Sältan. Tårarna. De som bränner men inte kommer, inte släpps fram. Varför gråta? jag vill inte känna, vill tillbaka till tiden utan känslor. det var enklare då. Lugnare Innan du kom.
Det finns fler som söker mig. Vad har jag i deras ögon? Jag ser deras blickar, deras händer då de tar min hand i deras. Den där blicken som undrar och vill fråga. Vem jag är. Jag får meddelanden i natten som säger att jag är önskad, att jag är saknad, men jag vet inte vad man ska svara. Hur kan man sakna någon man inte känner? Hur kan man önska mitt sällskap när jag inte är något sällskap att ha?
Jag trodde inte att jag var någon man ville vara med. Hur kan det finnas så många som vill umgås med mig? Jag har fått höra så länge att ingen vill ha mig, så vad är då detta? Var fanns de när jag ännu kände? Innan jag blev tom och kall. Var fanns de när jag behövde dem. Var fanns de jag behövde? Var finns den jag behöver nu? Jag har redan börjat backa. Jag ser på dem med skräck i blicken och jag försöker komma undan, men de snärjer mig. Händer som greppar efter mig, pockar på uppmärksamhet. Men jag känner inget. Var är glöden? var är den eld du väckte? Har den redan slocknat? Väntar på den kalla friden...
Jag har förstått det nu. Jag har alltid valt den som känns minst. Den jag blir minst bränd av. Jag har aldrig valt den som fått min själ att brinna. Alltid valt den säkra. Better safe than sorrow...
Jag hade aldrig valt dig. Jag hade riskerat för mycket. Hade du velat ha mig hade jag flytt. Du väcker för mycket inom mig för att jag ska våga känna. Bättre med en annan. En som inte väcker några känslor, varken bra eller dåliga. Någon jag kan tycka om utan att tappa huvudet, utan att tappa kontrollen.
Jag behöver någona som kan leva med mitt skal, för själen låser jag in. Den får inte komma fram för den är för sårbar. Jag behöver inte dig. Du vill inte ha mig.
Jag finner ett lugn. Jag känner ingen press. Jag mår bättre nu när jag vet att du inte vill vara här. jag vill tro att detta var det sista så jag kan släppa dig. Ångesten kommer senare. Igår rev den mitt inre vid tanken på att inte träffa dig, men efter noga överväganden har jag bestämt mig för att inte vilja mer. Att inte tro eller tänka mer. Jag gör som i höstas, jag tar ditt minne och stänger in det. Då finns du alltid med mig som den som fick mig att känna livet igen, men jag behöver inte känna din närvaro. Jag kan glömma, eller plocka ner dig.
Ditt liv är ditt. Jag ska inte lägga mig i. Du kanske finner henne igen. Gräver fram kvinnan du bor med och ni får det bra. Jag hoppas det. Jag hoppas att du ska få det bra och att du ska få det liv du önskar. Jag förstår att det är svårt att slita sig från det man valt, jag har själv gjort det och hur man än gör blir det som att slita isär ett par siamesiska tvillingar. Man sitter så hårt fast och det gör ont hur man än gör. Så för din skull hoppas jag att du finner en väg att lösa det på. Antingen genom att återigen finna kärleken i ert förhållande, eller genom att finna styrkan att dra dig ur.
Jag hoppas du får det bra. Jag hoppas du finner det du söker. Bli fri om det är vad du vill, bind dig fast om det är det du vill. men lova mig att känna efter i ditt hjärta vad det verkligen är du vill. Ingen vet bättre än jag vad som händer om man fastnar i något man inte trivs med. Hur destruktivt det är för själen. hur svår själen är att laga och hur djupt ner i mörkret man kan komma. Utan mitt barn hade jag varit död. Utan dig hade jag aldrig tagit mig upp igen.
Så då kom den tiden jag väntat på. Det jag känt varit på gång och som slutligen infunnit sig.
