royalle

Jag ska inte tänka på dig mer. Nu ska jag tänka på andra. Tänk bort dig helt och hållet. Du finns inte för mig.
Jag behöver dig inte, det vet jag och jag vet inte varför du fortfarande finns här hos mig. Jag vill inte ha dig.

Jag gjorde något fantastiskt. Jag kontaktade en annan person, någon bättre. Jag bad honom ta med mig ut. Han väcker inte passion som du men han är fin och han är snäll. Han kan bli en bra vän.

Hösten är verkligen här nu, och sommaren flydde för längesedan. Så gjorde även du. Flydde. Så gjorde också jag, före dig. Flydde. Som värmen, från oss.

Jag vill inte fly mer. Jag vill kunna våga vara med. Våga öppna mina händer och visa vem jag är. Jag vill våga vara med någon, någon som vill vara med mig. Någon som inte flyr, eller stänger in sig, eller reser murar. Jag vill att någon ska öppna för mig och låta mig kliva ut, vara med. Men jag vågar inte än. Jag verkar självsäker när jag pratar med människor. Berättar om mig själv. Men jag berättar aldrig om vad som verkligen finns inuti mig. Den rädslan och oäkerheten som vuxit fram. Jag berättar inte om hur sargad jag blivit, hur bränd och trasig jag är. Om jag berättade det skulle alla jag pratar med bli rädda, för då skulle de se mig på ett sätt som jag inte vill visa någon, inte ens mig själv. Så jag stänger det inne och låser om det. Precis som jag gör med allt som jag tycker är obehagligt. Låser man in det kommer det aldrig ut och man slipper få ont igen.

Jag är rädd nu. Jag har tagit ett kliv frammåt och frågat om någon vill följa mig. Han kan säga ja och då skrämmer han mig, eller så säger han nej och då blir jag ledsen. Jag vill verkligen detta så jag vågar helt enkelt inte hoppas. 

 När man bjuder in någon till ens hjärta, då riskerar man så mycket... Men man måste ju våga för att få något, eller?

Jag är så kluven! Är jag redo för detta? Varför har jag gjort något så dumt? Jag kommer inte att kunna resa mig om något går fel. Eller det gör jag kanske, men jag orkar nog inte kämpa mer.

Men jag går händelserna i förväg. Han kanske inte alls vill träffa mig... Varför skulle han vilja det? Vad i min person skulle kunna locka honom? ingenting. Så om han säger ja, vad är han då ute efter?  

Jag tror jag är redo för dårhuset, inte för kärlek...

                                                

Jag har bestämt mig
jag fattar det inte
jag har bestämt mig
jag vill inte

jag har bestämt mig
det passar inte idag
jag har bestämt mig
du är inte för mig

jag har bestämt mig
jag saknar dig
jag har bestämt mig
jag skakar invärtes

jag har bestämt mig
alla dagar
det finns inget jag kan göra
jag har bestämt mig
jag ska inte göra det
jag har bestämt mig
du får gå

jag har bestämt mig
jag vill inte mer
jag har bestämt mig
sanningen går inte att gömma

jag har bestämt mig
alla år
alla tider
alla dagar
jag har bestämt mig
jag ska glömma dig nu.


Det finnns dagar jag vill glömma
dagar jag inte vill ha
det finns dagar jag inte fattar
att jag låtit dem finnas
att jag låtit dem vara

det finns tankar jag inte kan ha
jag inte kan förstå
det finns tankar jag inte vill ha
jag vill bara gå

det finns skuggor som följer mig
skuggor kalla
mörka
skuggor som följer mitt liv
skuggor som förmörkar

jag har tankar om ett liv
tankar jag knappt minns
från dag till dag

Jag har tnkar om dig
jag inte vill ha
tankar jag inte vill tänka                                                                      
                                                                   
Jag fattar inte att jag sitter här igen och tänker på dig. Vad är mitt liv? Ett drama? Jag fattar inte attt jag tillåter det. Jag fattar inte vad du gjort. Varför sitter du där bakom min panna och skrapar som naglar mot svarta tavlan? varför kan du inte bara låta mig vara?

