ord
De sitter där bakom ögonen som svider. orden. De jag vill få ner på papper men inte vet hur. Som en gnagande, tvivlande huvudvärk sitter de där och gnäller. Det kliar i fingrarna och de längtar efter tangentbordet så de kan få släppa ut den ångest som trängs i pannloben. Huvudvärken blixtrar mellan ögon och nacke och nerverna är på helspänn. Längtar efter att få öppna fördämningen och släppas ut.
Hur många tankar får man plats med i ett huvud? Hur många tankar krävs det innan huvudet sprängs? Kan man leva utan att tänka? Då vill jag ha det livet.
När jag ser ut genom fönstret känner jag hur ångesten fyller min själ. Jag vet inte vad det är jag söker och jag vet inte vad jag vill ha. Vill jag leva här, eller vill jag ha något eget? Jag stretar mot olika håll och min kropp kämpar för att hålla ihop. Jag vill inte återigen försätta mig i samma situation som jag befunnit mig i under alla de år jag levde med min exman.
Det är annorlunda nu, och jag intalar mig att jag inte kommer att bli en slav under en man igen. Jag kommer att stå. Men jag känner att jag ännu är svag. Idag kände jag det. Jag hörde ett rytande och jag blev återigen tyst och kröp in i skalet. Vågade inte titta ut innan han gått. Jag försökte, men jag blev en liten mesig och rädd snigel i sitt skal, och jag hatar det.
Vad gör jag om det aldrig går över? Om jag aldrig kommer att kunna tåla höga röster igen? Jag är bara glad att JD inte är sån. Jag hoppas det iallafall, och än har jag inte märkt något. Men tänk om allt ändras om jag bor här på heltid. Tänk om det kommer fram ett monster igen som gör mig svag, som får mig att krypa igen. Vad gör jag då?
Han förstår inte att jag är livrädd. Själv funderar han inte. Han tar allt som det kommer och verkar inte bry sig. men han bryr sig. Annars hade han sagt det.
Sakta stänger jag om ångesten igen och lägger tankarna åt sidan. Det är dags att komma ut i verkligheten igen. Dags att gå ut och möta min JD.
Hur många tankar får man plats med i ett huvud? Hur många tankar krävs det innan huvudet sprängs? Kan man leva utan att tänka? Då vill jag ha det livet.
När jag ser ut genom fönstret känner jag hur ångesten fyller min själ. Jag vet inte vad det är jag söker och jag vet inte vad jag vill ha. Vill jag leva här, eller vill jag ha något eget? Jag stretar mot olika håll och min kropp kämpar för att hålla ihop. Jag vill inte återigen försätta mig i samma situation som jag befunnit mig i under alla de år jag levde med min exman.
Det är annorlunda nu, och jag intalar mig att jag inte kommer att bli en slav under en man igen. Jag kommer att stå. Men jag känner att jag ännu är svag. Idag kände jag det. Jag hörde ett rytande och jag blev återigen tyst och kröp in i skalet. Vågade inte titta ut innan han gått. Jag försökte, men jag blev en liten mesig och rädd snigel i sitt skal, och jag hatar det.
Vad gör jag om det aldrig går över? Om jag aldrig kommer att kunna tåla höga röster igen? Jag är bara glad att JD inte är sån. Jag hoppas det iallafall, och än har jag inte märkt något. Men tänk om allt ändras om jag bor här på heltid. Tänk om det kommer fram ett monster igen som gör mig svag, som får mig att krypa igen. Vad gör jag då?
Han förstår inte att jag är livrädd. Själv funderar han inte. Han tar allt som det kommer och verkar inte bry sig. men han bryr sig. Annars hade han sagt det.
Sakta stänger jag om ångesten igen och lägger tankarna åt sidan. Det är dags att komma ut i verkligheten igen. Dags att gå ut och möta min JD.