Nu har du sprungit undan, flytt från något jag inte kan säga vad det är. Något jag inte vill eller får veta. Nu är tiden här som brukar kallas hjärtslitande när man väntar på de slutgiltiga orden. Hjärtslitande om det finns något kvar att slita i.
Jag har vetat att det ska komma, har varit redo länge nu och känner mig lugn. Jag visste att du inte var för mig och jag visste att du skulle springa när det började brännas, precis som jag varit på väg att fly flera gånger. Jag har medvetet utsatt dig för att vara säker på att du inte ska stanna. trots att jag av hela mitt förstörda hjärta önskar att du skulle vågat vara kvar så visste jag att du skulle fly. Antingen du eller jag.
Nu väntar jag bara. Väntar på att du ska säga orden, eller att du inte ska säga något alls. Jag avvaktar, backar och låter dig vara ifred. Ska tänka på annat nu. Ska börja pilla bort de delar av dig som klamrat sig fast innanför pannbenet. Ska glömma dig nu.
Du har så mycket runt dig. Så mycket jag inte vet om, så mycket jag inte förstår. Jag är inte en del i det livet, men jag ser följderna. Jag ser och känner din osäkerhet, din sorg och ilska. Vill inget hellre än att fråga vad det är, men du har rätt till ditt egna liv och jag har ingen rätt att fråga. Vi är inte vänner. Kommer aldrig att bli.
Var uppriktig mot mig. jag blir så irriterad när människor inte kan säga vad de tänker. Var uppriktig, det är ju jag mot dig. Varför går du och gömmer dig? Varför blir du så konstig? tala om för mig om jag gör något fel! Hur ska jag kunna veta vad det är du vill om du inte öppnar munnen och talar om det? Jag gör ju allt du ber om. Jag frågar inget privat, det är ju du som gör det.
Vill du att jag ska sluta höra av mig till dig? Vill du vara den som alltid tar kontakt? Glöm det. Då kan du leta upp någon annan för om allt ska ske på dina villkor kan du lika gärna köpa dig en hora. Vi är två här om detta och jag lovar dig att om din sambo får nys om mig så är vi verkligen båda inblandade. Då vill jag ha fått ut något av detta också. Det kommer att bli jag som får skulden även om du bedyrar att du tar på dig den. Jag är ju trots allt kvinna...
Jag blir så rädd när du först frågar om mitt liv och sen kryper undan och gömmer dig, för jag förstår inte varför du gör om du gör. Vad är det jag gjort eller sagt? Och om det inte är jag som gjort något så säg det! Vill du inte prata om det är det ok. Jag är inte den som tvingar folk att öppna sig, det får de göra om de känner att de vill och om de litar på mig. Men jag är här för att yssna om du vill. Jag är en bra vän.
Men snälla du, slut dig inte, stäng mig inte ute. Var uppriktig och säg till om något trycker dig istället.
Idag träffade jag en annan. Jag ville verkligen njuta, men jag kunde inte. Jag försökte verkligen se på honom med nya ögon, men jag kunde inte. Jag är inte redo. Jag är inte mogen att träffa någon ny. Jag inser det nu. är jag kanske inte ens mogen för dig? Men det vet jag att jag är. Det blir mer och mer logiskt att fortsätta träffa dig ju mer jag tänker på det. Jag vill inte, men behöver dig. Jag kan inte längre lura mig själv. Jag klarar inte av att träffa någon ny. Det gör ont och river och förstör för varje fråga han ställer. Ska jag behöva svara på frågor igen? jag kan inte sitta där och svara på alla frågor om mitt liv, mina känslor så som han förtjänar. Jag mår inte bra av det. När jag satt där tänkte jag att han måste tro att jag är helt sinnessjuk. Det kanske jag är? kanske är jag så sjuk att jag behöver hjälp?
