Jag funderar och funderar, kan inte betämma mig. Ska jag vara med eller inte. Jag tvekar, vänder mig, vrider... Jag ska lägga undan dig ett tag. om du hör av dig så visst, men jag ska inte ta kontakt mer.
Vi pratade idag och jag blev glad för du lyssnade på mig. Men jag blir inte klok på er och ert förhållande och det stör mig. Hur kan du tycka att allt är bra med ert förhållande och samtidigt klaga på att ni inte har sex? Du har haft andra och det verkar inte bekomma dig. Förstår du vad du gör mot din tjej?
Jag ska lägga undan dig. Placera dig i det där hörnet av mitt hjärta där jag placerar sånt som gjort ont. varför det gör ont vet jag inte för egentligen bryr jag mig inte. Kanske har jag ont åt din tjej. Hon blir så grundlurad av dig. Hur kan man göra så mot någon?
Samtidigt har du visat mig hur underbart sex man kan ha och jag vill fortsätta utnyttja dig. Det skäms jag inte för. jag utnyttjar dig. Förstår du det? Och du utnyttjar mig. Förstår jag det?
Ibland blir jag rädd. Jag vill inte ha ett förhållande med någon. Men ibland hade det varit mysigt att ha någon som brydde sig om mig. Samtidigt skulle jag känna mig trängd. Nu kan jag fortfarande lägga benen på ryggen om det bränns.
Jag lägger dig här, bredvid mig en stund. Låser om dig, men gömmer inte nyckeln denna gången. Jag kan ta fram dig om jag vill, men du kommer inte att stå där framför mig och locka mig ner i fördärvet. Jag måste hitta någon annan eller nöja mig som det är. Det dyker säkert upp någon som väcker mig som du. Som är ärlig och som ger mig det jag förtjänar. Någon jag kan ge den kärlek jag känner till. Kanske kan jag hitta någon som visar vad äkta kärlek egentligen är. Det hade varit bra... jag träffar bara sånna som dig. Eller är alla män som du? Varför kan ni inte vara ärliga och snälla?
Vi ska snart ses igen, och mina tankar maler på. Vi måste prata innan det går för långt detta. Egentligen har det redan gått för långt, d har gått över gränsen och jag vet inte om jag vil vara med. Jag kan inte bara låta dig gå, men jag kan heler inte låta dig förstöra ert liv bara för att ha sex. Det är inte mitt ansvar, inte min skuld, men ändå måste jag ingripa.
Kommer jag att förstöra allt? Jag ska inte ställa till ultimatum, bara ge di alternativ. Valet blir sedan ditt. Jag måste fundera.Måste tänka på hur jag ska säga det. Måste verkligen säga något... Är jag en förstörare? Kommer jag att förstöra allt nu? Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag har ett samvete...
Så kommer tankarna, analyserna igen. De invaderar mitt huvud med frågor, tvivel, hopp och förtvivlan. Mitt bland alla snurrande tankar vandrar förnuftet kring och försöker skapa ordning. Det går sådär...
Jag vill att du ska veta... Du finns här, inne, i mitt huvud, alltid. Du är hela tiden med mig. Är jag med dig? Jag vill inget hellre än vara med dig. Inte hela tiden, men nu. Du har verkligen satt spår... Vad vill du ha av mig? Vad vill du att jag ska göra, och säga?
När jag tänker på dig slår mitt hjärta lite tyngre, lite snabbare. Min kropp blir varm och jag vill bara ha dig. Kanske är det bäst att sluta nu innan det går för långt. Innan jag börjar bry mig. Men det gör jag redan, bryr mig. Jag kan vara ärlig mot dig men inte nu. Först vill jag ha dig lite till. Jag vill känna på dig ett tag, sen ska jag berätta, och gå... Tyck inte synd om mig. Jag vet att du inte kommer att vara med mig. Jag vet inte ens om jag vill leva med dig.
