Vi talar aldrig om vad vi vill med våra liv. Är det oväsentligt eller är jag bara rädd? jag vet inte om jag vill veta dina planer. jag vet ju inte ens om jag vill fortsätta vara med dig. Du frågar aldrig vad jag vill. Du bara tar för dig och det är väl ok, men du kan väl fråga vad jag vill bara för att visa att du bryr dig. Men det är nog så att du faktiskt inte gör det. Bryr dig alltså. Men jag kan vara ego. Jag ska ta för mig och tala om vad jag vill så ska vi se om du tröttnar. Då kanske jag slipper ta steget själv. Då kanske du tar det åt mig.
Grejen är att det jag vill ha kommer du aldrig att kunna ge mig, så varför vill jag att du ska fråga? Kanske för att kunna ge dig just det svaret; Du kan aldrig tillfredställa mig helt. Du kan tillfredsställa mig till en viss del, men helt och fullt får du mig aldrig.
Oavsett hur mycket jag försöker, oavsett hur stark min önskan att släppa dig är så sitter du här. Fastsatt innanför pannbenet och du sitter som klistrad. Nästan som ett virus. Är det därför jag blir sjuk? För att du är som ett virus man inte blir av med.
Du plågar mig dag och natt. Du får mig att ligga sömnlös med dina ögon. De stora blå som borrar sig in genom min näthinna och fastnar på nerverna. Det kliar i hela mig av längtan att både bli av med dig och vara dig riktigt nära.
Mest skrämmer du mig. Du skrämmer mig med din intensitet som plötsligt förbytts i ointresse. I din värme som plötsligt känns frostig. Du är avståndstagande men tigger om mer. Det skrämmer mig. Det triggar mig. Det tänder mig mer än någon någonsin tänt mig. Du är aldrig självklar. Du är aldrig enkel. Du är...du. Kan aldrig bli något annat fastän jag vet att du försöker.
Det är det som lockar mig. Som något farligt men ändå tryggt. Lockar mig med din styrka, din skönhet och din totala brist på charm, vilket förvånat mig så ofta. Samtidigt är du så fruktansvärt charmig när du lägger av dig masken och träder fram som dig själv. En glad och humoristisk person, men som gömmer allt det bakom ett skal av ointaglighet och hårdhet. Ibland ser jag dig och kan lyfta bort en bit av skalet för att känna ditt riktiga jag. Ditt varma underbara kärleksfulla jag. Är det då du blir så kall? När du känt att jag kommit dig för nära? Kan vi verkligen vara så lika?
När jag går längs gatan utanför ditt hus och känner blötan och kylan tränga in tänker jag på dig. Jag önskar så att du var med mig, och höll om mig.
Och när jag sitter här vid sängen och ska sova så tänker jag på dig och vill ha dig här. Jag känner dina händer och din doft. Dina mjuka läppar. Du kommer aldrig att vara här på natten och gästa min dröm. Du finns bara i min fantasi. Du finns i mitt huvud och jag kan inte skaka bort dig. Jag har försökt så länge nu.
Kanske ska jag bara ge upp...Kanske ska jag bara acceptera att du finns där. Att du kommer att blekna med tiden och bränna fram tills dess..
Vi kan aldrig göra det ogjort. Det känner jag. Jag vill inte göra det ogort. Vill du det?
Ibland tror jag att du läser det jag skriver. Jag vet inte varför. Du borde inte hitta hit, även om andra gör det. Du borde inte förstå att det är jag. Ändå får jag rysningar ibland när du säger något eller gör något som är så träffande att bara någon som verkligen känner mig borde kunna göra det. Som när du hittar alla mina känsliga punkter och ger dem en kyss. Eller när du drar fingrarna på ett sätt som gör mig helt svag. Det är inga detaljer jag avslöjar här men du hittar dem. Hur gör du? Är jag så vanlig att du bara gör som du alltid gjort på alla dina ras? Eller känner du mig?
Jag försöker träffa andra, men det är inte så lätt. Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt.
Jag träffar andra. Jag ska träffa en annan efter jul. Jag försöker verkligen avsluta, och tänka frammåt. Jag måste tänka på framtiden. Jag kan inte vara "second best" för alltid. Jag vill ha fler barn, och att du skulle vilja ha barn med mig är en så omöjlig tanke att den bara snuddat snabbt vid mitt sinne. Skulle jag vilja ha barn med dig? Kanske....
Hon tar det hon får och tackar för sig ja hon stjäl som en tjuv men är ändå kvinnan för dig.
Hon ger inte upp, säger aldrig förlåt lovar dig mer än hon nånsin kan ge dig
Du vet allt det där men hon är ändå kvinnan för dig.
