under huden. Jag tvivlar på hans känslor. Nä, jag tvivlar inte, jag bara vet helt inte om han känner något för mig. Han vill att jag är där. Han tycker om när jag är hos honom, men verkar lika nöjd när jag inte är där. Blev han besviken över att jag inte ska vara med honom i helgen? Jag vet inte, för han visar inget. han kan precis lika gärna vara helt likgiltig till det. Kanske till och med nöjd. Inte nöjd med att jag inte är där, utan nöjd med att han då kan göra saker som han inte vill eller kan göra när jag är med.
Vilket är värst? Att han inte har känslor, men tycker om att vara med mig, eller att han tycker om mig, men är likgiltig? finns det någon skillnad?
Jag skulle så gärna vilja höra att jag är omtyckt, att jag är fin, och att han är glad att ha mig där...
Då jag höll i den, känslan, var den likt det mjuka vattnet i en ljum sommarbäck i min hand. Flyktig. Den smekte min hud och strök sig sakta längs handens konturer innan den slutligen tappade sitt fäste och föll. Känslan. Och jag fryser där känslan hållit mig fast. Jag fryser i vinden och längtar efter en varm famn. Den varma famn jag sett glida förbi, just utom räckhåll för mina trevande armar.
Känslan.
Jag undrar så när jag ska känna det trygga. Det som i mina tankar känns som solvarm sten. Det där fasta, varma, trygga. Det som ska få mig att sluta frysa. När kommer den känslan? Den man kan hålla i, och krama utan att vara rädd att den ska gå sönder? Den som man av misstag kan tappa, utan att den spricker? När ska jag få känna den känslan?
Idag har jag varit otrygg, likt vattnet i min hand. Idag har jag frusit. Kommer jag att frysa ikväll? Varje gång jag tror att vi är på väg åt samma håll, jag och JD, så vänder han tvärt. Och jag faller nästan då jag hastigt och oförberett försöker slänga runt mina trassliga ben för att hinna med.
Han gör så konstiga saker. Involverar mig i ett liv jag inte ens vet om jag kommer att tillhöra. Jag vågar inte tro något. I morgon kan han ha ångrat sig... Jag vågar inte ens säga att vi träffas, för jag vet inte om det kommer att fortsätta. Det är lite som att vara gravid, förrutom att vi gått över de kritiska tolv veckorna, och jag tror fortfarande att jag kommer att få missfall.
Och jag tänker. Mitt huvud vilar aldrig fast det skulle må bra av det. Jag ser ut genom fönstret. Ser dropparna sakta glida neråt, bilda mönster på rutan. Därutanför är världen, och jag känner svindeln över hur stor den är. Hur mycket som döljer sig där.
Hur kan man känna så mycket men ändå så lite? Hur kan man vara så osäker på vad man vill med sitt liv?
Jag känner tveksamheten linda sina kalla tentakler kring mitt hjärta. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad väntar mig? Jag är delad på mitten av tvehågsenheten som drar mig åt olika håll, skrattande åt min förtvivlan. Jag vill vara säker, men när jag känner mig övertygad om att jag gjort rätt val kommer livet ifatt mig, grinar mig i ansiktet och slänger till mig ytterligare ett val.
Är alla val man gör permanenta, eller har man ångerrätt?
Han är inte säker, men vem är det? han säger att det känns bra, men jag vet inte vad han menar? Är kärleken alltid statisk? Är det inte så att man alltid undrar om man valt rätt? Är det inte det som gör att kärleken hålls vid liv, att man kämpar för att fortsätta vinna den andres kärlek?
När jag satt mig ner, när jag lutat mig tillbaka med insikten att jag kanske, kanske betyder något för honom, då flyger jag strax upp igen av rädsla för att ha slappnat av för länge så han har tröttnat. Varför gör jag detta? Jag är mig själv, men ändå någon annan... Jag har hela tiden hävdat att jag ska vara ärlig och öppen, men ändå försöker jag hela tiden vinna hans hjärta. Ibland undrar jag om det är värt det. Jag har aldrig mött någon som är så svår att förstå sig på innan. Som är så... känslolös... För ibland undrar jag om han har några känslor där under ytan. Han visar inget, säger inget. Verkar inte bry sig om något. Jag försöker förstå, men det går inte. Har han känslor för mig? Har han känslor för något? Vad betyder jag för honom? Skulle han sakna mig om jag åkte hem ikväll fastän jag sagt att jag ska stanna? Skulle han bli ledsen eller skulle han bara rycka på axlarna och tänka att jag gör som jag vill?
Jag måste sluta tänka såhär. Måste sluta att bry mig, men jag kan inte låta bli. Jag vill bara höra att han håller av mig, att jag betyder något, för om jag inte gör det så är det ingen ide att jag försöker mer. Vid detta laget borde han veta om det finns känslor där inne någonstans.
Och så är jag så sjuk att jag tänker att jag vill göra honom ledsen bara för att se om det går. Men det kommer jag aldrig att göra, för jag är inte sån. Men jag kan inte låta bli att undra...
Dagen är slut och jag sitter och tittar ut genom fönstret. Långt där borta ser jag solen sakta sänka sig mot havet. Att vinden biter i kinderna när man går ut märker man inte här. Här ser det varmt och fridfullt ut. Det är som livet. om man bara betraktar det så är det fint och vackert, men då man är där biter det i själen. Därför är det lätt att döma andra och deras val.
Det är vackert där ute. Himlen är helt klar och man ser träd och kullar som svarta siluetter mot det varmt röda där solen försvunnit ner i vattnet med ett pysande. Våren har verkligen kommit nu. Överallt ser man bönderna med sina jättemaskiner i hets och stress köra mot klockan. "Måtte det inte regna, måtte solen och värmen hålla i sig. Bara det inte blir barfrost. "
Nu då solen gått ner ser man de mest ihärdiga fortsätta plöja och att så med lamporna tända. De för samma kamp som varat i urminnes tider, bara större fält, större redskap. Hetsen är samma. Tävlingen grannar emellan. Lättnaden då det sista fältet är kört, sista fröt i marken och allt är vältat. Då kan man sätta sig. Då kan man betrakta sitt slit och vila. Tills det ska gödslas, sprutas, slås, pressas, skördas, vändas, tröskas, plöjas och harvas igen. Mitt i allt detta ska maskinerna och redskapen ses över, husen ska underhållas och familjen tillfredsställas. Inte att undra på att det finns så många ungkarlar bland lantbrukarna. Vem vill leva med någon som ständigt har något annat än familjen i tankarna? Som alltid måste låta jobbet gå i första hand? Vem vill leva med det?
Det är en livsstil, ett sätt att leva som man bara klarar av då man levt på det viset hela sitt liv. Man kan inte komma från stan och tro att man kan leva med en bonde. Det är bara fjollorna i "bonde söker fru" som tror att lantbrukarlivet är något gulligt och att bönder skulle jobba mellan sju och fyra. Det kan vara romantiskt, men man får göra romantiken själv. Det är slitigt. Det tar all din tid. Det äter upp äktenskapet.
Bara om man älskar honom och sitt liv som bonde kan man leva med det. Bara om man bär samma passion för att bruka jorden som han, kan man leva med en bonde. Jag vet...