Jag föll djupare ner i hålet idag, jag kände det. Jag insåg hur djupt mitt sår blivit och jag ville ha dig. Du är som honung för mig, som bomull mot mitt hjärta. Som medicin. Min ångest rev i bröstet och jag trodde jag skulle sprängas. Om du bara varit där, men jag vet ju att det inte blir så. Du är verkligen den enda som får min ångest att släppa. Skrämmer det dig? Det skrämmer mig. Jag skulle göra vad som helst för att det skulle vara annorlunda, att någon annan elller vad som helst annat botade min ångest, men tyvärr. Det är bara du, och jag kan inte hjälpa det.
Något är på gång. Något kommer att hända. Det känns, som ett tryck i luften runt mig. Något är fel. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. jag vet inte om det kommer drabba mig, men någonting är på gång att hända och jag dras med som en båt utan åror och roder i en ström mot ett fall. Jag kan inte styra, inte fly. Jag är på väg mot något och jag vet inte vad det är.Och jag är rädd för att drunkna.
Jag har en träff i morgon med en främmande man. Jag vill inte gå, men jag måste. Jag måste ta mig ur det här hålet jag återigen ramlat ner i. Denna gången vet jag inte om du är där för att rädda mig.
Det är dags att ta tag i livet. Dags att träffa andra, bättre. Träffa någon som kan ge mig mer än vad du har möjlighet att ge mig. En familj, en gemenskap, vänskap, trygghet. Någon som kanske vill bygga upp ett liv med mig. Det spelar ingen roll vad jag vill ha för precis som det alltid varit i mitt liv så är det omöjligt att få allt. jag är glad om jag får något.
jag är glad med dig. Jag är Jag med dig. Men jag behöver mer, och jag vet att du inte vill ge mig det. Så jag måste söka någon som kanske inte får mig att brinna, eller som ens kan fåmig att skratta som du. Jag kommer aldrig hitta någon som kan ge mig det du ger mig, men jag kanske kommer att hitta någon som kan ge mig det du inte ger mig...
Du försvinner ibland. Kliver in i dimman och försvinner. Men i mitt huvud är du alltid kvar och fördunklar mitt sinne. Nu sitter du där och river fastän jag vet att du återigen krupit in i din grotta av något jag inte känner till. Vad är det som hänt? Varför är du så stängd. Du kan prata med mig, det vet du väl? Jag är här för dig. Jag bryr mig om dig. Jag vill ge dig en kram och en kys och säga att allt ordnar sig, men jag vågar inte. Du skulle inte tycka om det.
Nytt år. Nya möjligheter. Vad har detta året i bakfickan? vad kommer att hända? Jag önskar att det blir ett bra år, med nya trevliga vänner, mer möjligheter till träning och större lycka än tidigare år. Kommer jag att vara lycklig i år? Kommer dörrar att öppnas, eller kommer de stängas? Kommer vi att dela glädje och sorg i år, eller kommer vi glömma varann? För första gången ser jag inte vad året har att erbjuda mig. För första gången är året inte en upplyst väg för mig.
Ett riktigt gott nytt år till dig. Hoppas verkligen att detta året blir bättre än det förra. Fast när jag funderar så nog var det förra året bra. Jag fick massor av nya vänner, ett nytt jobb, jag tog mig ur mitt destruktiva äktenskap och jag träffade dig. Ett jättebra år, men med mycket, mycket smärta.
För första gången på väldigt länge är det kommande året ett helt oskrivet blad. Jag vet verkligen inte alls vad det har i beredskap för mig och jag är både full av förväntan och bävar för vad som komma skall. Jag ska avge ett enda nyårslöfte iår. Jag ska kunna se tillbaka på 2012 och minnas året som det år då jag var lycklig och fri. Jag ska leva för nuet och inte bry mig om andra än mig själv och mitt barn.
Men jag saknar dig. Jag hade så gärna velat fira in det nya året med dig. Med dina händer på min höft. Med dina ögon i mina. Men man kan inte få allt och jag är glad för det lilla jag får av dig.
