royalle

Jag får frågan varför jag bryr mig. Varför jag blir så arg på orättvisor. Ja får frågan ett ögonblick då jag är försvagad, då jag precis fått höra en nyhet som slagit mig till marken. Varför bryr jag mig?

 

Någon måste bry sig. Någon måste möta och reagera mot dessa människor som beter sig som vilda djur. Som gemensamt attackerar svaga och hjälplösa.

 

Jag har fått frågan om jag hatar män.

 

Om man reagerar så hatar man män. Då är man feminist. Jag hatar inte män, jag är inte heller feminist, tror jag. Jag orkar inte ens bry mig om att försöka försvara mig eller dela in mig i ett fack. Jag behöver inget fack, behöver ingen titel. Jag är människa, och jag är mänsklig. Jag hatar inte män, jag hatar orättvisa. Om det är samma sak så behöver vi verkligen fundera på våra könsroller.

 

Jag läste en artikel om en flicka som varit instängd i ett rum med sex killar som tagit hennes mobil och förgripit sig på henne. De friades från misstankar om våldtäkt eftersom hon inte säkert kunde sägas vara i ett hjälplöst tillstånd. Hur hjälplös ska man vara innan man anses hjälplös? Hur många ska angripa en? Eller behöver man spela in händelsen så att man har bevis? Är man inte hjälplös om man 15 år gammal blir instängd och ofredad av sex killar, då är man aldrig det. 

 

Återigen känner jag tårarna över att ännu ett liv är förstört. Jag känner i hjärtat hur ont det gör i henne. Hur ska hon någonsin kunna njuta av livet igen? Hur ska hon kunna känna tillit till en man? 

 

Jag hatar inte män, och jag hatar inte de sex pojkarna, men jag skulle vilja skaka om deras föräldrar och de som ansåg att flickan inte var hjälplös. Jag kulle vilja ge dem samma känslor och empati som jag är fylld av. Då skulle de känna smärtan över att vara 15 år och inte betrodd. 

 

Jag kan inte hjälpa att jag känner så mycket för alla dessa människor som är svagast i vårt allt kärvare samhälle. Den sjuka, den svaga, den fattiga, den arbetslösa och alla våra barn. Jag vill ge den glädje, hopp och kramar. Jag vill att de sk känna trygghet. 

 

Varför bryr jag mig?

 

Jag kanske helt enkelt ser mig själv i alla människor, starka som svaga. Kanske känner jag hur livet på något vis lottar ut vinster till vissa och lämnar andra utan någonting, och kanske känner jag att vi som fått alla dessa vinster på något sätt är skyldiga att dela med oss till de andra istället för att roffa åt oss och sparka på de som redan ligger, vilket många nu för tiden verkar vilja göra. 

 

Jag bryr mig och jag tänker alltid bry mig. Och mina barn kommer att lära sig att bry sig. För om vi slutar tänka med hjärtat är vårt liv slut. 

 

I går åkte jag i en tidsmaskin. Jag har alltid drömt om att kunna göra det, men då skulle jag vilja välja vilken tid jag åker tillbaka till. Jag skulle t.ex. vilja åka tillbaka till 1200-talet för att se hur det var i Sverige då, eller uppleva demonstrationerna för kvinnlig rösträtt i Sverige på 1920-talet.

 

En tidsperiod jag däremot aldrig haft någon önskan att uppleva är 1930-talet.

 

-Varför, undrar du kanske?

 

-Jo, därför att jag vet att jag hade blivit fängslad, torterad och troligtvis avhyst eller avrättad.

 

Jag tycker nämligen om människor.

 

Alla människor.

 

Igår fick jag åka tidsmaskin. Men jag fick tyvärr uppleva 1930-talet. Jag fick känna hur det känns att bli helt kall i kroppen, och drabbas av lätt panik. Jag fick hjärtklappning och ville kräkas av rädsla.

 

Varför?

 

I går hittade man ett register med över 4000 personer tillhörande romska grupper. Man har alltså registrerat alla i familjerna, barn, släktingar och verkligen ALLA. Bara för att de är romer. Och idag fann man ytterligare ett register.

 

Varför skrämmer detta mig så mycket då?

