Du förstörde hans liv, är du nöjd?
Så kommer de... tankarna. de som håller mig vaken om nätterna. De som hela tiden smyger runt i mitt innersta, i bakhuvudet. Tankarna som sakta kryper upp ur djupet där jag så länge lagrat dem för att inte få ont. Är det nu då dags att ta fram dem igen och titta på dem? Titta på vad som hände, vad som brände, vad som dödade så långsamt.
Jag hatar honom. Mannen som tagit död på så många människor, på sina egna barn. Jag hatar honom. Han har förstört så mycket. Han förtjänar inte mitt hat, ändå känner jag hur hela jag spänns, hur min blick svartnar och hur avsmaken för mannen förbittrar hela min tankevärld. Det är som om han smittat ner hela mitt huvud bara genom att snudda vid min tanke. Jag måste släppa det, men bitterheten över hur en liten person kan förstöra livet för så många människor överväldigar mig. Att veta hur denna man fortfarande gör allt han kan för att förstöra ytterligare en generation, och njuta av det, får mig att i protest neka denna nya lilla person att träffa honom. Trots att det får mig att framstå som en häxa. Trots att det får människor jag tidigare kallat vänner att vända mig ryggen. Människor som inte känner honom. människor som lyssnar på hans manipulativa föreläsningar om det svagare könet. Föreläsningar han hållit under hela sitt alltför långa miserabla liv, och som han förpestat sin familj med under hela deras uppväxt.
Att höra varje dag att ens mamma inte är värd något förstör självkänslan hos vilket barn som helst. för om mamma, som man älskar så högt, inte är värd något, vad är då kärleken till henne värd? Och om inte kärleken till sin mamma är något värd, vad är då vitsen med att älska?
Jag hatar honom. Mannen som tagit död på så många människor, på sina egna barn. Jag hatar honom. Han har förstört så mycket. Han förtjänar inte mitt hat, ändå känner jag hur hela jag spänns, hur min blick svartnar och hur avsmaken för mannen förbittrar hela min tankevärld. Det är som om han smittat ner hela mitt huvud bara genom att snudda vid min tanke. Jag måste släppa det, men bitterheten över hur en liten person kan förstöra livet för så många människor överväldigar mig. Att veta hur denna man fortfarande gör allt han kan för att förstöra ytterligare en generation, och njuta av det, får mig att i protest neka denna nya lilla person att träffa honom. Trots att det får mig att framstå som en häxa. Trots att det får människor jag tidigare kallat vänner att vända mig ryggen. Människor som inte känner honom. människor som lyssnar på hans manipulativa föreläsningar om det svagare könet. Föreläsningar han hållit under hela sitt alltför långa miserabla liv, och som han förpestat sin familj med under hela deras uppväxt.
Att höra varje dag att ens mamma inte är värd något förstör självkänslan hos vilket barn som helst. för om mamma, som man älskar så högt, inte är värd något, vad är då kärleken till henne värd? Och om inte kärleken till sin mamma är något värd, vad är då vitsen med att älska?