Jag tror jag skrämmer dig. Du är återigen onårbar och kall. Jag förstår att jag skrämmer dig, och kanske skrämmer jag iväg dig, men det får bli väl. Är du så feg att du inte kan stanna för att jag är uppriktig så lägger jag heller ingen tid på dig. Men det vore synd. Du är värd tiden att lägga på dig. Du är värd det bästa, och jag säger inte att det bästa för dig är mig, men du förtjänar min uppriktighet. Min ärlighet. jag klär av mig inför dig. Visar min själ. Det har jag aldrig gjort tidigare. Inte för min man, inte för någon. men du får se mer och mer för dig behöver jag inte frukta. Du kommer inte att stanna för min skull. Du kommer inte att älska mig på det skrämmande vis som blir som ett fängelse. Du kommer inte att stänga in mig om jag är uppriktig. Du vill själv vara fri.
Framförallt behöver jag inte vara rädd för att du ska lämna mig, för jag vet att du kommer att göra det en dag. En dag när du vill bli vuxen. När du vill ha familj. När du bestämmer dig för att köpa hus med din flickvän och kanske gifter dig med henne. Den dagen kommerdu att ha vuxit i din uniform och jag kommer att önska dig all lycka.
Men till dess vill jag drömma. Till dess kommer jag att skrämma dig. Och till dess kommer jag att ha lärt mig att livet inte går under för att jag berättar om mitt liv. Jag kommer att ha rivit upp mitt stora sår och kanske kommer det att ha läkt utan ärr denna gången. För vad du än gör och hur mycket jag än skrämmer dig med min uppriktighet och min nakenhet så är du den enda människa som kommit mig så nära att jag börjat plocka ner muren.
Och jag lovar dig att det skrämmer mig mer än dig.
Kanske en stund innan du går igen Kanske en känsla i ditt innersta Aldeles så lite i en värld full av sår som läker till en skorpa men som hela tiden går upp
Kanske i en tår som rinner på din kind finns kärleken
Jag vill veta så mycket, vill vara säker på allt. Jag vill veta om du är här för att stanna eller om du kommer att gå snart. Vad gäller? Är regelerna desamma fortfarande? Eller har de ändrats?
Varje dag smyger sig tankarna på.. Om jag vore lycklig, eller fri? Kunde jag flyga någon annanstans utan att bry mig då? Vad vore jag utan dig? Jag hade varit olycklig, fången, förmodligen död. Det är stort. Det är större än något annat.
Ibland vill jag att du ska vara fri, och att du ska älska mig. Ibland vill jag bara att det ska fortsätta som det är. Jag vet att det aldrig kan hålla på såhär som det gör. Mina drömmar är inte de som du vill ha. De drömmar jag drömmer är inte samma som du drömmer, och du drömmer om en framtid med en annan. Det gör mig sorgsen, men jag har hela tiden vetat vad det är för spel jag spelar och därför är jag bara ledsen, inte förtvivlad. Ändå finns tankarna där. Tankarna att ni kanske delar på er, att du kanske ändå vill ha mig mer. Jag vet, det är befängt, men det är tankar som får mig att må bättre och mina tankar är bara mina, ingen annans.
Tänk om du ändå ville ha mig. Du är ju så perfekt.
Ingen tid för drömmar, verkligheten knackar på dörren. Vill jag verkligen ha dig? Vill jag ha ett förhållande? Nej, jag är nöjd. Jag äter av kakan när jag kan, och har ändå kakan kvar. Jag slipper den prostitution som ett förhållande ändå alltid slutar i. Vill jag inte mer kan jag avsluta. jag får det jag vill ha, när jag vill ha det. Jag är nöjd.
Men du är perfekt. Jag finns här den dagen du blir ledig, om du vill ha mig.