Du vill ses till jul... jag vill inte. Jag vågar inte. Vad har vi tillsammans som hör hemma på julen? Ändå kan jag inte låta bli. Vi kommer att ses. jag kommer att ge dig det du behöver för att klara av julen och du kommer att ge mig det jag behöver för att överleva min första jul som ensam. Vi behöver varandra, inte bara nu utan hela tiden, men vi vägrar se det. Vad är det för fel på oss?
Ska vi ses till nyår? Jag vet inte. Vad ska vi göra? Snart börjar ett nytt år, ett nytt liv. Mitt första nyår helt ensam med barn. Mitt första nyår utan säker framtid. Mitt första nyår som jag inte vet vad som väntar. Ska du stå där med mig? Ska det bli ett år fyllt av ångest eller ett år med kärlek?
Vad vill du ge mig som får mig att stanna?
Vågar jag sträcka ut min hand, vågar du ta den? Vågar vi? Vill vi? Ett nytt år. Nya känslor, nya regler.
När blir ett jag till vi? ett du till oss? Är det något man ska hålla utkik efter? För helt plötsligt känns det trångt här, i mitt hjärta. Varmt och trångt. Bara för några ord. Bara för en blick.
"Någon har gråtit av förtvivlan, kärleken var död". Gråter du? Är kärleken död? Jag skulle så gärna vilja fråga men vågar inte. Jag vill bara veta vad det är som gör att du bedrar någon så djupt som detta är. Det är illa nog att ljuga, men att bedra på detta viset är oförlåtligt. Vet du hur lite jag litar på dig? Att du aldrig kommer att få mitt fulla förtroende...
Vet du hur beroende jag blivit av dig? Jag vill springa till dig när du ber mig och får kämpa för att verka ointresserad. Det är ett spel, och jag har svårt att spela det, men jag lär mig.
vi har nått ett slut vi sträcker oss efter en spillra av något vi kanske hade kanske kände
Känner vi rädsla eller sorg? Känner vi saknad? Är det slutet på något vi aldrig startade eller är det början på det vi skulle avslutat för längesedan? Du vet det inte ens. Du anar kanske men du frågar inte. jag vill inte att du ringer. Jag vill inte höra din röst igen. Jag kan inte se dig i ögonen, dessa fantastiska ögon, och säga de orden som bränner på mina läppar dygnet runt. Dessa ord som gör mig sömnlös.
Det är så konstigt alltihop. Jag har ingen framtid med dig, men i alla mina framtidsplaner dyker du upp hela tiden. Vem jag än tänker på så nog ser jag ditt retsamma leende. det leende som ändrar sig på en millisekund från att vara retsamt till att vilja sluka mig. Ett leende jag vet inte är mitt. Inte är avsett för mig men som ändå följer mig.
Jag håller på att förbereda mig för att säga det... Förbereder mig för att öppna min själ och säga den mening som kommer att lägga det sista hindret för oss. jag måste helt enkelt säga det. Jag måste...
Du kom inte. Varför väntar jag på dig? Jag vill inte ha dig. Jag passar inte med dig, och ändå tänker jag på dig hela tiden. jag vill inte tänka mer, vill egentligen inte träffs mer men är för vek för att säga det. Jag vet att det kommer att bli helt tomt om jag slutar träffa dig. Du har blivit en del av mig utan att jag kunnat styra det. Du tvekar kanske också? Eller har du ingen tanke alls? Skulle du försöka övertala mig att fortsätta träffas om jag bad dig sluta? Eller skulle du inte bry dig? Jag vet inte ens om jag vill att du ska bry dig. Det enklaste hade varit att klippa av bandet och släppa det för att aldrig ses igen. Du skaffar en ny, och jag skaffar en bättre...
Jag borde lärt mig dina perioder nu, men jag blir ändå ställd när dina perioder av totalt ointresse infaller. Du blir avig och kort. Nästan som om du är sur. jag vet inte varför, har bara tagit dig som du är. Vill inte bry mig. Orkar inte det.
Jag inser att jag måste föröka hitta andra. Måste försöka tänka bort dig. Men vad är det som gör att jag tänker på dig? Jag är inte kär? Inte sådär stormande som jag var i somras när allt bara föll ihop runt mig. Jag bara har dig med mig hela tiden. Kan plocka fram dig ibland och damma av dig för att sen stoppa undan dig igen. Men varför kan jag inte radera dig?
Kan detta verkligen fortsätta? Jag har så dåligt samvete för din tjej fastän jag inte borde. Eller borde jag det? Vad skulle du säga om jag "gjorde slut" för att jag vill visa respekt för din tjej? stackars tjej...
Så nu var jag där ändå. Jag väntar dig igen. Jag kan inte låta bli, och inte du heller. Fast det är fel. Jag vet att det är fel, och du inbillar dig att det är rätt. Det känns rätt, men är så fel...