Jag har inte hört av dig, och jag vill inte höra av dig heller. Jag vet inte varför jag tänker på dig. Du rev upp något och det vägrar lägga sig. Som envist damm som fastnat på min hud. Varför gör du detta mot mig?

ibland undrar jag om du är något slags test från Gud för att se vad jag tänker göra. Men jag måste vara trög för jag fattar inte vad Gud vill. Du är inte nåt för mig. Du och jag passar inte ihop. Varför kan jag inte släppa dig? Varför släpper inte du mig? det finns inget Vi, kan aldrig bli. Det gör mig inte ledsen, bara lättad.

Det som är värst är att veta att du förmodligen inte tänker på mig alls. Det avtrycket du gjort i mitt liv är så mycket större än det jag gjort i ditt. Sen blir jag rädd, när tanken slår mig att du kanske faktiskt tänker på mig. Att du kanske ligger sömnlös för att du inte kan glömma mig. Då blir jag rädd. Då blir jag skräckslagen...


Sen kommer den. Tanken att vi kanske hör ihop. Tanken på dig bredvid mig. på ett liv ihop och jag kyndar mig att snabbt sudda bort tanken, skrynkla ihop den och trycka in den i ett hål långt in i ett gömt hörn av mitt hjärta. Där kommer man inte åt den så lätt. Där kan den ligga bortglömd, och jag riskerar inte att bli sårad.
                                                                                                                          

...don't come easy.                                                             

Jobbar, och känner hur inspirationen försvinner i takt med hur du sakta rinner ut ur mitt liv.

Jag vill...så många saker, men jag vill verkligen få känna något, någon gång. Något sant och starkt. Något som inte gör ont och tar sönder mig. När jag tänker på hur jag är just nu så vill jag bara springa och gömma mig under täcket för jag har blivit det monster alla gömmer sig för. Men jag ligger inte under sängen utan jag står här. Jag står här och känner hur min ångest spränger inom mig.

Samtidigt vill jag inte känna något alls. Jag vill vandra runt och leva mitt liv i fred, utan störande smärta. För det går inte att leva utan att det gör ont, eller? Jag vill inte leva och ha ont. Jag vill att det slutar göra ont. Jag vill att någon tar bort det onda från mig. Jag vill att någon kommer och håller om mig utan att ställa krav på mig, men jag vill att det ska vara äkta. Famnen ska vilja hålla om mig för att jag är jag.

Finns det någon som är snäll på riktigt? Eller är det mig det är fel på? Jag gör att människor blir elaka som jag lever med. Jag ändrar på dem och gör att de vill såra mig eftersom jag sårar dem, eller? Jag måste ju ha sårat först, hur kan någon annars vilja göra mig så illa? Jag är nog ingen bra person och då borde jag inte försöka hitta någon som är bra och snäll, för jag kommer att förstöra honom.

Nu kommer rädslan krypande. Kylan sprider sig i mina fingrar och händer. Hur ska jag kunna ta hand om mig själv och hur ska jag klara mig genom detta? I min värld finns det bara en sak som tar bort smärta och ångest:
Fyll din dag, arbeta, och tänk inte.

Men varför var du inte där för mig?

Vad vill jag egentligen? Nu stod någon och väntade på mig. Jag som inte skänkt honom en tanke. Det är ditt fel. Vi har inget ihop, varför skulle jag inte kunna vara med någon annan?

Han dök bara upp, som om han väntat mig. Jag vill inte ha dig nu. Låt mig vara! Jag behöver någon annan, han är snäll, och kan ge mig allt jag vill ha. Närheten, vänskapen lika mycket som sängen. Han är snäll... Jag vill inte känna för någon, jag vill bara vara.

Jag kan inte träffa dig mer. Jag vet att vi kommer att träffas, och ganska snart, men jag vill verkligen inte. Det känns som om jag äntligen lyckats få bort det värsta av dig från mitt inre. jag har städat och fejat och skurat, och det mesta, inte allt, är borta. nu skaver det och svider lite, men det värker inte och jag drömmer inte längre. Men... 

...Kommer du närmare vet jag inte om jag kan släppa dig igen.




Kommer vi ses i helgen? Han vet jag jobbar, han frågade det. Det här är något som är bättre än dig, bättre för mig, bättre för alla inblandade. Det känns varmt och mjukt. Det gör inte ont, som med dig. Du känns taggig. Detta känns bra, som något jag kommer att tycka om.