Tankarna spinner runt i mitt huvud. Hur får jag dem att sluta?! Jag vill säga att jag älskar dig, men det vet jag inte om jag gör. jag känner dig inte. Allt jag vet att det mer och mer verkar passa. Vi är så olika, men ändå lika. Jag känner din kemi, kan inte låta bli att dras ner. Känner din styrka, vill ha den. Vill hålla om dig och aldrig släppa. Vill bara springa iväg och gömma mig. Säga upp dig helt, inte höra av mig mer. Jag klarar snart inte mer. Jag vill skicka sms, men vet att om jag gör det och får svar går jag under.
Du är en drog. Jag måste sluta ta den. Du är för bra för mig. Du är också en otrogen skitstövel. Varför bryr jag mig?
Men när du är här... Att få smeka din kropp, få känna din smak. Få ha dig nära och hålla om dig. i det ögonblicket älskar jag dig.
Någon frågar: "är du kär nu?" En annan skäller: "Vad håller du på med?! Du kommer bara att bli sårad!" Inuti mitt huvud snurrar frågor. Är jag kär? Vad är man när man är kär? Vad är kärlek? Jag vet inte vad kärlek är, och det känns tragiskt...
Har jag varit kär? ja, det tror jag. Jag älskade min man. jag var väldigt förälskad i en man innan jag gifte mig. Men kär? Är inte det något livslångt?
Jag tror inte att kärlek är statiskt. Det varierar i känsla och tanke och över tid. Vad skiljer kärlek från passion? Kärlek från trygghet? Kärlek från vänskap? Kan man ha ett passionerat förhållande hela livet? Kan man leva med någon som oavsett tid och plats alltid tänder en eld i bröstet? Jag tror det inte. jag tror att alla söker något som passar just dem och därför undrar alla om man gjort rätt.
Jag vill ha passionen. Jag vill känna med hela kroppen att jag vill ha en person och inte bara som något tryggt eller som vän utan jag måste känna passion för att kunna ha sex. Utan sex, inget äktenskap. Alltså måste min livspartner kunna tända mig oavsett vad som händer. Det är lika viktigt som vänskap och trygghet.
Jag har alltid valt trygghet och vänskap. Aldrig varit intresserad av sex. Sex har varit jobbigt och något som krävts av mig. Det har aldrig varit riktigt skönt. Alltså har jag inte brytt mig så mycket om att det ska brinna i mig. Jag har valt svala trygga förhållanden, som slutat i total iskyla...
Därför skrämmer det mig när någon kan titta på mig och jag bara vill en sak... Jag har verkligen funnit någon som tänder hela mig, som en påskbrasa. Men är det livslångt? Jag vet inte ens om jag bryr mig om det. Jag vill ha honom. Han har fått mig att känna att sex är skönt. Plötsligt förstår jag dem som vill hålla på hur länge som helst. Det är ju skönt! Visst har det varit skönt innan ibland, men jag har alltid velat att det ska bli klart. Det har varit jobbigt. Detta är inte jobbigt, det är underbart!
Än har du inte avbokat. Kan det vara så att du verkligen tänker komma idag?
du kom, och när du gick lämnade du ett stort tomrum efter dig. Du är fantastisk, vet du det? jag har aldrig mött någon som du tidigare Du har allt. Jag längtar redan till nästa träff.
Jag vill inte sakna dig. Jag vill inte tänka på dig. Jag vill inte vara den som längtar. Men det är jag och jag är ledsen för det. Du kan tröta dig med att det inte varar för evigt och att jag säkert glömmer dig någon dag. Det tar tid, men det ska gå...
Världens mest begåvade tjej överraskar alltid med fantastiska låtar och texter.
Jag försöker träffa andra, men det blir bara du kvar. Alla andra går. Varför? Visar jag så tydligt att jag inte vill ha dem? Jag måst hitta någon annan. Jag kan inte hänga upp tilllvaron på om du behagar dyka upp eller inte. Jag skulle vilja säga "nej, idag ska jag träffa någon". Skulle du bli besviken då? Tar du mig för given? Antar du att jag kommer att finnas här framöver att ta dig i mina armar när du blivit illa behandlad av din tjej?
