royalle

Är jag nöjd nu? Är jag lycklig? Är det inte frustration jag känner? Den där känslan av att vilja så mycket, och våga så litet. Känslan av att inte kunna göra som man vill. Är det frustration?
Jag går här och funderar. Jag hinner det för han JD är inte hemma. Han jobbar och det stör mig att det stör mig. Varför stör det mig? Varför bryr jag mig? Jag har jobbat också och nu vill jag sitta och umgås med min "familj". Eller gå ut på promenad. Göra något. Inte gå här som en osalig ande och vänta på att något ska hända.

Jag är rädd dessutom. Förrutom att känna frustration över en situation som upträtt som jag vetat innerst inne hela tiden ska hända, så är jag rädd. För jag har vetat att det skulle bli såhär när jag träffade JD. Trots hans bedyrande om motsatsen, så vet jag att med det jobbet han har så kommer han att få prioritera bort mig, och jag undrar, ska det vara så att jag alltid ska leva med någon som prioriterar annat före mig? Så har det varit hela mitt liv innan, och så blir det nu? Varför gör jag det?

Och jag är rädd att han har mig sålänge. Tills han hittar den rätta. Rädd att även den aningen ska vara korrekt, så som aningen om tidsfördelningen blev. Jag är rädd att han bara har mig för att han inte hittat någon annan. Rädd att han kommer att tröttna och be mig gå, och ge mig ont igen.

Jag blir misstänksam, och det tycker jag inte om att vara. Ibland tänker jag att det vore lättare att bara sluta träffa honom. Att sluta höra av mig, och låta honom undra. För att se om han bryr sig. Ibland tänker jag att jag inte orkar bry mig.

Samtidigt förbryllar han mig. Han frågar saker som får mig att undra om han vill planera för att leva med mig, men han visar inte med en min vad han tänker, och jag vågar inte längre fråga...

Varför bryr jag mig? Varför låter jag återigen någon komma så nära att han kan bryta ner mig? Varför kan jag inte bara sluta tänka?