Jag känner att jag landat som människa i detta liv som separerad. Jag letar inte längre frid, jag är rofylld och lugn. Du skulle varit här i veckan men du kom aldrig och jag förvånade mig själv genom att känna att det är helt OK. Jag är nöjd och vill nog inte egentligen att du kommer hit och river mer. Jag börjar bygga upp mitt liv igen efter Katastrofen och trots att det varit hård motvind så har den snarare stärkt än försvagat. Sålänge du inte kommer och rör runt i mitt inre.

Jag har landat. Jag är nöjd. just nu. Det finns säkert ett namn på mitt tillstånd, eller sjukdom. Jag vet att jag varit väldigt sjuk och deprimerad men ibland, som nu, kan jag känna att det kanske ändå finns ett ljus där framme och att det är menat för mig.

 Mellan dina rader i sms:et kan jag läsa obeslutsamhet och lögner som fingrarna lätt hamrar fram på tangentbordet.
 
Har man en gång ljugit blir det lätt att göra om. Varför ljuga för mig? Jag har aldrig krävt något från dig. Jag har aldrig hört dig lova något. Så varför dessa lögner? Är du rädd att jag ska fly om du säger som det är att du helt enkelt ballade ur och inte vet vad du vill längre? Jag flyr inte. Jag står här med öppna armar och tar emot dig. det är därför jag finns, för att du ska ha någon att krypa upp hos helt utan krav. Ge mig inga lögner, då blir kraven vi aldrig ställt istället verkliga, och ingen av oss vill det.

Vi tar en dag i taget, det finns ingen mening med att stressa. Vi kommer att leva många år till och under de åren kommer det att finnas massor av tillfällen att träffas. Du beskyllde mig för att vara feg, är det därför du inte kan erkänna din egen rädsla?

Men snälla ljug inte för mig. Jag kan ta en ärlig förklaring där du säger att du inte vill. Såra mig mer än vad som redan är gjort kan du ändå inte göra...

Du fattas mig. Hör du hur mycket jag tänker på dig? Att jag drömmer om dig och saknar dig? Jag saknar dina händer och din mun, vill ha dig här nu.

Jag gråter. Du borde varit här idag. Jag hade behövt dig, dina händer.

Du kommer att såra mig, men jag vet inte om det spelar någon roll. Det enda du kommer att göra är att riva upp gamla sår som ändå varit infekterade och svidit. Kanske är det detta som behövs för att de ska sluta värka. Att någon river upp och trasar sönder så att det får en chans att läka ifred. Är man beredd, gör det mindre ont då? 

Som vanligt har Melissa Horn lyckats skriva en fantastisk låt om mitt liv... 






Jag har aldrig ställt några krav. Skulle jag göra det?

Jag är så ledsen... Jag gråter och känner mig ensam. Behöver dig här nu. behöver hålla om dig, släppa smärtan. Behöver släppa ut mina spänningar.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur sjuk är jag som sitter här och skriver till dig när jag vet att du aldrig skulle läsa, eller bry dig. Vad är det som gör att jag sårar mig själv såhär? Eller blir jag egentligen mer sårad nu än jag blivit tidigare? Ja vet ju att du kommer att såra mig, det är väl bättre än att bli sårad utan att vara beredd. Men nu är jag förberedd, jag vet att jag blir sårad och att det inte spelar någon roll om det är du eller någon annan.

Hör du att jag tänker på dig jämt? Hör du att jag skriker ditt namn på natten? Känner du min händer på kroppen, mina fingrar som kittlar dig? Kan du känna hur de lockar och

Det är något magiskt med att vara ensam. Man gräver ner ig i självömkan och undrar om man alltid kommer att vara ensam i resten av sitt liv. Man blir nästan lite desperat...

Jag hade behövt dig ikväll. Jag kände det redan på eftermiddagen att jag behövde dig, ch kontaktade dig. Jag ville inte vara ensam i kväll, men det blev jag för du svarade inte. Hela kvällen satt jag och var ensam och kände att jag måste göra något åt mitt liv. Jag kan inte hänga upp livet på dig. Jag kan inte förvänta mig att min "stora kärlek" ska vara som du, jag måste nöja mig med att världen inte rämnar när kärleken dyker upp.

Men så plingar telefonen och ett mess från dig säger att du behöver mig, och plösligt spelar min ensamhet ingen roll, när vi nu är vi ensamma tillsammans...

Jag måste ta tag i mitt liv. Jag behöver verkligen ingen man. Det är det som är så sjukt, jag behöver ju bara dig.