Minns du att jag skrev för ett tag sedan att om du kommer närmare vet jag inte om jag kan släppa dig igen. Varför gjorde du det? Nu kan jag inte släppa. Jag kan inte bara låta dig gå. Vaddå inte blanda in några känlor? Känslor är alltid inblandade och man kan inte bara ta bort dem. Du vill inte ha smärta och det vill inte jag heller, men att förneka vad vi gör med varandra vore fel. Vi behöver varandra, om inte annat för att vi tycker om varann och kan ge varandra komplimanger som iallafall jag inte fått på många år.
SÅ mycket jag tänkt på dig idag, på vad jag skulle vilja säga dig. Jag vill veta så mycket. Jag känner så starkt för dig och är rädd att du ska bli skrämd av det, fastän du inte behöver. Så klart jag känner för dig. Jag skulle kunna älska dig, det gör ingen skillnad. Vi kommer aldrig att ha en framtid hur jag än gör, så jag kan lika gärna erkänna mina känslor. De är starka, skrämmande och helst av allt vill jag ta dem och krama ihop till en liten boll och kasta iväg. Då skulle jag sluta bry mig. Men det gör jag inte, och jag kan inte det längre. Så jag bara är. Man rår inte för sina känslor och det var kört redan första gången jag såg dig, så varför låtsas? Jag är lycklig som får vara med dig och jag kan leva med det ett tag. Sen vet jag inte. Jag kommer att bli lämnad och sårad och sen ställer jag mig upp igen och har förlorat lite självkänsla till. Det är inte första gången och säkert inte sista. Du har gett mig så mycket redan att det är värt det.
Oavsett vad som händer har så mycket att tacka dig för. Jag trodde aldrig jag skulle känna igen. Jag trodde att jag alltid skulle vara ointresserad och ointressant, men du väckte mig. På ett ytterst brutalt vis visserligen, men jag vaknade upp och upptäckte att jag har känslor, att jag fortfarande har värme kvar i min själ. Det är din förtjänst och bara det gör att jag kan älska dig, på mitt vis, resten av livet...
Du kommer inte. Blev jag förvånad? Nä. Blev jag besviken? Jag ville bara skrika rätt ut. Hur tror du att jag ska kunna tro dig och dina undanflykter? Du hittar tusen anledningar. Varför inte säga rakt ut att du inte vill? Du vill själv bestämma när du ska komma och riva upp mitt liv. Du är en rivare. En skadare. En fegis. Du vet inte ens vad du vill. Du tycker uppenbarligen om mig, men varför?
och varför gör du mig så förvirrad?
"Ingen av oss drömmer inatt Jag sitter och skriver du gör annat Jag vet att du lyssnar jag vet att du lyssnar på mig Hon vet ingenting om oss hon vet inte ens att jag funnits och hon håller dig om natten så hårt att du inte kan fly"
Jag skulle lgga mig ner och gråta om du sa att du inte vill träffas mer. Jag skulle ha svårt att ställa mig upp igen. Jag skulle ställa mig, men det skulle kännas. Jag vet att det kommer en dag när du vill avsluta men snälla vänta lite!
Jag är orolig. Nervös. Varför. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill att du kommer hit, men fasar för morgondagen. Vill jag? Vad är jag ute efter? Vad är du ute efter? Jag kan inte dra mig ur, det vill jag inte. Men jag vet verkligen inte vad jag vill med dig. Jag vet inte om jag vill fortsätta såhär. Det var så skönt när det var över, och nu är vi tillbaka på ruta ett igen med all osäkerhet. Jag hatar osäkerhet. Jag hatar att inte ha kontroll.
Vad kommer att hända i morgon? Kommer det att hända något alls? Du kanske ångrar dig och drar dig ur, det har ju hänt innan. Ibland undrar jag om det är mitt fel att vi håller på som vi gör. Du sa redan från början att du inte ville ta snedsteg och ändå gör du det. Jag vill fråga varför du ändrat dig, men törs inte. Men varför vågar jag inte? Det spelar väl ingen roll om jag undrar, men för mig spelar det roll att förutsättningarna ändrats. Kanske kan jag ta det senare...
