Om jag bara visste hur jag skulle vända mig. Hur jag ska stå för att vara säker. hur ska jag göra för att slippa råka ut för detta igen? Jag ska aldrig tillåta mig att känna igen. Nu är det slut med det. Jag skrev idag för att se om jag får respons, men det enda jag känner är att jag är besvärlig. Jag vill inte vara i vägen.
Så många som sträcker ut sina händer för att vara med mig, men om jag sträcker tillbaka vänder de sig om och går. hur ska jag våga se någon i ögonen igen? Hur ska jag våga chansa och träffa någon?
Om jag fick dig tillbaka skulle det kännas bättre... Jag ska nog inte ha något annat.
Jag känner mig så dum. Hur kan jag tro att någon skulle vilja ha mig? Han är osäker säger han, jag klandrar honom inte. Självklart tvekar han. Jag ska låta honom vara. Låta honom ta kontakt nästa gång. Han ska få fundera och tänka på mig istället för att tycka att jag är jobbig. För jag är jobbig, och det vet jag. Jag måste låta honom längta.
Men varför bryr jag mig egentigen? kanske är det lättast om jag bara suddar ut honom. Lägger undan honom. Han blir lättare att lägga undan än dig, för du är som en vagel. Han är än så länge bara lite besvärlig. Jag vet inte om jag kommer låta honom bli mer. Just nu är det lättast att bara klippa bort honom.
klipp,klipp,klipp...
Vad fan skulle jag börja bry mig för? Det fattar ju vem som helst att det skulle bli fel. Det var bara dumt att uppmuntra honom. Jag skulle klippt direkt, inte gått med på att träffas. Då hade jag inte behövt att bry mig, och han hade inte betytt något för mig.
Du har gjort det med mig. Du har rivit ner allt jag byggt upp. Du fick mig att känna igen och nu har du fått mig att öppna mig inför en annan människa som kanske, eller nästan garanterat kommer att göra mig illa! det är ditt fel!
Hur kan jag vara så dum? Hur kan jag tro att det skulle vara ofarligt att träffa någon? Hur kan jag tro att jag skulle kunna hitta någon som vill vara med mig? Det är ju sant det jag fått höra hela tiden, att jag inte är något att ha. Att ingen vill ha mig för, jag är inte normal.
nu ska jag glömma detta. Jag ska placera honom i ett hörn där jag inte kommer att träffa honom. Där jag kanske slipper tänka på honom. Det kommer att göra ont, det gör det redan, men jag överlever. Sen är det färdigt med känslor. Det är färdigt med att vela. Jag kommer inte att bry mig mer. Jag vill inte mer nu.
Nu är jag där igen. Vill han? Vågar han? vad tänker han om mig? tänker han alls på mig? Jag vill inte vara här. Jag vill vända mig om och springa snabbt, snabbt och aldrig vända mig om. Men något drar i mig, håller mig kvar. Något får mig att stå still och tänka. Fundera, överväga och reflektera. vad ska jag göra? Vad vill jag göra?
Vad vågar jag göra?
Det känns seriöst nu... Jag känner och det känns i hela kroppen. Men mest i bröstet och huvudet. Det värker, bultar, slår.
Jag är så fruktansvärt rädd. rädd att han ska ge mig så mycket och sedan bara gå. Rädd för att känna och sen bli ledsen igen. Jag är rädd för att sakna honom så som jag gör nu. men mest av allt är jag rädd att inte räcka till, att jag ska göra honom ledsen eller såra honom.
Jag har kämpat emot så länge. Inte velat ge honom min tanke. Inte velat bry mig om honom, och sen fångar han mig ändå. Vad är det han gör?
Att sakna. Att tänka på någon och våga sakna. Det känns underligt. Ska jag våga? Jag blundar och tillåter mig att sakna lite, att längta och jag känner ett sug i magen. Han är så fin, men är han rätt? Ska jag låta mig själv ta emot honom? Vågar jag släppa in en ny person i mitt liv?
