Kanske är han den jag ska vara med. Kanske är han det inte. Kanske måste jag acceptera att alltid gå och undra vad han tänker. Men jag tror inte att han tänker så mycket och egentligenär det rätt skönt. Är det så jag ska göra? Sluta att tänka? jag har försökt så många gånger men man kan lika gärna försöka torka upp Atlanten. Jag kommer aldrig att kunna sluta grubbla. Jag är en grubblare.
Jag ska se till vad han gör och inte vad han säger, eller snarare vad han inte säger. Jag ska se de små tecknen, de som han nog ser som självklara. varför säga att jag är vacker? Det sa han för ett tag sedan och jag har inte ändrat på mig sedan dess så jag är troligen fortfarande vacker. Varför vill jag att han säger det igen? Han tycker jag är snäll, det säger han ibland, räcker inte det? Varför vill jag höra att han åtrår mig? Han gör säkert det för annars hade han inte velat vara med mig. Så logiskt.
Men jag vill höra det också.
Jag är ibland helt galen på honom. Ibland tror jag att jag älskar honom, just därför att han är som han är. Men vad är att älska? Jag vill ibland att han ska säga att han älskar mig, men om han gjorde det vet jag inte hur jag skulle reagera.
Det jag vet är att om han någonsin skulle säga det så menar han det verkligen och det gör mig trygg.
Så kommer tvivlet. Jag känner hur det kryper under huden. Jag tvivlar på hans känslor. Nä, jag tvivlar inte, jag bara vet helt inte om han känner något för mig. Han vill att jag är där. Han tycker om när jag är hos honom, men verkar lika nöjd när jag inte är där. Blev han besviken över att jag inte ska vara med honom i helgen? Jag vet inte, för han visar inget. han kan precis lika gärna vara helt likgiltig till det. Kanske till och med nöjd. Inte nöjd med att jag inte är där, utan nöjd med att han då kan göra saker som han inte vill eller kan göra när jag är med.
Vilket är värst? Att han inte har känslor, men tycker om att vara med mig, eller att han tycker om mig, men är likgiltig? finns det någon skillnad?
Jag skulle så gärna vilja höra att jag är omtyckt, att jag är fin, och att han är glad att ha mig där...
Då jag höll i den, känslan, var den likt det mjuka vattnet i en ljum sommarbäck i min hand. Flyktig. Den smekte min hud och strök sig sakta längs handens konturer innan den slutligen tappade sitt fäste och föll. Känslan. Och jag fryser där känslan hållit mig fast. Jag fryser i vinden och längtar efter en varm famn. Den varma famn jag sett glida förbi, just utom räckhåll för mina trevande armar.
Känslan.
Jag undrar så när jag ska känna det trygga. Det som i mina tankar känns som solvarm sten. Det där fasta, varma, trygga. Det som ska få mig att sluta frysa. När kommer den känslan? Den man kan hålla i, och krama utan att vara rädd att den ska gå sönder? Den som man av misstag kan tappa, utan att den spricker? När ska jag få känna den känslan?
Idag har jag varit otrygg, likt vattnet i min hand. Idag har jag frusit. Kommer jag att frysa ikväll? Varje gång jag tror att vi är på väg åt samma håll, jag och JD, så vänder han tvärt. Och jag faller nästan då jag hastigt och oförberett försöker slänga runt mina trassliga ben för att hinna med.
Han gör så konstiga saker. Involverar mig i ett liv jag inte ens vet om jag kommer att tillhöra. Jag vågar inte tro något. I morgon kan han ha ångrat sig... Jag vågar inte ens säga att vi träffas, för jag vet inte om det kommer att fortsätta. Det är lite som att vara gravid, förrutom att vi gått över de kritiska tolv veckorna, och jag tror fortfarande att jag kommer att få missfall.
Och jag tänker. Mitt huvud vilar aldrig fast det skulle må bra av det. Jag ser ut genom fönstret. Ser dropparna sakta glida neråt, bilda mönster på rutan. Därutanför är världen, och jag känner svindeln över hur stor den är. Hur mycket som döljer sig där.
Hur kan man känna så mycket men ändå så lite? Hur kan man vara så osäker på vad man vill med sitt liv?
Jag känner tveksamheten linda sina kalla tentakler kring mitt hjärta. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad väntar mig? Jag är delad på mitten av tvehågsenheten som drar mig åt olika håll, skrattande åt min förtvivlan. Jag vill vara säker, men när jag känner mig övertygad om att jag gjort rätt val kommer livet ifatt mig, grinar mig i ansiktet och slänger till mig ytterligare ett val.
Är alla val man gör permanenta, eller har man ångerrätt?
Han är inte säker, men vem är det? han säger att det känns bra, men jag vet inte vad han menar? Är kärleken alltid statisk? Är det inte så att man alltid undrar om man valt rätt? Är det inte det som gör att kärleken hålls vid liv, att man kämpar för att fortsätta vinna den andres kärlek?
När jag satt mig ner, när jag lutat mig tillbaka med insikten att jag kanske, kanske betyder något för honom, då flyger jag strax upp igen av rädsla för att ha slappnat av för länge så han har tröttnat. Varför gör jag detta? Jag är mig själv, men ändå någon annan... Jag har hela tiden hävdat att jag ska vara ärlig och öppen, men ändå försöker jag hela tiden vinna hans hjärta. Ibland undrar jag om det är värt det. Jag har aldrig mött någon som är så svår att förstå sig på innan. Som är så... känslolös... För ibland undrar jag om han har några känslor där under ytan. Han visar inget, säger inget. Verkar inte bry sig om något. Jag försöker förstå, men det går inte. Har han känslor för mig? Har han känslor för något? Vad betyder jag för honom? Skulle han sakna mig om jag åkte hem ikväll fastän jag sagt att jag ska stanna? Skulle han bli ledsen eller skulle han bara rycka på axlarna och tänka att jag gör som jag vill?
Jag måste sluta tänka såhär. Måste sluta att bry mig, men jag kan inte låta bli. Jag vill bara höra att han håller av mig, att jag betyder något, för om jag inte gör det så är det ingen ide att jag försöker mer. Vid detta laget borde han veta om det finns känslor där inne någonstans.
Och så är jag så sjuk att jag tänker att jag vill göra honom ledsen bara för att se om det går. Men det kommer jag aldrig att göra, för jag är inte sån. Men jag kan inte låta bli att undra...
