royalle

Plötligt blir det lite ljusare runt mig. Jag känner ett lugn, en frid och en värme som sprids i kroppen. Jag känner att detta året kanske kan bli bra, kanske kan få mig att kliva upp ur det mörka hål jag grävt ner mig i. Du hjälpte mig att resa mig upp igen, och nu känns det om jag är redo att börja ta mina egna stapplande steg mot den skrämmande ovissa framtiden.

där vid sida står han som kanske kan ge mig en hand att hålla i, en trygg famn att landa i. Där står han och han gör sig ingen brådska, stressar inte, bara väntar på att jag ska känna att jag är redo att vända mig mot honom. Jag ser på honom, känner att detta kanske kan bli det år då jag faktiskt fann någon att luta mot.

Så känner jag ändå skräcken bara av att tänka att han skulle kunna finnas där. Bara av att tänka att det kanske blir fint. Än känns det bra, än har han inte grävt. Än har han inte pressat mig och han står där envist fast utan att pressa, men utan att backa. Jag skrämmer honom inte. han bara ser på mig med stadig blick och jag undrar om jag ska fly, eller om jag ska stå kvar. För han gör mig svag. Inte som du, inte sådär galet, men svag. Fastän jag försöker låta bli. Han gör något jag inte trodde han skulle kunna göra. Är det hans ömhet som gör det? hans mjuka händer, hans snälla ögon? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir förvånad när han lyckas, att jag gör vad jag kan för att inte känna och känner ändå.