Jag höll om dig idag. Jag låg och samlade på känslor. Samlade på mig ett lager av minnen att bära med mig tills nästa gång. Känslan av din hud. Känslan av din kropp. Känslan av din blick, ditt leende. Känslan av dig under min hand.
din värme, din doft. Jag vill minnas hur du känns för att kunna drömma om dig. Du finns ändå härinne, nu släpper jag helt och låter dig komma in. Jag orkar inte längre kämpa. Du kommer att stanna och det är lika bra att jag låter dig vara här.
Men din hud. Den bränner min hand. Ditt leende och dina ögon gör mig svag. Får mig att vilja backa. Jag kämpade för att våga hålla om dig idag. Jag tog tag i dig, och ville inte släppa, och jag blev rädd. Jag lät dig se allt jag försökt att gömma, att glömma. Du backade. Du skrämdes och jag klandrar dig inte. jag blir rädd när jag tänker på vad du gjort mig. Jag blir rädd när jag tänker på vad jag skulle vilja göra med dig. Jag blir rädd när jag känner de känslor som jag har, för jag vet inte vad de vill med mig, med oss.
Året är snart slut. Det kommer ett nytt år med nya utmaningar och nya vänner. Vart ska detta år föra mig? Vad gör jag om ett år? Har jag glömt dig då? Har du glömt mig då?
Sitter igen och tänker. Jag ska inte tänka. Jag ska inte försöka förstå hur jag fungerar. Varför ska jag vara en sån som tänker så mycket? Ibland kommer jag på mig sjäv att fantisera om hur det vore att leva ett liv där jag är lycklig. Då funderar jag på vad som gör mig lycklig. Jag vet vad som gör mig olycklig, men lycklig? Idag har jag funderat på vad jag vill göra med mitt liv. Vad vill jag uppnå? Vad ska till för att jag ska känna att jag kan stå igen?
För en evighet sedan var jag lycklig, tror jag. Just då trodde jag att jag var olycklig, men nu när jag tänker på hur jag kände det då så var jag inte olycklig, bara rastlös. När man är ung är det kanske samma sak, men när man levt ett liv och upplev döden så inser man att det om en gång var sorg hade varit glädje och ett bevis för att man lever, idag. För då kände jag. Jag kände glädjen, jag kände sorgen. Den rev i bröstet och gjorde mig ledsen. Då kunde jag gråta. Det gör jag inte nu. Jag kan inte gråta, kan inte ge utlopp för den sorg jag bundit inom mig. Jag kan inte säga att jag är ledsen för den sorg jag har inom mig är så bottenlös att det inte finns något ledset över den, bara hopplöshet.
Du fick mig att känna lågan igen. Den flammade upp och brände till inom mig och fick mig att rycka till och vakna. Jag förstod först inte vad som hände, men insåg tillslut att du väckt något till liv som jag länge tagit för givet att det är dött, för alltid. Hur kan någon eller något väcka upp det döda? Det som varit begravet och bortträngt så länge. hur kan någon väcka mig igen? Jag var ju död.
Nu känner jag igen. Inte hela tiden, men när jag tänker på dig känner jag. Då känner jag glädjen och jag känner sorgen. Därför får jag ångesten och därför får jag panik. När jag känner smärtan som är så stark att den blir mig övermäktig ibland. Det är du som lockat fram den. Det är du som gjort att jag känner att den vill ut. Du som tvingar mig släppa fram den. Därför blir jag så ledsen ibland, och lycklig för när jag haft ångest och insett hur ont jag har, då har jag kunnat gå till dig för tröst och du har funnits där. Aldrig nekat mig. då har du tagit emot min ångest och lindat dina trygga armar om mig och jagat bort den. Och jag har känt en stund och insett att det kanske ändå, någonstans, finns liv för mig.
Nu räknar jag ner.Nu är det inte långt kvar. Snart... Snart är det nya året här och vem vet vad som väntar? Vad finns bakom kröken? Jag bävar, och längtar. Kanske en resa med dig? Kanske ett möte? Kanske ett liv? Men med vem vill jag leva? Och hur vill jag leva? Väntar på att träffen jag ska ha ska så jag kan bestämma mig.
