Sommar
En lång grusväg med gräs i mitten, en skog. Doften av havet i näsborrarna och helt tyst. De enda ljud som hörs är hovarnas steg i gruset och flugornas surr. Efter en lång, somrig och härlig ridtur med lukten av svettig och solvarm häst i näsan kan man med tröttmatta ben och med gott samvete gå in och lägga sig framför tv-n. tänk... för ett år sedan var detta en omöjlighet.
För ett år sen fick jag inte rida, eller vara med mina hästar. för ett år sedan levde jag med ett ständigt dåligt samvete som gnagde och sakta åt upp min själ. För ett år sen, och under elva år dessförinnan, var hästarna något jag och min själ behövde, men som jag egentligen inte borde sysslat med. Det var nämligen något så onödigt som ett nöje. Att jag haft häst hela mitt liv, och att allt jag gjort i mitt liv kretsat runt just dessa varelser var något som man inte skulle bry sig om. Hästar är ett nöje, och nöjen ska man inte ha. Tänk att jag levt så... Nu verkar det livet avlägset och konstigt. Iland tänker jag att jag måste inbillat mig allt som hänt, men så träffar jag de jag levde med och jag ser att det verkligen är sant. Jag levde ett liv där jag var helt låst från mina egna önskningar.
Jag som i alla år känt mig, och också fått höra, att jag är jätteegoistiskt inser nu att jag blev supermanipulerad. jag blev effektivt nerbruten tills jag på allvar trodde att jag var ett monster och att ingen utom just han skulle stå ut att leva med mig. Jag som alltid tyckt att det är svaga tjejer som stannar hon män som misshandlar dem. Men han slog aldrig, inte fysiskt. bara psykiska, rejäla käftsmällar...
För lite mindre än ett år sedan flyttade jag. Då hade jag under ett helt års tid planerat, strukturerar och ordnat allt så att det bara var att flytta. Jag hade satt en deadline, och jag tog mig därifrån innan den. Nu, ungefär ett år senare kan jag se utifrån, hur jag levt. Och jag är så glad och tacksam för de människor som hjälpte mig att finna den styrkan och det lilla sjävförtroende som behövdes för att klara av att lämna det livet. Och som stöttat mig under detta år. Utan dem hade jag troligen varit helt sönder nu.
Det är också nu som jag vet vilka som är äkta vänner, och det var ,i ett fall, ett brutalt uppvaknande...
För ett år sen fick jag inte rida, eller vara med mina hästar. för ett år sedan levde jag med ett ständigt dåligt samvete som gnagde och sakta åt upp min själ. För ett år sen, och under elva år dessförinnan, var hästarna något jag och min själ behövde, men som jag egentligen inte borde sysslat med. Det var nämligen något så onödigt som ett nöje. Att jag haft häst hela mitt liv, och att allt jag gjort i mitt liv kretsat runt just dessa varelser var något som man inte skulle bry sig om. Hästar är ett nöje, och nöjen ska man inte ha. Tänk att jag levt så... Nu verkar det livet avlägset och konstigt. Iland tänker jag att jag måste inbillat mig allt som hänt, men så träffar jag de jag levde med och jag ser att det verkligen är sant. Jag levde ett liv där jag var helt låst från mina egna önskningar.
Jag som i alla år känt mig, och också fått höra, att jag är jätteegoistiskt inser nu att jag blev supermanipulerad. jag blev effektivt nerbruten tills jag på allvar trodde att jag var ett monster och att ingen utom just han skulle stå ut att leva med mig. Jag som alltid tyckt att det är svaga tjejer som stannar hon män som misshandlar dem. Men han slog aldrig, inte fysiskt. bara psykiska, rejäla käftsmällar...
För lite mindre än ett år sedan flyttade jag. Då hade jag under ett helt års tid planerat, strukturerar och ordnat allt så att det bara var att flytta. Jag hade satt en deadline, och jag tog mig därifrån innan den. Nu, ungefär ett år senare kan jag se utifrån, hur jag levt. Och jag är så glad och tacksam för de människor som hjälpte mig att finna den styrkan och det lilla sjävförtroende som behövdes för att klara av att lämna det livet. Och som stöttat mig under detta år. Utan dem hade jag troligen varit helt sönder nu.
Det är också nu som jag vet vilka som är äkta vänner, och det var ,i ett fall, ett brutalt uppvaknande...