Jag är så rädd. Det var just detta jag skulle undvika genom att vara med dig, men ändå händer det. Du fick mig att öppna mitt hjärta , min själ och slita av det skyddande lager jag byggt upp.
Men han får mig att vilja kramas. han får mig att vilja vara nära igen. Jag är så fruktansvärt rädd för att släppa någon nära igen. Du var säker. Du har inte sårat mig. Du kan inte det, och det är så skönt. men nu kan jag bli sårad... Jag känner det hela tiden. Osäkerheten. Att jag inte vet vad han vill, om han vill eller hur han vill. Vill han för mycket, vill han för lite?
Jag vet bara en sak och det är att han förtjänar min totala uppriktighet. Jag tänker inte dölja något. Jag tänker vara mig själv och han får ta mig som den jag är. Det är din förtjänst att jag nu kan vara mig själv. Jag har spelat ett spel hela mitt liv. Anpassat mig efter andra. nu är jag helt och hållet mig själv. Kanske är det därför det skrämmer mig att han så envist står kvar utan att försöka fly. Detta att han faktiskt verkar tycka om den jag är...
Plötligt blir det lite ljusare runt mig. Jag känner ett lugn, en frid och en värme som sprids i kroppen. Jag känner att detta året kanske kan bli bra, kanske kan få mig att kliva upp ur det mörka hål jag grävt ner mig i. Du hjälpte mig att resa mig upp igen, och nu känns det om jag är redo att börja ta mina egna stapplande steg mot den skrämmande ovissa framtiden.
där vid sida står han som kanske kan ge mig en hand att hålla i, en trygg famn att landa i. Där står han och han gör sig ingen brådska, stressar inte, bara väntar på att jag ska känna att jag är redo att vända mig mot honom. Jag ser på honom, känner att detta kanske kan bli det år då jag faktiskt fann någon att luta mot.
Så känner jag ändå skräcken bara av att tänka att han skulle kunna finnas där. Bara av att tänka att det kanske blir fint. Än känns det bra, än har han inte grävt. Än har han inte pressat mig och han står där envist fast utan att pressa, men utan att backa. Jag skrämmer honom inte. han bara ser på mig med stadig blick och jag undrar om jag ska fly, eller om jag ska stå kvar. För han gör mig svag. Inte som du, inte sådär galet, men svag. Fastän jag försöker låta bli. Han gör något jag inte trodde han skulle kunna göra. Är det hans ömhet som gör det? hans mjuka händer, hans snälla ögon? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir förvånad när han lyckas, att jag gör vad jag kan för att inte känna och känner ändå.
"En kvinna som är som hon är behöver ingen man en kvinna som kan det hon kan behöver ingen man"
De förstår mig inte alls, visst behöver jag en man, jag ska söka mig en vän som säger Om hundra år ska man och kvinna behöva varann
Varför sitter jag här igen och tänker. Jag vill bara slita av mig skallen. Jag skulle isolera mig, hålla mig borta från alla. Jag skulle åka någonstans. Till en ö, och vara helt själv. Vad handlar mitt liv om egentigen? Vad är det jag vill, och vad ska jag göra?
Detta året är framtiden. Jag har en chans att få ett liv jag vill ha, och en chans att få ett liv där jag kanske, kanske inte blir trampad på. Men blir jag lycklig?
Oavsett vilken väg jag tar kommer jag att få ont, och jag känner redan hur mina ben börjar röra sig bakåt, bort från det som väntar därframme.
Får man vara så feg som jag? Är det inte något som är skruvat med att vara så hysterik? Vad är det som är fel? Varför är jag rädd för att leva? Eller är det döden som skrämmer mig. Att slutligen brännas ihjäl. Att inte överleva den där sista smärtan. Är det ett sätt att skydda sig från döden, detta att undvika livet? Är inte det att istället dö?
Om jag kunde acceptera känslorna, om jag kunde omfamna smärtan, skulle jag sluta springa då? Skulle jag sluta fly om jag visste att det gör ont?
är det verkligen bara jag som har en så stor skräck för att såras?