Jag längatar efter dig, men vet inte varför. Vad är det som gör att jag vill ha just dig? Kan det vara att du ju trots allt är ett säkert kort? Hur det än blir så kommer jag att bli ledsen och jag vet om det. Om man går in i ett förhållande som skulle kunna fungera så kan man bli sårad utan att vara beredd, men här är jag beredd och vet om att jag blir behandlad som objekt. Jag har inga fantasier om att vi skulle kunna leva ihop hela livet som kommer att trasas sönder. Jag har inga illusioner. Jag vet att du är ett svin och att du bedrar din tjej. Varför skulle jag vilja ha något annat? Någon annan skulle bara såra mig djupare.
Du bedrar din tjej. Du bedrar din tjej... Du är verkligen ett svin. Ett as som bedrar din tjej med mig. Du behandlar oss bägge väldigt illa. Inser du det? Varför gör du det?
att jag skulle klara denna veckan. Jag längtar efter dina ögon, dina händer, dina läppar mot min hud. Jag ryser av tanken på din kropp så varm och fast mot min. Ljudet av din röst, ditt mjuka skratt.
Tårarna rullar ner längs mina kinder och landar som glaspärlor mot golvet. I dem finner man all smärta de symboliserar och likt vattendroppar mot ett fönster speglar de min själ och min längtan. Precis som dropparna mot rutan är mina tårar kalla. Ett symptom på den kyla jag bär inom mig.
Ibland far jag iväg i mina drömmar, jag tillåter det, och finner att jag drömmer om dig. jag drömmer om att du finns för mig, och att du bryr dig om mig. Jag vet att det bara är drömmar men efter en sådan dröm mår jag bra och känner mig varm. Nu längtar jag nästan efter att få somna och krypa upp hos dig i mina drömmar. Jag som förr fasade för natten och mardrömmarna har äntligen funnit ett sätt att komma till ro.
Du är mitt stöd både i verkligheten och i sömnen. Du vet inte om det, men jag hoppas att det någon gång blir tillfälle att tacka dig för att du finns och dök upp i mitt liv. Jag tror att du är anledningen till att jag vågar leva.
Det finns ett hopp. Det ligger där och väntar på att jag ska plocka upp det och erkänna det. Som en rund luddig och varm boll väntar hoppet runt hörnet men än sträcker jag inte fram min hand, än är handen inte redo att greppa.
Det finns en kärlek. Den står framför mig. Röd, brännande, taggig. Där väntar den på att jag ska sträcka ut min arm och riva mig på den. Jag vill slå undan den men det kommer att svida, det vet jag. Men famnar jag den sårar den mig än mer. Taggarna långa som kvivsspetsar, och tätt, tätt. Elden brinner i den och får mig att backa och hålla händrna för ansiktet i skydd. Ska jag gå mot den och slinka förbi? Greppa hoppet runt hörnet och undvika avgrunden bakom mig?
Ovan mig kretsar beslutsångesten runt som gamar. Bland dem flyger en svartklädd ängel som manar mig framåt.
Hur jag än gör så kommer det att kännas, kommer att skada mig... Gamarna ser hungrigt på mig.
Att jag i många år levt ett falskt liv. Har vetat det länge men idag föll det ner i knät på mig som en bomb och ångesten hotade att spränga mig. Jag bearbetar min ångest och mitt liv men ibland kommer insikten om hur taskigt jag haft det fram och jag ser mitt liv klart och det klarar inte min hjärna att hantera. Idag kom ett sådant tillfälle och jag såg mig själv utifrån. Plötsligt förstod jag hur jobbigt mitt hjärta haft det och jag förstod varför jag är som jag är. Sedan kom känslorna och de for över mig om en stor våg och hotade att dränka mig. För att överleva fich jag stänga av och försvinna. Hur ska jag någonsin kunna bli hel igen?
Jag behöver dig här. Jag behöver något äkta, något som jag vet vad det är. Något att hålla fast vid när vågorna hotar att dränka mig och kallsup efter kallsup lockar mig till att sjunka ner i galenskapen och försvinna...
