royalle

Så då kom den tiden jag väntat på. Det jag känt varit på gång och som slutligen infunnit sig.

Nu har du sprungit undan, flytt från något jag inte kan säga vad det är. Något jag inte vill eller får veta. Nu är tiden här som brukar kallas hjärtslitande när man väntar på de slutgiltiga orden. Hjärtslitande om det finns något kvar att slita i.

Jag har vetat att det ska komma, har varit redo länge nu och känner mig lugn. Jag visste att du inte var för mig och jag visste att du skulle springa när det började brännas, precis som jag varit på väg att fly flera gånger. Jag har medvetet utsatt dig för att vara säker på att du inte ska stanna. trots att jag av hela mitt förstörda hjärta önskar att du skulle vågat vara kvar så visste jag att du skulle fly. Antingen du eller jag. 

Nu väntar jag bara. Väntar på att du ska säga orden, eller att du inte ska säga något alls. Jag avvaktar, backar och låter dig vara ifred. Ska tänka på annat nu. Ska börja pilla bort de delar av dig som klamrat sig fast innanför pannbenet. Ska glömma dig nu.

Du har så mycket runt dig. Så mycket jag inte vet om, så mycket jag inte förstår. Jag är inte en del i det livet, men jag ser följderna. Jag ser och känner din osäkerhet, din sorg och ilska. Vill inget hellre än att fråga vad det är, men du har rätt till ditt egna liv och jag har ingen rätt att fråga. Vi är inte vänner. Kommer aldrig att bli.

Om gudarna vill möts vi igen, så sa du.