Och är jag rättvis mot honom? Och mot dig? Du sårr mig inte. du håller dig undan, för jag bett om det. Du kommer när jag ber om det, och du kommer aldrig kunna såra mig, för du kommer inte att stanna och det vet jag redan. Men han. Är jag rättvis som vill utan att vilja? Som känner utan att känna? Som inte känner efter utan som stänger för att jag inte vågar.
Är det rätt mot dig att så lättvindigt slänga dig åt sidan, du som hjälpt mig upp. Som fått mig att känna ljuset och våga titta. Det är du som fått mig att våga hålla kontakten med honom, han som jag är rädd för att släppa för nära. Han som kommer att vara oraken till att du inte får komma hit mer.
Han kan såra. Han kommer verkligen kunna såra. Hur ska jag försvara mig mot det?
En man. En stor stark man, inte en valp. Jag behöver mer. Behöver någon som kan hålla tag i mig när jag ramlar och mister fotfästet. någon som står vid min sida och böjer sig ner för att hjälpa mig där jag plockar bland mina spillror av det liv jag levt. Som håller mig hårt, hårt när ångesten hotar att spränga mig i bitar. Någon som ser mig i ögonen och säger vackra ord. Någon som kan se mig i ögonen utan att ljuga för sig själv.
Kan man finna en man utan att ramla omkull? Utan att sluta ute i mörkret, ensam, med hjärtat vid fötterna söndertrampat? Kan jag finna någon som plockar upp hjärtat med mjuk hand. Som värmer det. Någon som håller det försiktigt och håller en arm om mig för att stötta och som har blicken fäst vid min. Någon som kan älska och vilja väl? Finns han?
När vet man att man funnit rätt? Är det inte passionen som avgör, utan känslan? Vilken känsla ska jag känna? Jag känner hur min själ slickar sina sår och vill krypa undan igen. Gamla sår som fortfarande bränner, trots att du hjälpt mig läka. Trots att du fått mig att känna och överleva.
Jag ser den mörka vägen framför mig. Tvekar om jag ska våga gå honom till mötes. Denna person som så gärna vill vara där för mig, som jag ständigt stöter undan. Jag vet inte om jag vågar känna efter. Han vill å gärna, och jag vill så gärna, men det är svårt. Det är jättesvårt och när jag tror att jag är redo att gå så stänger sig hjärtat i försvar.
Vad tänker du nu? Vad förväntade du dig? Jag kan inte gå här och organisera mitt liv efter vilka tider du kan ses. Du kan inte bli stött eller sårad, det finns ingen möjlighet att du skulle kunna bry dig.
jag träffar andra nu. De kan jag träffa efter arbetstid och på helger. De har inget paralellt liv som de måste skydda. Det liv som du tror att du har, som du skyddar från dig själv. Du har inget liv. Du har en fasad. Utan känlor, även om du inbillar dig att där finns känslor.
Du blir arg när jag säger det. Du tycker jag är orättvis när jag säger vad jag känner. Du förstår inte... Du är bara ett barn, men du växer kanske upp. Du vill tro att du vet mycket, att du är vuxen. Men vännen, när du provat mina skor och gått med dem ett tag, då kommer du att se hur lång väg du har kvar till vuxenlivet. Du är en valp. Med för stora tassar och öron som snubblar runt. Gullig, men med lång väg kvar till vuxenlivet.
Minns du vad jag sa när vi precis träffats? Jag behöver en riktig man. Någon som jag vet är där och stöttar mig när jag får motvind. Någon som kan försvara mig om det blir krig. Någon som kan hålla om mig när jag fryser. Någon som går vid min sida och hjälper mig att hålla ihop. Jag behöver en riktig man, en vuxen man. inte en valp...
Jag går framåt, vänder om, går fram igen. Stannar. Ser på dig. vänder mig om och börjar gå igen, bort från dig.
