royalle

Du står där. Du ser på mig med dina blå ögon och jag känner hur lugnet sprider sig i kroppen. Värmen i mitt bröst som sprider sig ut i fingertopparna. Somliga kallar det kärlek, men jag vet att det inte är det. Kärlek är inte för oss. Vi har något annat. Något eget, som inte går att sätta ord på.

Jag behövde dig och du fanns där, utan att jag behövde säga något. Det är det unika med dig. Att du verkar veta när jag behöver någon att hålla i, någon som inte går undan eller backar. Någon som inte blir rädd. Hur kan du känna när mitt hjärta brister, eller när tyngden i bröstet hotar att lägga mig ner?
Hur kunde du veta, att jag just då behövde höra att jag är perfekt?

Jag hoppas att jag finns där när du behöver det och att jag också vet när du behöver höra att du är perfekt.