royalle

Jag fick frågan idag; hur klarar du att fortsätta efter det som hänt? och jag svarade inte. Jag vet hur jag gjorde. Jag stängde av. Jag tog mitt huvud och skruvade bort det. Jag böjde mig ner och plockade upp det söndertrampade hjärtat, tittade på det och stoppade tillbaka det där det ska vara. Sedan gick jag. och stängde dörren. Jag stannade i över ett år. Ordnade upp allt innan jag gav mig av. Jag kunde lämnat allt där det stod, men jag är inte som han. Jag överger inte, och jag sårar inte.
Kanske var det därför jag överlevde. Kanske var det därför jag inte blev helt knäckt. För att jag stängde av och gjorde färdigt.
Man säger att jag är stark men jag håller inte med. Jag är inte starkare än någon annan. Man bir så stark som krävs. Svgheten kommer nu, flera år denare, när man inser hur otroligt dum man varit. Då kommer ilskan mot sig själv och mot det som hänt. Ilskan och sorgen.
Att jag orkar... Trots allt har jag ju all min glädje kvar och varje dag tänker jag på hur fantastikt bra liv jag ändå har.
hur klarar jag att gå vidare? Jag biter ihop, glömmer och tänker framåt. 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
(Karin Boye)