royalle

Jag känner hur spänningarna släpper. Axlarna sjunker och andningen blir lugnare, djupare. Lutar mig tillbaka och tar en liten sipp av vinet. Låter smaken rulla runt i munnen och sprida sin värme och sötma innan jag låter det smyga ner i halsen.

Det är lördag, och jag har jobbat från 6.00 till 19.30. I morgon blir en lika lång dag och måndag ytterligare 18 timmar arbete. Min stund på jorden. Lördag med vin och choklad.

Jag slappnar av. Njuter av vinet jag aldrig dricker annars och känner att det är så underbart att äntligen rå sig själv. Inga krav, ingen press, ingen stress och framförallt inget dåligt samvete över att jag sätter mig ner och njuter en stund.

Jag ser mig omkring i lägenheten. Ljusen fladdrar i varje fönster och doften från rökelse ligger tung i luften.  Och jag undrar, hur går man vidare när det gör så ont? Hur orkar man? Utåt är jag som vanligt men inuti kokar ångesten och hotar att spränga mig. Får inte låta något komma ut, eller jag riskerar att rasera hela min själ.

Så svårt att hålla fast, som en flotte i en ström flod. Jag känner mig som en fågel i vinden. Vad är kärlek? Vad är passion? Allt jag varit så säker på hotar att falla isär, som ett korthus. Allt jag jobbat på att bygga upp, min själ, mitt liv...

Andas djupt. Låter axlarna falla ner, blundar, slappnar av. Försöker hitta friden och lugna de bubblande kokande känslorna inuti. Hittar slutligen beslaget och låset runt min själ och sluter till. Låser. stänger om den. smyger sakta ut och gömmer nyckeln. Hoppas att ingen hittar dit igen. Vill skydda, försvara mot intrång och skador. Vill inte bli sårad igen. Vill inte blotta mig och bli uppsliten av rovdjuren en gång till.