svårt
Jag har försökt att formulera det. Jag har försökt att skriva vad som hänt, men jag kan inte. Och jag vågar inte. Det känns som att det blir verkligt om jag skriver det. Att jag än så länge kan låtsas att det bara är en dålig film, men om jag skriver det så står det där, svart på vitt, och kan inte glömmas bort.
Sen kommer tanken att någon kanske läser det och förstår vem jag är. då blir jag så jävla rädd.
Jag har tänkt att jag måste prata med någon om det, men det finns ingen. jag har pratat med JD men han förstår inte min rädsla. Eller gör han det? Jag vill inte lägga alla mina känslor och rädslor som ett tungt paket på hans axlar heller.
Jag vågar inte prata med min exman. tänk om det var han? Jag vågar inte prata med någon av mina vänner. jag har slutat kontakta dem. Tänk om de talar om för fel person var jag är och var jag bor.
Jag vågar inte berätta för någon vad som hänt, för tänk om de tror att jag är sinnesrubbad, eller sjuk i huvet på något sätt. eller konstig, typ kriminell eller paranoid. Jag har bara pratat med polisen. Jag litar inte på någon annan än han... och JD. Jag är nog paranoid. Jag ser monster överallt... Hur kommer man över det?