Du gör mig så jävla rädd. Du får mig att vilja leva. Får mig att vilja le och känna solen. Du får mig att se framåt i livet. Det gör mig så rädd, så skräckslagen. samtidigt ser jag bara mörker där framme, precis som alltid. Men nu vågar jag gå dit. Nu vågar jag gå mot det mörka, okända och prova mig fram med fötterna, famla med händerna. du har gett mig mod. Mod att kanske för en gång skull avsluta det spel vi spelar. För det är ett spel mot oss själv vi spelar. Hur vi än gör kommer någon att förlora. Är det jag? Eller du?
Vi måste avsluta det här. oddsen är emot mig. Jag är rädd att göra dig illa. Jag är rädd att sluta känna igen. Vad gör jag då? Om inte du finns där och kan få mig att känna igen? Men jag måste gå vidare. Hitta någon som kan tycka om mig. Som kan tänka sig att leva med mig och kanske, på sitt sätt, älska mig. Jag vill ha någon att börja om med. Någon att sitta med på kvällen, och någon att dela dagens händelser med. Men jag vet inte hur jag ska hitta honom. Hur ska jag våga?
Det hade varit så enkelt om du varit min. Om vi varit i en annan tid eller annan plats. DU är så enkel att vara med. Så lätt att känna så lätt att, på mitt sätt, älska. Vad enkelt det hade varit. Men det är inte enkelt, och du är inte fri att bli min, och vill säkert inte bli det heller. Jag kräver det inte. Skulle aldrig drömma om att tro att du vill ha mig. Och absolut inte att du vill ha mig framför den du levt med och känner för.
Nästa gång vi ses måste bli den sista.
Jag vänder mig om och ser på dig en sista gång, insuper din doft, ditt utseende. Sparar det i mitt hjärta innan jag vandrar bort.
Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag vända mig? Jag behöver ett liv, jag behöver trygghet. Jag behöver någon. Men vem? Jag trodde mannen jag träffade i går skulle vra trist och att jag inte skulle trivas, men han var snäll. Hur kan någon vara snäll?! Behöver jag någon som är snäll? Förtjänar jag honom? Nej, jag skulle förstöra hans liv när han upptäcker hur vriden jag är. Hur hemsk och elak jag är. Jag förtjäner inte någon som är snäll. Hur kan jag göra det, när det enda som kommer att hända är att jag sårar. Ingen kommer nära. Hur skulle jag kunna leva med någon som vill komma nära, som behöver det? Jag har ju redan förstört ett äktenskap med min iskyla.
Vad ska jag göra?
Jag vill ha dig. Vad gör dig annorlunda? Varför tror jag inte att jag kommer att såra dig?
För att det aldrig blir något. Jag kan inte såra någon som inte känner något. Jag kan krypa hur nära jag vill. Jag kan öppna mig för jag vet att du inte kommer att använda det mot mig. du har ingen anledning till det. Jag kan inte såra dig, för du känner inget för mig. Alltså kan jag vara mig jälv. Jag kan vara precis hur hemsk jag vill, för du kommer inte att gå på grund utav min kyla, min brist på kärlek och närhet. Du kommer att gå när du tröttnar.
Jag kan inte ha ett normalt förhållande. Hur ska någon kunna få mig ur mitt skal? Jag vågar inte. Du har fått mig att krypa fram och jag vet att du inte är något hot. Du vill inte ha något av mig. Dig kan jag ge allt. Dig skulle jag kunna älska. Om jag velat. Om jag tillåtit det. Om du velat.
Men jag mste ta tag i mitt liv nu. Måste tänka framåt. Jag vill ha fler barn. Barn är den enda sanna kärleken. Utan den dör jag.
Jag vill ge den kärlek och den ömhet jag har till någon som förbehållslöst bara vill ta emot. Jag vill ge mitt liv till någon som inte slänger det i ansiktet på mig som en använd trasa.
Du, jag drömde om dig inatt igen. Du har verkligen ställt till det för mig. När jag tror jag fångat dig, vänder du igen och jag står där, chockad. Och när jag tror jag tappat dig dyker du upp igen för att ruska om min själ.
