royalle

                                                                                                                                             
SÅ mycket jag tänkt på dig idag, på vad jag skulle vilja säga dig. Jag vill veta så mycket. Jag känner så starkt för dig och är rädd att du ska bli skrämd av det, fastän du inte behöver. Så klart jag känner för dig. Jag skulle kunna älska dig, det gör ingen skillnad. Vi kommer aldrig att ha en framtid hur jag än gör, så jag kan lika gärna erkänna mina känslor. De är starka, skrämmande och helst av allt vill jag ta dem och krama ihop till en liten boll och kasta iväg. Då skulle jag sluta bry mig. Men det gör jag inte, och jag kan inte det längre. Så jag bara är. Man rår inte för sina känslor och det var kört redan första gången jag såg dig, så varför låtsas? Jag är lycklig som får vara med dig och jag kan leva med det ett tag. Sen vet jag inte. Jag kommer att bli lämnad och sårad och sen ställer jag mig upp igen och har förlorat lite självkänsla till. Det är inte första gången och säkert inte sista. Du har gett mig så mycket redan att det är värt det.

Oavsett vad som händer har så mycket att tacka dig för. Jag trodde aldrig jag skulle känna igen. Jag trodde att jag alltid skulle vara ointresserad och ointressant, men du väckte mig. På ett ytterst brutalt vis visserligen, men jag vaknade upp och upptäckte att jag har känslor, att jag fortfarande har värme kvar i min själ. Det är din förtjänst och bara det gör att jag kan älska dig, på mitt vis, resten av livet...