Jag är inte sån här. Varför har du gjort såhär med mig? Varför har du tagit min heder och slängt den i soporna? Varför lät jag dig göra det?
Du ska hit igen och jag kommer att glömma smärtan inuti mig. Jag kommer att njuta av att vara speciell.
En stund.
Det värsta det är att du förstår Du har gått samma vägar som jag går Och bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår Vi som alltid varit dom samma Vill helst av alltng vara några andra En lögn som vi går på Man blir sig själv ändå Och min osäkerhet är min brist Du letar den i ögonen Så jag säger att jag inte har förändrats, men det har jag visst
Att du säger att nått känns rätt, men det här är fel! Så länge jag håller i, är du hel
En blick som ger om en chans Du tappade bort den som fanns För du kan inte leva i nuet när jag är någon annan stans Och den delen av dig som är du Ja, det sista jag behöver Det är min tur att låta det va Det är min tur att må bra Men du säger att nått känns rätt, men det här är fel! Så länge jag håller i, är du hel
Ja det värsta är att du förstår Du har gått samma vägar som jag går Och bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår!
Du vill ha mig, jag vet. Jag vill ha dig. Hur länge ska spelet spelas mellan oss? Jag är med, men med tanken att vi någonstans kommer att förlora. Jag anar oråd. Det kan inte fungera.
Du tänder en eld hos mig som jag inte kan styra, inte kan släcka. Kanske kommer den att falna. Nej, jag vet att den kommer att falna. Du vet det ockå, det är därför vi vill ha varandra under de förutsättningar vi satt upp. Så länge vi inte behöver tänka frammåt kommer det alltid att vara vi. Tänk inte, bara var. Jag försöker att blunda för framtiden. Den framtid som snart är här, när vi inte kan ses mer.
Du kommer att dra dig ur, det vet jag. Så jag njuter så länge det varar. Varje dag velar jag fram och tillbaka, och vet inte vilket ben jag ska stå på. Du känner mig, du vet hur jag avskyr att inte veta. Att jag avskyr att inte e en klar väg framför mig. Ändå gör jag detta. Förstår du då hur mycket du rubbat min exitens?
Börjar sakta men säkert krypa ut ur mitt hål. Lite skumögd ser jag mig omkring och fångas av vänner som tar mig ut till platser, ut till människor. De vill så väl, vill så gärna att jag träffar någon. De vet inte om dig. Bra mina allra närmsta vet att jag träffar någon och att denne någon är upptagen. De vet inte att jag redan beslutat mig för att inte ta fler steg, att inte vilja räffa någon mer.
De fixar träffar åt mig. Vill att jag möter folk. Jag visste inte att det fanns så många singlar i vår stad. Och det enda jag tänker på är dig. Vill inte vara här. Vill inte träffa främmande män. Vill bara träffa dig. Knepigt va? Och det enda jag kan ha med dig är sex. Betyder det att jag är nöjd med sex? Borde det inte funka med vem som helst då? Men jag vill ju bara ha dig.
Jag förstår inte mig själv. Kan någon hjälpa mig att förstå vad jag håller på med? När jag sitter på restauranen och låtsas lyssna på folk jag inte är intresserad v tänker jag på dig. Drömmer om dig. Spanar mot dörren för att se om du kommer att komma in på just denna restaurangen, vid just denna tiden...
Ibland kan jag bli vansinnigt arg på mig själv att jag inte bara går vidare utan står här som en staty och väntar på att livet ska slå mig i skallen med sin grymhet. Jag använder dig som en drog, för att få glömska och ibland får jag dåligt samvete för det. Så känner jag ändå att du ger mig så mycket och jag vill vara egoistik och bara njuta.
Vi har inga krav och det är skönt, men jag vill träffa dig oftare än du vill träffa mig och det gör mig frustrerad.
Jag vill träffa någon som sveper iväg mig som du, men någon som verkligen vill ha mig. Någon som sätter mig främst. Någon som är du men utan flickvän...
Samtidigt undrar jag. Varför möttes vi? Varför dras jag så till dig? Jag har aldrig känt mig så attraherad av någon förut, och aldrig känt mig så speciell...
Som mörka brunnar. Djupa. Så olyckliga. Jag känner smärtan krypa fram i ögonvrån och vill ut. Tårarna bränner. Vill skrika, men något håller mig fast och jag känner paniken komma.
Spegelbilden visar ett blekt, gammalt ansikte. Ett ansikte som sett döden. Visar en människa, ett skal som gömmer hemligheter. Som gömmer kunskap om ett liv och om död. Vill skala av mig huden, men lägger istället på ytterligare ett lager. Bara ingen ser, bara ingen kommer in är allt bra. Som en skatt skyddar jag mitt hjärta igen. Jag stänger om det. Du kommer inte heller in längre.
Julen närmar sig...
