royalle

                                                

Jag har bestämt mig
jag fattar det inte
jag har bestämt mig
jag vill inte

jag har bestämt mig
det passar inte idag
jag har bestämt mig
du är inte för mig

jag har bestämt mig
jag saknar dig
jag har bestämt mig
jag skakar invärtes

jag har bestämt mig
alla dagar
det finns inget jag kan göra
jag har bestämt mig
jag ska inte göra det
jag har bestämt mig
du får gå

jag har bestämt mig
jag vill inte mer
jag har bestämt mig
sanningen går inte att gömma

jag har bestämt mig
alla år
alla tider
alla dagar
jag har bestämt mig
jag ska glömma dig nu.


Det finnns dagar jag vill glömma
dagar jag inte vill ha
det finns dagar jag inte fattar
att jag låtit dem finnas
att jag låtit dem vara

det finns tankar jag inte kan ha
jag inte kan förstå
det finns tankar jag inte vill ha
jag vill bara gå

det finns skuggor som följer mig
skuggor kalla
mörka
skuggor som följer mitt liv
skuggor som förmörkar

jag har tankar om ett liv
tankar jag knappt minns
från dag till dag

Jag har tnkar om dig
jag inte vill ha
tankar jag inte vill tänka                                                                      
                                                                   
Jag fattar inte att jag sitter här igen och tänker på dig. Vad är mitt liv? Ett drama? Jag fattar inte attt jag tillåter det. Jag fattar inte vad du gjort. Varför sitter du där bakom min panna och skrapar som naglar mot svarta tavlan? varför kan du inte bara låta mig vara?

Jag har inte hört av dig, och jag vill inte höra av dig heller. Jag vet inte varför jag tänker på dig. Du rev upp något och det vägrar lägga sig. Som envist damm som fastnat på min hud. Varför gör du detta mot mig?

ibland undrar jag om du är något slags test från Gud för att se vad jag tänker göra. Men jag måste vara trög för jag fattar inte vad Gud vill. Du är inte nåt för mig. Du och jag passar inte ihop. Varför kan jag inte släppa dig? Varför släpper inte du mig? det finns inget Vi, kan aldrig bli. Det gör mig inte ledsen, bara lättad.

Det som är värst är att veta att du förmodligen inte tänker på mig alls. Det avtrycket du gjort i mitt liv är så mycket större än det jag gjort i ditt. Sen blir jag rädd, när tanken slår mig att du kanske faktiskt tänker på mig. Att du kanske ligger sömnlös för att du inte kan glömma mig. Då blir jag rädd. Då blir jag skräckslagen...


Sen kommer den. Tanken att vi kanske hör ihop. Tanken på dig bredvid mig. på ett liv ihop och jag kyndar mig att snabbt sudda bort tanken, skrynkla ihop den och trycka in den i ett hål långt in i ett gömt hörn av mitt hjärta. Där kommer man inte åt den så lätt. Där kan den ligga bortglömd, och jag riskerar inte att bli sårad.