royalle

Förra veckan var ett helvete. Hur kan helgen då vara så bra? I onsdags visste han inte om han egentligen hade känslor för mig, och jag grät. Så kom jag till honom på torsdagen och då ville han ändå försöka. Hur ska jag kunna klara dessa känslovågor? Att tro att allt är bra och sedan få en spann kallt vatten över sig, för att till sist ändå bli inbjuden i värmen igen. Jag vill inte ha det så, men hur säger man det? Jag har försökt att förklara, jag har talat om för honom varför jag vill veta, varför jag är så orolig. Om jag inte kan satsa så måste jag sluta, förstår han inte det?

Han vet inte vad han känner, eller om han känner... Jag vet inte heller vad jag känner eller ens om jag känner något för honom. Men det är varmt inom mig när vi håller om varandra och jag blir mjuk av hans kyssar. Vad ska det vara mer? jag vill inte känna så som jag kände med dig. jag vill inte ha den paniken, den känslostormen. Den är inte sann och det vet jag. den varar inte. Den tar slut.

Men helgen var bra, tror jag. Jag litar ännu inte på honom. Jag vet ännu inte var jag har honom... jag vet inte om jag vågar känna ännu. Jag vet att om jag släpper på banden kommer jag att känna och jag vet att jag riskerar att brännas. Det fick jag tydligt klart för mig i veckan så han fick mig att gråta. Jag som inte ens grät när jag skilde mig. jag gråter inte, jag känner inte... Så hur kunde han få fram tårar hos mig om det inte är så att jag egentligen känner något?

Jag känner. Och jag skräms av känslorna. De blir starkare för varje gång.

Jag vill verkligen inte! Jag har försökt att låta bli. Jag har agt att jag inte vill, men det hjälper inte. Det är det som gör ondast när han är tveksam. Att jag verkligen försökt att stå emot, men gett upp och då tvekar han!

Helgen var fin. Det var perfekt. Men jobbig. Kanske kom vi varandra ännu lite närmare. Kanske slappnade vi av lite. Jag hoppas det. Jag tror trots allt att detta kan bli fint, bara vi vågar att känna.

Men vi är bägge brända, och då är det svårt...