 

-Tänk om jag är registrerad "för säkerhets skull" som utsocknes. Jag pratar ju annorlunda.

-Min pappa är adopterad, är jag med i ett speciellt register för de som har fött barn utanför äktenskapet?

-Min mamma var aktiv i ett parti som ung, finns jag med i ett register över dessas barn?

-Om man tittar på min släkt kan man inte spåra dem mer än ett par generationer bakåt eftersom de kom utifrån och slog sig ner i byn, står det registrerat någonstans?

-Om jag åker fast för rattfylla, blir mitt straff hårdare då min mormors syster dog av alkoholproblem?

 

Att registrera någon efter vilken politisk tillhörighet man har är helt orimligt i Sverige. Och det finns ingen som har ett särskilt register över vilka som är sverigefinnar, eller? Kanske är det så att man i Tornedalen har registrerat alla som talar tornedalsfinska, bara för säkerhetsskull. Alltså alla som är tornedalsfinnar och även deras barn, från att de är ett par år gamla kanske står med i ett register hos polisen där. Är det så?

 

Visst verkar det helt absurt? Varför i hela friden skulle vi registrera alla som anser sig tillhöra det samiska folket. Hade man gjort det hos polisen hade det blivit ett ramaskri som inte har någon motsvarighet. Eller säg att vi börjar registrera judar. Det hade aldrig fungerat.

 

Men med romer är det annorlunda.

 

Helt sjukt.

 

Det som skrämmer mig mest är inte registreringen i sig, eller ens att det är polisen som har gjort det. Vad som gör att jag inte kan sova om natten från och med nu är att om det här går förbi för lätt kommer det snart att vara ok att börja dela upp människor i OK-folk och Icke-OK-folk igen. Och det skrämmer mig för så fort man börjat göra den indelningen igen så kommer man att plocka fram dessa filer igen och börja använda dem. För då är det plötsligt OK.

 

För filerna kommer att finnas kvar, som bevis. Frågan är var de kommer att hamna...

Det finns änglar. Eller hur? Det finns de som orkar kämpa, som orkar hjälpa. De som trots att de segar fram i motvind eller riskerar att dö, ändå stannar till och sträcker ut en hand för att hjälpa en svagare människa att komma på fötter. Som Ingrid Schiöler.

 

Jag vill vara en sån person, men jag kommer aldrig att bli lika änglalik som dem.

 

Jag talar mig blå för allas rätt att tycka vad de vill, för allas rätt att säga vad de vill och göra vad de vill, även om jag inte tycker likadant. Jag vill alltid visa upp de svagaste och lysa upp deras situation. Men hur orkar man? Jag gör vad jag kan och hela tiden har jag skuldkänslor. Jag gör aldrig tillräckligt. Hur jag än vänder och vrider på mig så snubblar jag över människor satta i misär, fattigdom och utanförskap och jag slår ut mina armar i vanmakt.

Vad kan man mera göra?

 

Ofta får jag höra att jag skulle satsa på politiken, men jag vet att jag skulle förlora många vänner och kanske inte kunna hjälpa lika många. Eller skulle jag det? Men vilket parti står upp för Romer? För Invandrare och flyktingar? För alkoholister? För drogberoende? För ensamstående föräldrar? Vilket parti skulle i verkligheten vilja satsa pengar på människor i våra små eller stora orter och städer som kämpar mot våld, droger, alkohol, kulturkrockar, arbetslöshet, sjukdom, ålderdom och mobbing? Det finns de som talar om detta, eller om väl utvalda delar av detta, men ingen hjälper.

 

Man kan tala sig blå om rättigheter, men hur ska man i praktiken kunna ändra inställningen hos mannen som kliver över mannen utanför bussterminalen som somnat med en flaska i handen, eller mamman som vänder bort huvudet för att slippa se pojken med nålen i handen.

 

Hur länge ska vi blunda?

 

Jag kommer att fortsätta köpa mat till tiggare trots alla bistra och sura miner från folk. Jag kommer att fortsätta stanna och prata med Romer för att höra om de behöver kläder eller annat till sig själva och barnen. Jag kommer att fortsätta krama och trösta människor på tåget som gråter, trots att jag inte känner dem.

 

Jag är inte tokig.

 

Jag är mänsklig.