Jag trodde jag förlorat dig, att du inte vågade mer. Men du sprang aldrig. Du stod kvar och nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur kan du stanna när jag borde fått dig att fly för länge sen? Jag har aldrig upplevt attt någon stannat och velat ha mig, som jag är. Jag har alltid fått förställa mig. Nu är jag mig själv och du borde blivit rädd. borde gått för längesen, men ändå ger du inte upp. Varför? Vad skiljer dig från alla andra?
Jag träffar andra nu, men jag tänker bara på dig. Kan inte släppa dig. Vill bara ha dig här och känna dindoft. Den som du lämnar kvar varje gång du varit här. Den som gör mig varm. Kommer du ihåg när jag skrev att du inte fick komma nära för då tror jag inte att jag kan släppa igen? Jag kan inte släppa. Jag vill nog inte släppa. Men vi har ingen framtid...
Jag stoppar in dig i hjärtat för kvällen. På natten kryper du fram. Jag kan inte stänga in dig, inte slänga bort dig. Jag har verkligen försökt. Vad var det jag skrev för ett tag sen? "Är du så feg att du inte kan stanna för att jag är uppriktig så lägger jag heller ingen tid på dig." Nu skrämmer du mig ännu mer. Jag förstår om man är feg. Jag kan ta att du flyr. Jag kan acceptera att du försvinner för att du tycker det är jobbigt. Men att du stannar när du öppet säger att du börja veta för mycket om mig... Det skrämmer mig. Gör mig fullständigt skräckslagen och ger mig ångest.
Sältan. Tårarna. De som bränner men inte kommer, inte släpps fram. Varför gråta? jag vill inte känna, vill tillbaka till tiden utan känslor. det var enklare då. Lugnare Innan du kom.
Det finns fler som söker mig. Vad har jag i deras ögon? Jag ser deras blickar, deras händer då de tar min hand i deras. Den där blicken som undrar och vill fråga. Vem jag är. Jag får meddelanden i natten som säger att jag är önskad, att jag är saknad, men jag vet inte vad man ska svara. Hur kan man sakna någon man inte känner? Hur kan man önska mitt sällskap när jag inte är något sällskap att ha?
Jag trodde inte att jag var någon man ville vara med. Hur kan det finnas så många som vill umgås med mig? Jag har fått höra så länge att ingen vill ha mig, så vad är då detta? Var fanns de när jag ännu kände? Innan jag blev tom och kall. Var fanns de när jag behövde dem. Var fanns de jag behövde? Var finns den jag behöver nu? Jag har redan börjat backa. Jag ser på dem med skräck i blicken och jag försöker komma undan, men de snärjer mig. Händer som greppar efter mig, pockar på uppmärksamhet. Men jag känner inget. Var är glöden? var är den eld du väckte? Har den redan slocknat? Väntar på den kalla friden...
Jag har förstått det nu. Jag har alltid valt den som känns minst. Den jag blir minst bränd av. Jag har aldrig valt den som fått min själ att brinna. Alltid valt den säkra. Better safe than sorrow...
Jag hade aldrig valt dig. Jag hade riskerat för mycket. Hade du velat ha mig hade jag flytt. Du väcker för mycket inom mig för att jag ska våga känna. Bättre med en annan. En som inte väcker några känslor, varken bra eller dåliga. Någon jag kan tycka om utan att tappa huvudet, utan att tappa kontrollen.
Jag behöver någona som kan leva med mitt skal, för själen låser jag in. Den får inte komma fram för den är för sårbar. Jag behöver inte dig. Du vill inte ha mig.
Jag finner ett lugn. Jag känner ingen press. Jag mår bättre nu när jag vet att du inte vill vara här. jag vill tro att detta var det sista så jag kan släppa dig. Ångesten kommer senare. Igår rev den mitt inre vid tanken på att inte träffa dig, men efter noga överväganden har jag bestämt mig för att inte vilja mer. Att inte tro eller tänka mer. Jag gör som i höstas, jag tar ditt minne och stänger in det. Då finns du alltid med mig som den som fick mig att känna livet igen, men jag behöver inte känna din närvaro. Jag kan glömma, eller plocka ner dig.
