royalle

lent, värme. Som smeker och lockar. Där vill jag sova. I den mörka myllan. Vila. Lägga händerna bakom nacken och se in i det ljusa, det varma. Bara ligga.

Med slutna ögon och med hjärtat på högvarv ser jag de vita blixtrarna bakom ögonlocken. Det bränner som eldar och svider som glöd mot pannan. Tankarna som lever itt egna iv därinne följer mitt liv med förundran. Ser med skräck hur mitt hjärta slår hårdare och hårdare. Det slår sig mot gallret för att slippa ut. som om nästa slag skulle leda mot friheten. Som om nästa slag voro det sista.

Jag känner hur livet passerar i varje hjärtslag, hur mitt liv blir kortare för varje ansträngning. Mina tankar vill lugna, men blir bara trötta. Min ögonlock hotar att falla ihop mitt under rusningstrafiken. I varje hörn står den svarta ängeln med sin snubbeltråd och väntar på att jag ska kliva rakt mot honom. Rakt mot evigheten. Mot det ljusa. Mot myllan och vilan...

För en månad sedan var jag med om något som vände upp och ner på hela mitt liv och när jag tänker på det så känns det som om mitt livs händelser sutligen nådde sin kulmen.

Jag orkar inte ens prata med folk. jag går till jobbet, och jag sköter mitt liv, men inuti är jag tom. Jag försöker att leva, försöker vara glad men hela tiden gnager tankarna. Äter upp min själ. Jag är rädd, men jag tror inte att någo egentligen förstår. Jag förstår det inte själv.
Jag har blivit väldigt orolig för allt. Jag vågar inte tala om var jag är, var jag bor eller vem jag känner. jag har sagt upp bekantskapen med massor av människor, flyttat till en annan stad och berättar inte vem jag är. det är knappt att jag presenterar mig när jag möter någon.

Jag är rädd. Jag har blivit väldigt, väldigt skrämd, och det gör så himlaont...