Och rädslan då?
Kan man få pausa och tänka? Jag behöver det, men jag vet att jag ändå inte behöver. Jag ska sluta tänka nu.
Ska jag flytta nu? När frågan kom upp blev jag livrädd. Varför? Jag har i princip bott här ett bra tag redan, varför inte flytta hit? Jo, för att jag är ett fegt kräk. För att jag haft så ont att jag inte ens orkar skrika. För att jag är livrädd att det ska göra så ont igen.
Han är ett säkert kort, men ändå osäkert. Vad är det som säger att jag kommer att bli lycklig här? Eller olycklig? Varför kan jag inte bara bli glad över att någon vill ha mig?
Han har länge varit otillgänglig och jag har många gånger velat lägga bort honom. Han måste ha förstått min tvekan eftersom han nu, efter att jag just bestämt mig för att ge honom ett par veckor till, bestämmer sig för att han vill ha mig.
Det är svårt. Det gör redan ont i mitt hjärta rent förebyggande. Samtidigt vet jag, eller tror att han verkligen kan vara så härlig som jag tror.
Så varför tvivlar jag? Jag tror att det är för att jag inte känner något fel. Om jag känner att jag gör fel kan jag alltid säga att jag visste att det inte skulle gå, men han känns inte fel. Han känns rätt, eller så rätt som det kan kännas. Han känns iallafall inte fel och det skrämmer mig. Jag har alltid valt dem jag vet att jag inte kan få, eller de som jag vet kommer att göra mig illa för då blir jag inte sårad. Jag blir inte överraskad. Men denna mannen överraskar ständigt.
Han är så rätt. Så jag känner riktigt hur jag backar, men denna gången ska jag stå där. Gör han mig illa får jag ta det då. Man måste satsa. Jag måste våga älska igen.
Ska jag flytta nu? När frågan kom upp blev jag livrädd. Varför? Jag har i princip bott här ett bra tag redan, varför inte flytta hit? Jo, för att jag är ett fegt kräk. För att jag haft så ont att jag inte ens orkar skrika. För att jag är livrädd att det ska göra så ont igen.
Han är ett säkert kort, men ändå osäkert. Vad är det som säger att jag kommer att bli lycklig här? Eller olycklig? Varför kan jag inte bara bli glad över att någon vill ha mig?
Han har länge varit otillgänglig och jag har många gånger velat lägga bort honom. Han måste ha förstått min tvekan eftersom han nu, efter att jag just bestämt mig för att ge honom ett par veckor till, bestämmer sig för att han vill ha mig.
Det är svårt. Det gör redan ont i mitt hjärta rent förebyggande. Samtidigt vet jag, eller tror att han verkligen kan vara så härlig som jag tror.
Så varför tvivlar jag? Jag tror att det är för att jag inte känner något fel. Om jag känner att jag gör fel kan jag alltid säga att jag visste att det inte skulle gå, men han känns inte fel. Han känns rätt, eller så rätt som det kan kännas. Han känns iallafall inte fel och det skrämmer mig. Jag har alltid valt dem jag vet att jag inte kan få, eller de som jag vet kommer att göra mig illa för då blir jag inte sårad. Jag blir inte överraskad. Men denna mannen överraskar ständigt.
Han är så rätt. Så jag känner riktigt hur jag backar, men denna gången ska jag stå där. Gör han mig illa får jag ta det då. Man måste satsa. Jag måste våga älska igen.