Du förstår inte hur jag blivit den männika jag är. Jag förstår inte dig heller, men jag vill heller inte fråga. Varje fråga du ställer skalar av en bit hud som jag med möda sytt dit för att slippa visa vad som är innanför. Varje fråga river loss en bit skal och öppnar upp för såret igen. Jag svarar och försöker vara öppen. Vill inte dölja något, vill inte hålla allting inne men skriker inombords. Jag behöver öppna mig. Behöver brätta om Det hemska, Katastrofen, men jag vågar inte. Det gör för ont. Jag vill inte ens tänka på det ändå gör jag det. Varje dag. Varje minut... Och jag borde gråta. Kanske vore det det bästa. Att berätta och gråta. Kanske är det då allt läker. Men jag vågar inte än för smärtan är ännu så outhärdlig att jag inte vet om jag kommer att orka, och det får mig att känna mig svag. Jag känner mig löjlig. Att jag fortfarande bryr mig. Det var ju så lägesedan.
Blundar, och tittar igen. Ser ett ansikte fyllt av smärta. Försöker släta ut pannan och kinderna. Försöker le. Om man ler är man glad. man ska le varje dag så blir man lycklig.
Kallt. Det känns i bröstet. När försvann glädjen? Jag var glad för några år sen, och så hände Det, och all glädje försvann. Och all sorg och smärta. Allt försvann och jag bev tom. Jag undrar om han någonsin kommer förstå vad det gjorde med mig. Hur trasig jag blev. Han bara stod där. Spillrorna fick jag plocka upp själv. Städa upp, rensa undan, laga. Varför hjälpte vi inte varandra istället?
Jag undrar om du kommer förstå hur jag blev så kall. Vill jag att du ska förstå? Vill jag att du ska veta vad som hände? Jag vill kanske bara att du ska veta vidden av att ha fått mig att känna igen, även om det inte är glädje. Jag känner, och du väcker mig varje gång vi träffas.
Ibland undrar jag om du ger dig själv en roll du inte har hos mig. En roll där du tror att du kan såra mig. Därför vill du inte att jag ska känna. Men du ska veta att oavett hur mycket jag känner kan du adrig såra mig. Inte som jag redan sårats. Men du river i det, och jag vill att du ska låta bli det. Håll bara om mig och låt mitt hjärta vara så går det över.
Men låt mig känna till dess. Låt mig vara kär ett tag. Jag lovar, det går över...
Jag väntar på att du ska höra av dig. Det är din tur nu. Du ska längta. Om du längtar... Jag hoppas du längar och saknar. Sådär så det suger i bröstet. Längtar efter mig så som jag längtar efter dig. Vet du att jag gör det? Saknar dina händer. Dina starka armar. Din varma blick när du ser på mig. Jag kan inte låta bli att tänka på dig. Blir arg på mig själv varje gång tanken rör vid dig. Vill inte störa...
Vill krypa upp i ett hörn och värma mig med dina händer. Vill se in i dina ögon och svepa in mig i deras värme som en varm filt. Vill hålla om dig och känna ditt hjärta slå mot mina bröst. Vill smeka din nacke och kyssa din hals. Vill begrava mig i din doft och din värme och svepa tryggheten om mig och bara vara.
Vill inte vara till besvär. Vill inte störa men gör det ändå. Vill inte jaga dig men känner mig som ett rovdjur. Kan inte låta bli. Du måste känna det. Min desperation efter dig.
Jag kan inte ta ett steg utan att känna efter åt vilket håll det bär.
Jag fick en gång en fråga om jag kunde tänka mig att vara prostituerad. Vet du vad jag svarade? Jag svarade att jag varit prostituerad i många år, och helt lagligt.
Vad är ett äktenskap om inte prostitution? Man måste alltid betala med sex. Om jag vill göra något så måste jag ge något. Det sägs helt öppet. Man använder sex som maktmedel;"jaha då kan du glömma sex på en vecka" alltid med glimten i ögat, men med allvar bakom. För vem vågar chansa? Jag chansade. Jag ville inte vara prostituerad utan ville ha sex om jag ville. Då fick jag höra att han kände sig utnyttjad. Att vi bara har sex när jag vill och inte när han vill. What!!
När jag själv ville välja när, var, och hur, då utnyttjade jag min man. Du kan ju själv föreställa dig vad han sagt om jag påstått att han utnyttjade mig när jag hade sex för att betala för att jag fått åka på semester eller för att han hjälpte mig med disken.
Kanske inbjuder jag till detta beteendet. Eller så är det bara jag som hittat män som verkligen inte vet vad jag vill ha.
Så förlåt mig för att jag greppar dig och vägrar släppa. Du är nämligen också prostituerad, och jag förstår dig. Med dig kan jag få det jag vill ha, på det sättet jag vill ha det. Känner du samma?