Jag stänger av och blundar igen. Trycker tillbaka insikten och känslorna till sitt hörne men plockar fram en liten bit att bearbeta. Det är så jag får göra, det är nog därför det blivit värre det sista. För att jag börjat bearbeta mitt liv.
Jag har slutat blunda och det är en smärtsam syn som möter mig...
Ångesten lättar, allt har lugnat sig och jag pratade med dig idag. Förstår vi varandra? Jag tvivlar, men hoppas att du förstår mig. Varför jag flyr in i det mörka ibland. Varför jag försvinner utan ett ord.
Jag fick rådet att skaffa en pojkvän och jag skrattade och sa att jag inte är någon vidare bra flickvän. Människor omkring mig chockas av mitt liv och ömkar mig, men jag vill inte ha medömkan. Jag vill bara få vara ifred.
Du lägger dig inte i, du dömer aldrig. Det gör mig trygg. Jag behöver inte spela för dig, inte lägga upp en fasad. Du är förmodligen den enda som får se den äkta mig, och jag tackar dig för att du finns för mig så att jag kan slappna av. Det finns ingen anledning att spela för dig, du kommer ändå inte att stanna så jag riskerar inget genom att vara mig.
Aldrig tidigare har jag känt mig så trygg som jag gör när jag tänker på dig och det vi har. Det är speciellt. Det är strukturerat och vi vet båda vad som gäller. Det är därför du skrämmer mig så när du ändrar på strukturen.
Jag vet att du tycker att jag är konstig och sinnesrubbad, men det bryr jag mig inte om. Jag kommer ändå att förlora dig.
Var jag verkligen hos dig, med dig, i dig? Fick jag verkligen komma dig så nära? Släppte du mig verkligen så nära din själ? eller inbillade jag mig.
Jag såg en pojke, någon som vuxit upp för fort. Jag såg en man som ville ut. En man som var fylld av längtan, som sitter fast. Känslan av en fjäril mot rutan.
Du visade något jag inte trodde var möjligt. Jag såg den själ, din längtan och det gjorde ont.
Jag blir rädd när det bränner så. När det känns så mycket och jag inte vet vad det är. Jag blev rädd när jag mötte din blick. Jag blir rädd när jag tänker på den. Vill bara gråta och springa, men dras mot dig. Du har redan stängt igen och drar dig undan.
Vi är så lika du och jag. Vi stänger om oss, vill inte känna, vill inte ha ont. Vi vågar inte släppa och kasta oss ut i det okända. Det gör ont och man landar hårt varje gång. därför är det bättre att låta bli. Ändå sträcker vi oss mot varann och smeker kinden.
Jag känner ännu din doft i näsborrarna. En doft som jag aldrig kommer att glömma.
Jag vill till dig. Jag vill skriva att jag saknar dig, men vet inte om det är sant. Jo, det är det nog. Jag saknar dig, dina armar, din kropp. Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vill skriva till dig hur mycket jag vill ha dig, men vågar inte. Hur kan någon limma sig fast i huvudet som du gjort?
Du måste tro att jag är knäpp. Fast du vet ju inte hur mycket jag tänker på dig. det är inte bra det här... Fortsätter det såhär kan jag inte längre vara med. Då måste jag luta. Vad är det för ett spel jag spelar? Jag kommer att förlora hur jag än gör.
Jag står och stirrar ut över stupet framför mig. Tvekar om jag vågar ta ett steg till. Jag kommer att falla oavsett. Faller jag nu så har jag iallafall bestämt det själv. Jag kan inte säga vad jag känner, för då flyr du. Men vem ska fly först? Du eller jag? Det kommer aldrig att fungera. jag är rädd för alla tankar jag får. Jag är rädd för det du gör med mig, och min kropp.
Jag måste lägga av med det här. Jag måste lägga på. Men jag kan inte...
Utan att tänka har jag redan planerat in nästa gång.
