En sak är säker, jag gifter mig aldrig mer med en bonde.
Orden som jag skrev i första kontakten med JD, att jag aldrig någonsin kommer att ha ett förhållande med en bonde. Han visste inte då att jag varit gift med en bonde i 11 år, att jag vuxit upp på en bondgård och att jag blev livrädd när jag träffat en person som passade så bra. Och som visade sig vara bonde. Naturligtvis...
Jag tänker på det varje dag. Att jag aldrig någonsin igen tänker gifta mig med en bonde. Och att jag lever med en som utan tvekan är den person jag trivts bäst med under hela mitt vuxna liv. Denna JD som är bonde ända ut i hans jordiga, oljefläckiga fingerspetsar.
Det spelar ingen roll att man är van. Man får alltid stå tillbaka. Aldrig ta semester, aldrig åka iväg mer än fyra dagar. Sen sitter han där och skakar av abstinens och blickar längtansfyll ut genom bilrutan och letar traktorer och oljefat. Får han då inte gå ut och lukta på dieselånger blir han blek och börjar mumla något om hur vädret är hemma och hur trist det är att komma hem till regn och att det kanske är bäst att vända tillbaka så att inte potatisen torkar... Enda chansen att få en lugn semester är att i hemlighet boka in små stopp med regelbundna avstånd om ca 4 timmar till ställen där man kan vara säker på att hitta nån gammal traktor, ett stort fält med betor, eller bara en verkstad. Gärna med tillhörande gammal gubbe som berättar om diverse traktorredskap från lokala förmågor.
Höjdpunkterna är när JD och hans vänner träffas sent på söndagar och diskuterar sin traktorer och gamla redskap (troligen framgrävda från nån utmark) som man restaurerat och nu under stort nöje använder som hobby. Och när man äntligen fått människan att kliva ur den riktiga traktorn för att vara med familjen överraskar han med att ha ordnat familjepass till den största veterartraktorträffen i Europa. I Danmark...
Jag ska vara ärlig. Jag tycker faktiskt att det är roligt att han har en hobby, och jag deltar med visst engagemang i tillställningarna. Inte för att jag är intresserad av maskinerna, och inte av människorna heller (vilka mest är gamla gubbar som återupplever sin barndom). Nä, men jag tycker att det är kul att lära mig nya saker, och att höra de gamla gubbarna berätta om hur det var när de var barn. Jag tycker att det är oerhört viktigt att bevara vår historia. Därför medverkar jag med hela hjärtat i dessa galenskaper.
Men jag tänker aldrig igen gifta mig med en bonde. Men visst tvekar jag. Jag har tillochmed kommit på mig själv att gå med på giftemål med restriktioner. Om jag får behålla mitt liv. Om jag får ha varannan helg eller iallafall en helg i månaden med min man utan att behöva kliva åt sidan för att sockerbetorna eller ärterna behöver hans uppmärksamhet. Jag kan tillochmed tänka mig att skippa solresorna mot att vi någon vecka varje sommar åker iväg ensamma.
Detta skrämmer mig mest. Att jag aldrig tänker gifta mig med en bonde igen, om inte...
