Med handen på hjärtat
Jag tänker för mycket. Jag vet det. Men varför tänker jag hela tiden?
Nu tänker jag på dig, och på JD. Varför tänker jag på dig? Jag tänker att du är den jag borde vara med, men som är så absolut fel för mig. JD är den som är så absolut rätt för mig, och därför är jag med honom. Han är snäll, och jag är avslappnad med honom. Du är ju inte snäll. Du är en riktig gris, men trots det så är du den enda jag upplevt så total samhörighet med. Varför?
Jag vet att jag valt rätt som förlikat mig med att inte vara din, mer än i tanken. jag vet också att du tänker på mig, och att jag är din även i ditt huvud. Jag har förlikat mig med faktumet att vi aldrig kan ha något. Det är inte det jag tänker på. Nej, jag tänker på dig för att du är en del av mig. Och jag tänker på JD för att han håller på att bli en del av mitt liv. Inte av mig, men av det som är mig.
Djupt där inne finns det ställen han kanske kan vidröra, men aldrig riktigt komma åt. Inte så som du gjort. Han kan känna lite, men han kommer inte riktigt ända in. Du kom in. Du bara klev på, började slita och krafsa och riva upp allt jag försökt lappa ihop.
Såret har börjat läka. Sprickan du rev upp av det ärr, eller det infekterade sår som varit, har äntligen börjat sluta sig. Nu är det inte plågsamt längre. Det sticker till och drar ibland, men det är uthärdligt. Kommer han någonsin att kunna göra för mig vad du gjort? Jag vet inte om det ens kommer att vara nödvändigt då du redan gjort grovjobbet med att rena och läka. Du kysste bort det onda, han kom som ett plåster. Vad jag är lyckligt lottad som har två så stora män i mitt annars så trasiga liv. Vad lycklig jag är, eller borde vara...
Så varför gråter jag?
Jag tänker för mycket. Jag tänker hela tiden på vad som skulle kunna bli. Jag planerar för katastrofer, för om jag planerar för att det ska bli bra, så får jag ångest. Jag försöker lägga upp en plan, att kanske flytta till Honom. I framtiden. Men hur ska jag våga det? Han vill att vi planerar ihop. Jag vill det också, men ändå vågar jag inte planera mer än en vecka i taget. Vad ska vi göra till helgen? Vill han ha mig hos honom? Jag vill vara med honom men jag är så osäker på om han vill eller inte. Är han uppriktig mot mig? Jag vet ingenting och det skrämmer mig så mycket.
Jag tänker för mycket, och med handen beskyddande på mitt hjärta möter jag mitt liv, alltid beredd att fly.
Nu tänker jag på dig, och på JD. Varför tänker jag på dig? Jag tänker att du är den jag borde vara med, men som är så absolut fel för mig. JD är den som är så absolut rätt för mig, och därför är jag med honom. Han är snäll, och jag är avslappnad med honom. Du är ju inte snäll. Du är en riktig gris, men trots det så är du den enda jag upplevt så total samhörighet med. Varför?
Jag vet att jag valt rätt som förlikat mig med att inte vara din, mer än i tanken. jag vet också att du tänker på mig, och att jag är din även i ditt huvud. Jag har förlikat mig med faktumet att vi aldrig kan ha något. Det är inte det jag tänker på. Nej, jag tänker på dig för att du är en del av mig. Och jag tänker på JD för att han håller på att bli en del av mitt liv. Inte av mig, men av det som är mig.
Djupt där inne finns det ställen han kanske kan vidröra, men aldrig riktigt komma åt. Inte så som du gjort. Han kan känna lite, men han kommer inte riktigt ända in. Du kom in. Du bara klev på, började slita och krafsa och riva upp allt jag försökt lappa ihop.
Såret har börjat läka. Sprickan du rev upp av det ärr, eller det infekterade sår som varit, har äntligen börjat sluta sig. Nu är det inte plågsamt längre. Det sticker till och drar ibland, men det är uthärdligt. Kommer han någonsin att kunna göra för mig vad du gjort? Jag vet inte om det ens kommer att vara nödvändigt då du redan gjort grovjobbet med att rena och läka. Du kysste bort det onda, han kom som ett plåster. Vad jag är lyckligt lottad som har två så stora män i mitt annars så trasiga liv. Vad lycklig jag är, eller borde vara...
Så varför gråter jag?
Jag tänker för mycket. Jag tänker hela tiden på vad som skulle kunna bli. Jag planerar för katastrofer, för om jag planerar för att det ska bli bra, så får jag ångest. Jag försöker lägga upp en plan, att kanske flytta till Honom. I framtiden. Men hur ska jag våga det? Han vill att vi planerar ihop. Jag vill det också, men ändå vågar jag inte planera mer än en vecka i taget. Vad ska vi göra till helgen? Vill han ha mig hos honom? Jag vill vara med honom men jag är så osäker på om han vill eller inte. Är han uppriktig mot mig? Jag vet ingenting och det skrämmer mig så mycket.
Jag tänker för mycket, och med handen beskyddande på mitt hjärta möter jag mitt liv, alltid beredd att fly.