Du ska hit igen, och ibland får jag för mig att du tycker att jag betyder något för dig. Gör jag det? Om jag gör det så säg det. Jag vill veta, men inte för att jag trånar. Inte för att jag skulle vara kär, utan för att jag behöver höra att jag är betydelsefull. jag behöver höra att jag har en mening annars kan jag ju lika gärna dö.
När jag träffar folk blir jag liten men när jag är med dig blir jag stor. Jag blir vacker, och trevlig. Jag kan slappna av och bara vara mig, utan att bli hånad. I så många år har jag blivit förlöjligad. Nu kan jag se mig i spegeln och tänka att det finns en person som tycker att jag är sexig. En person tycker att jag är snygg. En person vill vara med mig. Innan har jag sett mig i spegeln och vänt, för den jag sett är det ingen som tycker om. Den jag såg var dum, ful och fel.
Jag får fortfarande höra det av de människor som borde tycka att jag är bra, men nu försöker jag tänka att det kvittar, för du tycker jag är fin och rätt. Jag försöker verkligen lyssna på dig, fastän det är svårt. Jag har fortfarande svår att tro det. Helst vill jag fråga dig om du verkligen menar det. Om du verkligen tycker att jag är fin, men vill inte visa hur mycket jag föraktat mig själv och hur dåligt jag mått. Vill inte visa hur dålig självkänsla livet gett mig.
Jag har inte träffat dig på länge och jag behöver dig. Jag förstod inte hur mycket förrän idag. Jag behöver ha din kropp, dina armar. Jag behöver känna din hud, smaka dina läppar. Jag behöver känna hur du håller om mig och skyddar mig mot allt. Jag behöver dig. Jag behöver dig...
Du ska komma och jag ser fram emot att träffa dig igen. Det känns lite konstigt för jag har även en date i veckan med en annan som länge velat träffa mig, och jag vet inte riktigt var jag står. Jag måste sluta tänka på dig. Jag måste träffa andra, men hur ärligt är det att träffa någon och sedan gå hem och ha vilt skönt sex med dig? Jag får kolla läget först och visar det sig att det kan vara något att satsa på får jag väl sluta träffa dig. Då har jag ju ett giltigt skäl.
Det är ju detta jag letat efter. En anledning att inte träffa dig. Men samtidigt gör det mig skräckslagen. Jag vill inte lära känna en ny människa. jag vill ha kvar dig, det trygga, den som jag inte behöver spela för. Tänk att jag inte behöver ta en roll inför dig. Det är underbart. Tilochmed i mitt äktenkap hade jag en roll, och jag spelade någon jag inte var. Någon jag inte ville vara.Jag vill ha dig som jag kan vara mig själv med som ändå vill ha mig. Jag vill inte tvingas blotta mig igen för en främling. Tänk om han frågar om mig och mitt liv? Jag kan inte svara att vi inte ska blanda in vårt privatliv, att vi inte ska bli personliga och visa känslor. Det är ju precis de bitarna han vill ha. Jag får panik när jag tänker på att han vill veta mer om mig. Att han kanske frågar en massa som jag inte vill berätta. jag får verkligen panik!
det är ju därför jag vill ha dig. För du är inte farlig. Dig vågar jag vara ärlig mot. Dig kan jag berätta för eftersom jag vet att om jag säger stopp så accepterar du det. Du kräver inte att jag ska visa känslor. Du vill inte att jag ska vara privat. Du vill bara att jag ska vara jag, och jag älskar dig för det.
Det är dagen före julafton. Jag vill bara gå och lägga mig och vakna igen efter nyår. Granen är färdig sen flera dagar. Julklapparna inköpta, inslagna och ligger och väntar på att dottern ska slå upp sina blå i morgon.
Så nu önskar jag dig en riktigt god jul, vännen. Trots allt så tycker jag riktigt mycket om dig ch jag hoppas du tycker om mig också.
