royalle

Det är så skönt att ha en vän som bara geom att se på mig förstår vem jag är och vad jag tänker. Det är skönt att kunna säga saker men vara tyst. Det är en trygghet att veta att även om man inte uttrycker känslorna i ord så blir de inte missuppfattade.
Det är skönt att ha en vän som den jag hade här idag. hon förstår mig. Hon lyssnar, hon finns där även i tystnaden. Jag hoppas att jag finns där för henne när hon behöver det.

När känslorna inte går att styra, och när man inte vet hur man ska vända sig, då är det skönt att ha någon att tala med. Jag har vänner som är så värdefulla att jag får ångest av tanken att något ska hända dem eller vår vänskap, vänner jag skulle kunna offra högra armen för. det är inte alla som har det, och det finns många som inte förstår att de har det.

När jag tänker på mitt förra liv ser jag att jag var omgiven av människor som inte insåg livets verkliga värde. Man märker inte hur farliga människor är innan man lyckas slita sig ur deras grepp, ta ett steg eller två bort och blicka tillbaka. Då ser man faran. Man ser mörkret. Jag ser det varje dag, på håll, och kan inte göra något. Jag försökte i så många år att få en mening i livet men det enda som hände var att jag kom allt närmare kanten till det djupa mörkret, där jag nu inser att dessa människor befunnit sig hela tiden. Där fanns de och ville dra mig ner i detta djupa svarta hål. Jag är glad att jag slog mig fri. Det gjorde ont, men jag slog och drog mig bort, och ut i den lite ljusare dimman i kanten av livet igen. Jag är inte fri, men jag är friare. Och bojan är släppt.

Dessa stackars människor som sakta kommer att ta livet av sig själva och alla omkring dem. Nu tycker jag synd om dem, och förraktar dem.

De som tidigare var mitt liv.