Att fly
När jag tänker på det, och försöker minnas så är allt bara svart. Jag försöker verkligen minnas, men det är helt tomt i huvudet. Hur kan minnen bara försvinna?
Jag försöker tänka på mig själv. Idag har jag varit med honom, han som ger mig så dåligt samvete alltid. Han som utan att mena det, förstörde så mycket. Och jag vet att han inte menade det. Jag vet att han inte var elak med mening. Eller, jag hoppas det. Han förstår inte vad han gjort. Han förstår inte vad han tagist sönder hos mig, i min själ. Att han inte förstår gör mig annu mer överbeskyddande. Jag har beskyddat honom i alla år. Hjälpt, stöttat och slutligen stjälpt allt med min fåniga önskan om att allt ska vara bra. Min naiva tro att livet kan vara positivt.
Han äter upp mig och min energi. Fortfarande. Han är en slukare. När jag sätter mig i hans hus, eller vårt hus, så känner jag hur min goda energi slukas och ersätts av stress, ilska, besvikelse och ångest. När jag sitter mitt emot honom och ser hur han drar upp axlarna, sänker blicken och sätter sig med armarna i kors, redo att skicka ut taggarna för varje mening jag säger, så blir jag trött. Så in i själen trött... Och jag undrar vad som blev så fel.
Han sitter där orakad och trött, lite blek och jag tycker så mycket om honom samtidigt som jag bara vill rusa ut och aldrig se honom igen. Jag ömmar för honom, vill att han ska ha det bra, men han förstår det inte. Allt jag gör och säger tar han som ett hån, för det är så de kommunicerar i den familjen.
Det är så de lärt sig möta människor som står dem nära. Att håna, smäda, och vara spydig. Så talar man till de som står en närmast. Respekt har de aldrig lärt sig att visa sina älskade. Respekt visar man bara främmat folk, och folk med pengar. Men de hånar man sedan bakom stängda dörrar. Gud nåde den som säger något positivt om någon eller något. Livet är pest, och arbete är pest. kul är det bara oansvariga och dumma människor som har som inte förstått att allt är pest, pina och plåga.
Jag försöker att tänka på mig själv. Jag har flyttat och känner mig äntligen glad igen. Det var många år sedan jag gick upp på morgonen och kände mig glad. Jag önskar bara att han kunde känna detsamma någon gång. Är det fel?
Jag försöker tänka på mig själv. Idag har jag varit med honom, han som ger mig så dåligt samvete alltid. Han som utan att mena det, förstörde så mycket. Och jag vet att han inte menade det. Jag vet att han inte var elak med mening. Eller, jag hoppas det. Han förstår inte vad han gjort. Han förstår inte vad han tagist sönder hos mig, i min själ. Att han inte förstår gör mig annu mer överbeskyddande. Jag har beskyddat honom i alla år. Hjälpt, stöttat och slutligen stjälpt allt med min fåniga önskan om att allt ska vara bra. Min naiva tro att livet kan vara positivt.
Han äter upp mig och min energi. Fortfarande. Han är en slukare. När jag sätter mig i hans hus, eller vårt hus, så känner jag hur min goda energi slukas och ersätts av stress, ilska, besvikelse och ångest. När jag sitter mitt emot honom och ser hur han drar upp axlarna, sänker blicken och sätter sig med armarna i kors, redo att skicka ut taggarna för varje mening jag säger, så blir jag trött. Så in i själen trött... Och jag undrar vad som blev så fel.
Han sitter där orakad och trött, lite blek och jag tycker så mycket om honom samtidigt som jag bara vill rusa ut och aldrig se honom igen. Jag ömmar för honom, vill att han ska ha det bra, men han förstår det inte. Allt jag gör och säger tar han som ett hån, för det är så de kommunicerar i den familjen.
Det är så de lärt sig möta människor som står dem nära. Att håna, smäda, och vara spydig. Så talar man till de som står en närmast. Respekt har de aldrig lärt sig att visa sina älskade. Respekt visar man bara främmat folk, och folk med pengar. Men de hånar man sedan bakom stängda dörrar. Gud nåde den som säger något positivt om någon eller något. Livet är pest, och arbete är pest. kul är det bara oansvariga och dumma människor som har som inte förstått att allt är pest, pina och plåga.
Jag försöker att tänka på mig själv. Jag har flyttat och känner mig äntligen glad igen. Det var många år sedan jag gick upp på morgonen och kände mig glad. Jag önskar bara att han kunde känna detsamma någon gång. Är det fel?