Ditt liv är ditt. Jag ska inte lägga mig i. Du kanske finner henne igen. Gräver fram kvinnan du bor med och ni får det bra. Jag hoppas det. Jag hoppas att du ska få det bra och att du ska få det liv du önskar. Jag förstår att det är svårt att slita sig från det man valt, jag har själv gjort det och hur man än gör blir det som att slita isär ett par siamesiska tvillingar. Man sitter så hårt fast och det gör ont hur man än gör. Så för din skull hoppas jag att du finner en väg att lösa det på. Antingen genom att återigen finna kärleken i ert förhållande, eller genom att finna styrkan att dra dig ur.
Jag hoppas du får det bra. Jag hoppas du finner det du söker. Bli fri om det är vad du vill, bind dig fast om det är det du vill. men lova mig att känna efter i ditt hjärta vad det verkligen är du vill. Ingen vet bättre än jag vad som händer om man fastnar i något man inte trivs med. Hur destruktivt det är för själen. hur svår själen är att laga och hur djupt ner i mörkret man kan komma. Utan mitt barn hade jag varit död. Utan dig hade jag aldrig tagit mig upp igen.
Så då kom den tiden jag väntat på. Det jag känt varit på gång och som slutligen infunnit sig.
Nu har du sprungit undan, flytt från något jag inte kan säga vad det är. Något jag inte vill eller får veta. Nu är tiden här som brukar kallas hjärtslitande när man väntar på de slutgiltiga orden. Hjärtslitande om det finns något kvar att slita i.
Jag har vetat att det ska komma, har varit redo länge nu och känner mig lugn. Jag visste att du inte var för mig och jag visste att du skulle springa när det började brännas, precis som jag varit på väg att fly flera gånger. Jag har medvetet utsatt dig för att vara säker på att du inte ska stanna. trots att jag av hela mitt förstörda hjärta önskar att du skulle vågat vara kvar så visste jag att du skulle fly. Antingen du eller jag.
Nu väntar jag bara. Väntar på att du ska säga orden, eller att du inte ska säga något alls. Jag avvaktar, backar och låter dig vara ifred. Ska tänka på annat nu. Ska börja pilla bort de delar av dig som klamrat sig fast innanför pannbenet. Ska glömma dig nu.
Du har så mycket runt dig. Så mycket jag inte vet om, så mycket jag inte förstår. Jag är inte en del i det livet, men jag ser följderna. Jag ser och känner din osäkerhet, din sorg och ilska. Vill inget hellre än att fråga vad det är, men du har rätt till ditt egna liv och jag har ingen rätt att fråga. Vi är inte vänner. Kommer aldrig att bli.
Var uppriktig mot mig. jag blir så irriterad när människor inte kan säga vad de tänker. Var uppriktig, det är ju jag mot dig. Varför går du och gömmer dig? Varför blir du så konstig? tala om för mig om jag gör något fel! Hur ska jag kunna veta vad det är du vill om du inte öppnar munnen och talar om det? Jag gör ju allt du ber om. Jag frågar inget privat, det är ju du som gör det.
Vill du att jag ska sluta höra av mig till dig? Vill du vara den som alltid tar kontakt? Glöm det. Då kan du leta upp någon annan för om allt ska ske på dina villkor kan du lika gärna köpa dig en hora. Vi är två här om detta och jag lovar dig att om din sambo får nys om mig så är vi verkligen båda inblandade. Då vill jag ha fått ut något av detta också. Det kommer att bli jag som får skulden även om du bedyrar att du tar på dig den. Jag är ju trots allt kvinna...
Jag blir så rädd när du först frågar om mitt liv och sen kryper undan och gömmer dig, för jag förstår inte varför du gör om du gör. Vad är det jag gjort eller sagt? Och om det inte är jag som gjort något så säg det! Vill du inte prata om det är det ok. Jag är inte den som tvingar folk att öppna sig, det får de göra om de känner att de vill och om de litar på mig. Men jag är här för att yssna om du vill. Jag är en bra vän.
Men snälla du, slut dig inte, stäng mig inte ute. Var uppriktig och säg till om något trycker dig istället.
