Vill du att jag ska gå? Vill du att jag lämnar dig ifred?
Var uppriktig mot mig. jag blir så irriterad när människor inte kan säga vad de tänker. Var uppriktig, det är ju jag mot dig. Varför går du och gömmer dig? Varför blir du så konstig? tala om för mig om jag gör något fel! Hur ska jag kunna veta vad det är du vill om du inte öppnar munnen och talar om det? Jag gör ju allt du ber om. Jag frågar inget privat, det är ju du som gör det.
Vill du att jag ska sluta höra av mig till dig? Vill du vara den som alltid tar kontakt? Glöm det. Då kan du leta upp någon annan för om allt ska ske på dina villkor kan du lika gärna köpa dig en hora. Vi är två här om detta och jag lovar dig att om din sambo får nys om mig så är vi verkligen båda inblandade. Då vill jag ha fått ut något av detta också. Det kommer att bli jag som får skulden även om du bedyrar att du tar på dig den. Jag är ju trots allt kvinna...
Jag blir så rädd när du först frågar om mitt liv och sen kryper undan och gömmer dig, för jag förstår inte varför du gör om du gör. Vad är det jag gjort eller sagt? Och om det inte är jag som gjort något så säg det! Vill du inte prata om det är det ok. Jag är inte den som tvingar folk att öppna sig, det får de göra om de känner att de vill och om de litar på mig. Men jag är här för att yssna om du vill. Jag är en bra vän.
Men snälla du, slut dig inte, stäng mig inte ute. Var uppriktig och säg till om något trycker dig istället.
Idag träffade jag en annan. Jag ville verkligen njuta, men jag kunde inte. Jag försökte verkligen se på honom med nya ögon, men jag kunde inte. Jag är inte redo. Jag är inte mogen att träffa någon ny. Jag inser det nu. är jag kanske inte ens mogen för dig? Men det vet jag att jag är. Det blir mer och mer logiskt att fortsätta träffa dig ju mer jag tänker på det. Jag vill inte, men behöver dig. Jag kan inte längre lura mig själv. Jag klarar inte av att träffa någon ny. Det gör ont och river och förstör för varje fråga han ställer. Ska jag behöva svara på frågor igen? jag kan inte sitta där och svara på alla frågor om mitt liv, mina känslor så som han förtjänar. Jag mår inte bra av det. När jag satt där tänkte jag att han måste tro att jag är helt sinnessjuk. Det kanske jag är? kanske är jag så sjuk att jag behöver hjälp?
Jag föll djupare ner i hålet idag, jag kände det. Jag insåg hur djupt mitt sår blivit och jag ville ha dig. Du är som honung för mig, som bomull mot mitt hjärta. Som medicin. Min ångest rev i bröstet och jag trodde jag skulle sprängas. Om du bara varit där, men jag vet ju att det inte blir så. Du är verkligen den enda som får min ångest att släppa. Skrämmer det dig? Det skrämmer mig. Jag skulle göra vad som helst för att det skulle vara annorlunda, att någon annan elller vad som helst annat botade min ångest, men tyvärr. Det är bara du, och jag kan inte hjälpa det.
Vill du att jag ska sluta höra av mig till dig? Vill du vara den som alltid tar kontakt? Glöm det. Då kan du leta upp någon annan för om allt ska ske på dina villkor kan du lika gärna köpa dig en hora. Vi är två här om detta och jag lovar dig att om din sambo får nys om mig så är vi verkligen båda inblandade. Då vill jag ha fått ut något av detta också. Det kommer att bli jag som får skulden även om du bedyrar att du tar på dig den. Jag är ju trots allt kvinna...
Jag blir så rädd när du först frågar om mitt liv och sen kryper undan och gömmer dig, för jag förstår inte varför du gör om du gör. Vad är det jag gjort eller sagt? Och om det inte är jag som gjort något så säg det! Vill du inte prata om det är det ok. Jag är inte den som tvingar folk att öppna sig, det får de göra om de känner att de vill och om de litar på mig. Men jag är här för att yssna om du vill. Jag är en bra vän.
Men snälla du, slut dig inte, stäng mig inte ute. Var uppriktig och säg till om något trycker dig istället.
Idag träffade jag en annan. Jag ville verkligen njuta, men jag kunde inte. Jag försökte verkligen se på honom med nya ögon, men jag kunde inte. Jag är inte redo. Jag är inte mogen att träffa någon ny. Jag inser det nu. är jag kanske inte ens mogen för dig? Men det vet jag att jag är. Det blir mer och mer logiskt att fortsätta träffa dig ju mer jag tänker på det. Jag vill inte, men behöver dig. Jag kan inte längre lura mig själv. Jag klarar inte av att träffa någon ny. Det gör ont och river och förstör för varje fråga han ställer. Ska jag behöva svara på frågor igen? jag kan inte sitta där och svara på alla frågor om mitt liv, mina känslor så som han förtjänar. Jag mår inte bra av det. När jag satt där tänkte jag att han måste tro att jag är helt sinnessjuk. Det kanske jag är? kanske är jag så sjuk att jag behöver hjälp?
Jag föll djupare ner i hålet idag, jag kände det. Jag insåg hur djupt mitt sår blivit och jag ville ha dig. Du är som honung för mig, som bomull mot mitt hjärta. Som medicin. Min ångest rev i bröstet och jag trodde jag skulle sprängas. Om du bara varit där, men jag vet ju att det inte blir så. Du är verkligen den enda som får min ångest att släppa. Skrämmer det dig? Det skrämmer mig. Jag skulle göra vad som helst för att det skulle vara annorlunda, att någon annan elller vad som helst annat botade min ångest, men tyvärr. Det är bara du, och jag kan inte hjälpa det.
