redo för dårhus
Jag ska inte tänka på dig mer. Nu ska jag tänka på andra. Tänk bort dig helt och hållet. Du finns inte för mig.
Jag behöver dig inte, det vet jag och jag vet inte varför du fortfarande finns här hos mig. Jag vill inte ha dig.
Jag gjorde något fantastiskt. Jag kontaktade en annan person, någon bättre. Jag bad honom ta med mig ut. Han väcker inte passion som du men han är fin och han är snäll. Han kan bli en bra vän.
Hösten är verkligen här nu, och sommaren flydde för längesedan. Så gjorde även du. Flydde. Så gjorde också jag, före dig. Flydde. Som värmen, från oss.
Jag vill inte fly mer. Jag vill kunna våga vara med. Våga öppna mina händer och visa vem jag är. Jag vill våga vara med någon, någon som vill vara med mig. Någon som inte flyr, eller stänger in sig, eller reser murar. Jag vill att någon ska öppna för mig och låta mig kliva ut, vara med. Men jag vågar inte än. Jag verkar självsäker när jag pratar med människor. Berättar om mig själv. Men jag berättar aldrig om vad som verkligen finns inuti mig. Den rädslan och oäkerheten som vuxit fram. Jag berättar inte om hur sargad jag blivit, hur bränd och trasig jag är. Om jag berättade det skulle alla jag pratar med bli rädda, för då skulle de se mig på ett sätt som jag inte vill visa någon, inte ens mig själv. Så jag stänger det inne och låser om det. Precis som jag gör med allt som jag tycker är obehagligt. Låser man in det kommer det aldrig ut och man slipper få ont igen.
Jag är rädd nu. Jag har tagit ett kliv frammåt och frågat om någon vill följa mig. Han kan säga ja och då skrämmer han mig, eller så säger han nej och då blir jag ledsen. Jag vill verkligen detta så jag vågar helt enkelt inte hoppas.
När man bjuder in någon till ens hjärta, då riskerar man så mycket... Men man måste ju våga för att få något, eller?
Jag är så kluven! Är jag redo för detta? Varför har jag gjort något så dumt? Jag kommer inte att kunna resa mig om något går fel. Eller det gör jag kanske, men jag orkar nog inte kämpa mer.
Men jag går händelserna i förväg. Han kanske inte alls vill träffa mig... Varför skulle han vilja det? Vad i min person skulle kunna locka honom? ingenting. Så om han säger ja, vad är han då ute efter?
Jag tror jag är redo för dårhuset, inte för kärlek...
Jag behöver dig inte, det vet jag och jag vet inte varför du fortfarande finns här hos mig. Jag vill inte ha dig.
Jag gjorde något fantastiskt. Jag kontaktade en annan person, någon bättre. Jag bad honom ta med mig ut. Han väcker inte passion som du men han är fin och han är snäll. Han kan bli en bra vän.
Hösten är verkligen här nu, och sommaren flydde för längesedan. Så gjorde även du. Flydde. Så gjorde också jag, före dig. Flydde. Som värmen, från oss.
Jag vill inte fly mer. Jag vill kunna våga vara med. Våga öppna mina händer och visa vem jag är. Jag vill våga vara med någon, någon som vill vara med mig. Någon som inte flyr, eller stänger in sig, eller reser murar. Jag vill att någon ska öppna för mig och låta mig kliva ut, vara med. Men jag vågar inte än. Jag verkar självsäker när jag pratar med människor. Berättar om mig själv. Men jag berättar aldrig om vad som verkligen finns inuti mig. Den rädslan och oäkerheten som vuxit fram. Jag berättar inte om hur sargad jag blivit, hur bränd och trasig jag är. Om jag berättade det skulle alla jag pratar med bli rädda, för då skulle de se mig på ett sätt som jag inte vill visa någon, inte ens mig själv. Så jag stänger det inne och låser om det. Precis som jag gör med allt som jag tycker är obehagligt. Låser man in det kommer det aldrig ut och man slipper få ont igen.
Jag är rädd nu. Jag har tagit ett kliv frammåt och frågat om någon vill följa mig. Han kan säga ja och då skrämmer han mig, eller så säger han nej och då blir jag ledsen. Jag vill verkligen detta så jag vågar helt enkelt inte hoppas.
När man bjuder in någon till ens hjärta, då riskerar man så mycket... Men man måste ju våga för att få något, eller?
Jag är så kluven! Är jag redo för detta? Varför har jag gjort något så dumt? Jag kommer inte att kunna resa mig om något går fel. Eller det gör jag kanske, men jag orkar nog inte kämpa mer.
Men jag går händelserna i förväg. Han kanske inte alls vill träffa mig... Varför skulle han vilja det? Vad i min person skulle kunna locka honom? ingenting. Så om han säger ja, vad är han då ute efter?
Jag tror jag är redo för dårhuset, inte för kärlek...