Du tänker på mig. Jag är rädd. Skräcklagen. Alla regler har raserats, alla stöttor borta. Jag vill veta vad du vill med mig, samtidigt vill jag bara hålla om dig helt utan tankar, helt utan ansvar. Jag längtar tillbaka till din famn, dina kyssar, dina smekningar. Du får mig att känna och det är skrämmande. Jag har varit stängd så länge och du har börjat öppna mig...
Det gör ont. All gammal smärta kommer krypande och jag kämpar med att försöka stänga igen. Hur gör du?
Hur kan du komma så nära?
Jag ser dina ögon, din egna tillslutna själ som gömmer smärta och minnen, precis som min. Jag ser din blick känner den skära. Känner den i mig. Jag känner dig så nära under skinnet. Där har ingen varit innan. Så nära släpper jag ingen.
Jag vet inte om jag vill kämpa mer. Jag vågar inte släppa in dig, men jag orkar inte hålla emot. Vad fan ska jag göra? Fly igen? Jag har sprungit hela mitt liv, jag orkar inte mer. Men orkar jag mer smärta?
Du vet inte vad du gjort. Du kommer att rasera mitt liv. Käre gud, hjälp mig!
Så var du där igen. Med dina blå ögon, fantastiska kropp och mmmm vad gott du luktar! Jag vill inte släppa dig, det förstod jag idag. Jag känner dina händer, dina läppar. Jag känner din blick när jag sluter ögonen. Dina starka armar...
Varför gör du detta? Varför kommer du nu när jag äntligen stoppat undan dig? När jag hörde din röst smalt jag och jag förstod att det aldrig kan vara annorlunda. Du kommer att komma och gå och jag kommer att acceptera det. Men varför? Vad är det med dig som gör mig stum? Som gör mig handfallen? Som gör mig dum?
Det är kallt. Jag känner ännu din lukt i mina kläder.Jag älskar verkligen din lukt. Jag vill bara åka tillbaks till dig, krypa ner hos dig och vara din igen.
Du förstår väl att jag inte kan släppa dig igen. Du förstår väl att när du kommer så nära mig så kan jag inte bara låta dig gå. Du har öppnat en dörr och grävt fram ditt minne igen. Jag öppnade mina händer och blottade mig för dig. Om jag måste släppa taget igen kan den dörren inte öppnas igen. Förstår du det?
En kyss, lätt och smekande på dina läppar. När tårarna sakta smeker min kind. Din sträva kind, dina blå ögon. Längtan i blicken...
Solen går ner i dimman och ensamheten värker som en feber i kroppen. Vill inte vara i vägen. Vill inte vara den som går eller den som stannar. Hjärtat som ännu en gång börjat att spricka upp i kanterna sys sakta ihop med löften som bryts. Säkra löften, de man vet inte kan hållas. Då blir man inte besviken.
Jag tvekar och tvivlar. Tänk om han har en annan i sina tankar. Tänk om han inte vill se mig, om han blir rädd och tror att jag vill ha ett förhållande. Tänk om han vill ha ett frhållande och blir jätteglad, och jag sårar honom. Bättre då att han inte är intresserad. Jag vill inte såra någon. Jag vill inte heller bli sårad.
Varför gör jag såhär? Kan inte någon bara ge mig en smäll så jag vaknar upp. Jag letar ju efter probem. Varför gör jag så? Jag vet inte vad jag vill, jag vet ingenting! Jag vet bara att jag vill vara nära igen utan att vara rädd och orolig. Jag vill känna utan att må dåligt. Jag vill finnas utan att ha dåligt samvete över att vara jag.
Så fastnade jag i det igen. Tanken som ständigt ligger där bakom pannbenet och gnager. Är jag inte riktigt klok? Jag har verkligen på allvar skrivit till en främmande karl och frågat om han vill gå ut och äta med mig. Det verkade som en bra ide just när jag gjorde det, men nu när jag tänker på det blir det mer och mer absurt. Vad gör jag om han säger ja? Eller om han inte svarar alls utan bara kommer att titta konstigt på mig framöver.
vad är det för fel på mig egentligen?
Det gnager i mig, gör ont och värker. Det bränner i magen och jag får huvudvärk. Bättre att inte bry sig.
