Solen går ner och jag ser en traktor
Dagen är slut och jag sitter och tittar ut genom fönstret. Långt där borta ser jag solen sakta sänka sig mot havet. Att vinden biter i kinderna när man går ut märker man inte här. Här ser det varmt och fridfullt ut. Det är som livet. om man bara betraktar det så är det fint och vackert, men då man är där biter det i själen. Därför är det lätt att döma andra och deras val.
Det är vackert där ute. Himlen är helt klar och man ser träd och kullar som svarta siluetter mot det varmt röda där solen försvunnit ner i vattnet med ett pysande. Våren har verkligen kommit nu. Överallt ser man bönderna med sina jättemaskiner i hets och stress köra mot klockan.
"Måtte det inte regna, måtte solen och värmen hålla i sig. Bara det inte blir barfrost. "
Nu då solen gått ner ser man de mest ihärdiga fortsätta plöja och att så med lamporna tända. De för samma kamp som varat i urminnes tider, bara större fält, större redskap. Hetsen är samma. Tävlingen grannar emellan. Lättnaden då det sista fältet är kört, sista fröt i marken och allt är vältat. Då kan man sätta sig. Då kan man betrakta sitt slit och vila. Tills det ska gödslas, sprutas, slås, pressas, skördas, vändas, tröskas, plöjas och harvas igen. Mitt i allt detta ska maskinerna och redskapen ses över, husen ska underhållas och familjen tillfredsställas. Inte att undra på att det finns så många ungkarlar bland lantbrukarna. Vem vill leva med någon som ständigt har något annat än familjen i tankarna? Som alltid måste låta jobbet gå i första hand? Vem vill leva med det?
Det är en livsstil, ett sätt att leva som man bara klarar av då man levt på det viset hela sitt liv. Man kan inte komma från stan och tro att man kan leva med en bonde. Det är bara fjollorna i "bonde söker fru" som tror att lantbrukarlivet är något gulligt och att bönder skulle jobba mellan sju och fyra. Det kan vara romantiskt, men man får göra romantiken själv. Det är slitigt. Det tar all din tid. Det äter upp äktenskapet.
Bara om man älskar honom och sitt liv som bonde kan man leva med det. Bara om man bär samma passion för att bruka jorden som han, kan man leva med en bonde. Jag vet...
Det är vackert där ute. Himlen är helt klar och man ser träd och kullar som svarta siluetter mot det varmt röda där solen försvunnit ner i vattnet med ett pysande. Våren har verkligen kommit nu. Överallt ser man bönderna med sina jättemaskiner i hets och stress köra mot klockan.
"Måtte det inte regna, måtte solen och värmen hålla i sig. Bara det inte blir barfrost. "
Nu då solen gått ner ser man de mest ihärdiga fortsätta plöja och att så med lamporna tända. De för samma kamp som varat i urminnes tider, bara större fält, större redskap. Hetsen är samma. Tävlingen grannar emellan. Lättnaden då det sista fältet är kört, sista fröt i marken och allt är vältat. Då kan man sätta sig. Då kan man betrakta sitt slit och vila. Tills det ska gödslas, sprutas, slås, pressas, skördas, vändas, tröskas, plöjas och harvas igen. Mitt i allt detta ska maskinerna och redskapen ses över, husen ska underhållas och familjen tillfredsställas. Inte att undra på att det finns så många ungkarlar bland lantbrukarna. Vem vill leva med någon som ständigt har något annat än familjen i tankarna? Som alltid måste låta jobbet gå i första hand? Vem vill leva med det?
Det är en livsstil, ett sätt att leva som man bara klarar av då man levt på det viset hela sitt liv. Man kan inte komma från stan och tro att man kan leva med en bonde. Det är bara fjollorna i "bonde söker fru" som tror att lantbrukarlivet är något gulligt och att bönder skulle jobba mellan sju och fyra. Det kan vara romantiskt, men man får göra romantiken själv. Det är slitigt. Det tar all din tid. Det äter upp äktenskapet.
Bara om man älskar honom och sitt liv som bonde kan man leva med det. Bara om man bär samma passion för att bruka jorden som han, kan man leva med en bonde. Jag vet...
