royalle

Då jag höll i den, känslan, var den likt det mjuka vattnet i en ljum sommarbäck i min hand. Flyktig. Den smekte min hud och strök sig sakta längs handens konturer innan den slutligen tappade sitt fäste och föll. Känslan. Och jag fryser där känslan hållit mig fast. Jag fryser i vinden och längtar efter en varm famn. Den varma famn jag sett glida förbi, just utom räckhåll för mina trevande armar.

Känslan.

Jag undrar så när jag ska känna det trygga. Det som i mina tankar känns som solvarm sten. Det där fasta, varma, trygga. Det som ska få mig att sluta frysa. När kommer den känslan? Den man kan hålla i, och krama utan att vara rädd att den ska gå sönder? Den som man av misstag kan tappa, utan att den spricker?
När ska jag få känna den känslan?

Idag har jag varit otrygg, likt vattnet i min hand. Idag har jag frusit. Kommer jag att frysa ikväll? Varje gång jag tror att vi är på väg åt samma håll, jag och JD, så vänder han tvärt. Och jag faller nästan då jag hastigt och oförberett försöker slänga runt mina trassliga ben för att hinna med.

Han gör så konstiga saker. Involverar mig i ett liv jag inte ens vet om jag kommer att tillhöra. Jag vågar inte tro något. I morgon kan han ha ångrat sig...
Jag vågar inte ens säga att vi träffas, för jag vet inte om det kommer att fortsätta. Det är lite som att vara gravid, förrutom att vi gått över de kritiska tolv veckorna, och jag tror fortfarande att jag kommer att få missfall.