Idag träffade jag en annan. Jag ville verkligen njuta, men jag kunde inte. Jag försökte verkligen se på honom med nya ögon, men jag kunde inte. Jag är inte redo. Jag är inte mogen att träffa någon ny. Jag inser det nu. är jag kanske inte ens mogen för dig? Men det vet jag att jag är. Det blir mer och mer logiskt att fortsätta träffa dig ju mer jag tänker på det. Jag vill inte, men behöver dig. Jag kan inte längre lura mig själv. Jag klarar inte av att träffa någon ny. Det gör ont och river och förstör för varje fråga han ställer. Ska jag behöva svara på frågor igen? jag kan inte sitta där och svara på alla frågor om mitt liv, mina känslor så som han förtjänar. Jag mår inte bra av det. När jag satt där tänkte jag att han måste tro att jag är helt sinnessjuk. Det kanske jag är? kanske är jag så sjuk att jag behöver hjälp?
Jag föll djupare ner i hålet idag, jag kände det. Jag insåg hur djupt mitt sår blivit och jag ville ha dig. Du är som honung för mig, som bomull mot mitt hjärta. Som medicin. Min ångest rev i bröstet och jag trodde jag skulle sprängas. Om du bara varit där, men jag vet ju att det inte blir så. Du är verkligen den enda som får min ångest att släppa. Skrämmer det dig? Det skrämmer mig. Jag skulle göra vad som helst för att det skulle vara annorlunda, att någon annan elller vad som helst annat botade min ångest, men tyvärr. Det är bara du, och jag kan inte hjälpa det.
Något är på gång. Något kommer att hända. Det känns, som ett tryck i luften runt mig. Något är fel. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. jag vet inte om det kommer drabba mig, men någonting är på gång att hända och jag dras med som en båt utan åror och roder i en ström mot ett fall. Jag kan inte styra, inte fly. Jag är på väg mot något och jag vet inte vad det är.Och jag är rädd för att drunkna.
Jag har en träff i morgon med en främmande man. Jag vill inte gå, men jag måste. Jag måste ta mig ur det här hålet jag återigen ramlat ner i. Denna gången vet jag inte om du är där för att rädda mig.
Det är dags att ta tag i livet. Dags att träffa andra, bättre. Träffa någon som kan ge mig mer än vad du har möjlighet att ge mig. En familj, en gemenskap, vänskap, trygghet. Någon som kanske vill bygga upp ett liv med mig. Det spelar ingen roll vad jag vill ha för precis som det alltid varit i mitt liv så är det omöjligt att få allt. jag är glad om jag får något.
jag är glad med dig. Jag är Jag med dig. Men jag behöver mer, och jag vet att du inte vill ge mig det. Så jag måste söka någon som kanske inte får mig att brinna, eller som ens kan fåmig att skratta som du. Jag kommer aldrig hitta någon som kan ge mig det du ger mig, men jag kanske kommer att hitta någon som kan ge mig det du inte ger mig...
Du försvinner ibland. Kliver in i dimman och försvinner. Men i mitt huvud är du alltid kvar och fördunklar mitt sinne. Nu sitter du där och river fastän jag vet att du återigen krupit in i din grotta av något jag inte känner till. Vad är det som hänt? Varför är du så stängd. Du kan prata med mig, det vet du väl? Jag är här för dig. Jag bryr mig om dig. Jag vill ge dig en kram och en kys och säga att allt ordnar sig, men jag vågar inte. Du skulle inte tycka om det.
Nytt år. Nya möjligheter. Vad har detta året i bakfickan? vad kommer att hända? Jag önskar att det blir ett bra år, med nya trevliga vänner, mer möjligheter till träning och större lycka än tidigare år. Kommer jag att vara lycklig i år? Kommer dörrar att öppnas, eller kommer de stängas? Kommer vi att dela glädje och sorg i år, eller kommer vi glömma varann? För första gången ser jag inte vad året har att erbjuda mig. För första gången är året inte en upplyst väg för mig.
